PROSA. ”Jag kan inte komma ifrån känslan av att detta är litteratur som verkligen föddes med socialdemokratin och det svenska folkhemmet. Några verkliga bekymmer finns inte, här finns ingen hunger eller penganöd,” skriver Jesper Nordström om Uno Engs författarskap.
Vad hade hänt om Albert Camus varit en typisk ”Östermalmsherre” med fluga, paletå och hatt och tagit en spänstig promenad ut på Djurgården där han mött, samtalat med och inspirerats av Tage Danielsson? Kanske hade det litterära resultatet blivit något i stil med Uno Eng (1909-1972) detta unikum i svenskt litterärt liv. Uno var advokat till yrket och det är värt att stanna ett tag vid fenomenet skrivande jurister. I vår samtid har vi Leif Silbersky vars kriminalromaner närmast är en säkerhetsventil för det juridiska. Här kan det mänskliga stora dramat och psykologin bakom brottet gestaltas bortom den torra paragrafen.
Men juridiken ligger också nära litteraturen i en mer dunkel mening; själva fallet uppstår i språket. Knappt något yrke ligger så nära det språkliga då på gott och ont ett fall vinns eller förloras på grund av det språkliga, ja retoriska rent utav.
Om Silbersky skriver sina romaner som en slags kvalificerad hobby, bisyssla – i brist på bättre och mer respektfull formulering – så är det som om Uno Eng låter kanslisvenskan och det torrt sakliga ur lagens värld leta sig vidare in i hans litteratur.
Som om kravet på den sakligt sammanbitne tjänstemannen gestaltas med en märklig lakonisk melankoli. Livet är som det är, varken mer eller mindre, med en stor portion defaitism.
Eng var en högprofilerad jurist som gärna tog på sig svåra fall och skapade prejudikat och jag tar det närmast för axiomatiskt att den svala kylan och korrektheten ibland brast och öppnade upp för något mer passionerat. I hans litterära värld resulterar det dock inte i våld och galenskap; en vanligt förekommande scen med variationer är var man skulle kunna kalla den besatta överdrivna godheten.
En tiggare knackar på dörren och väntar sig väl mest några slantar till pilsner och blir i stället med milt våld inföst i lägenheten, bjuden på stek och snapsar, hans paltor slits av honom och kastas ner på gatan, sedan ett bad och han får välja en ny kostym. Det är psykologin hos ensamma som när de väl träffar någon rusar åstad för mycket. Det är män som tänker och röker för mycket och någonstans mellan punschglasen och cigarillen bara kan mumla för sig själv ”jag undrar vad som väntar på månen. Troligen pommes frites och…”
Jämförelsen med Camus var nog överdriven, men i det språkligt korta närmast staccatoartade kommer samma osammanhållna värld fram. Men det är snarare en slags absurdism med doft av Monty Python som i sin tur verkar haft en fot i Cambridge eller Oxfords mest världsfrånvända hörn.
Jag kan inte komma ifrån känslan av att detta är litteratur som verkligen föddes med socialdemokratin och det svenska folkhemmet. Några verkliga bekymmer finns inte, här finns ingen hunger eller penganöd utan det är den svenska bokliga medelklassens små kulturella neuroser som skildras, och där saknar han ju knappast arvtagare.
Oftast handlar det om en slags valhänt, tafatt snällhet. Det är kort sagt inga soppkök eller stora tragiska scener, snarare är det fastighetsägaren som inte tar någon kreditupplysning utan bedömer sökande efter vilken bokhylla och bildning de för med sig in i huset.
Han var alltid en särling i det svenska litterära livet, men att hans sista roman ”Abisag” kom 1971 är närmast bra tajming. Ett nytt politiskt ensidigt litterärt klimat hade fötts efter 1968 där det verkligen gällde att ta ställning och hade nog haft svårt att hysa en författare där den distanserade grubblande melankolin och defaitismen var röda tråden. ”Abisag” har ett lite mer högspänt, psalmiskt tonfall och utgör en avrundning på ett högst besynnerligt författarskap som både roar i sin typiska stofilhumor men också framstår som milt skrämmande i sin distanserade handlingslösa kyla.
jesper.nordstrom@opulens.se
