CANCELLERINGAR. “Det senaste svenska rekordet i cancelleringar kommer däremot från ett oväntat håll. Det är Jämställdhetsmyndigheten (Jämy) som lägger mycket möda på att tysta en organisation vars främsta målsättning är att förändra en tjugoårig segregationspolitik”. Det skriver företrädare för organisationer som arbetar mot hedersrelaterat våld.
Efter att en orädd reporter på Kalla Fakta granskade hur en professor på Konstfack mobbades då hon missade identitetspolitikens godhetskrav sa utbildningsminister Mats Persson att “En tystnads- och utpekandekultur – även kallad cancelkultur – skapar en andefattig och torftig akademisk miljö. Jag ska initiera en granskning för att kartlägga hur utbrett det är.”
Bättre sent än aldrig. Men cancelkulturen har i över tjugo år lyckats tysta många visselblåsare också utanför akademikernas höga Parnass – liksom i riksdagen, bland politiska partier, myndigheter och närmast oantastliga organisationer som Amnesty, Rädda Barnen och FN. I en nyutkommen essäsamling granskas hur godhetsdoktrin, identitetspolitik och självcensur urholkar demokratin då cancelkulturen fungerar som ”klansamhällets hederskultur för universitet och företag” för att stoppa obekväma åsikter, skriver Håkan Lindgren i Skör demokrati (red prof Sten Widmalm). Så är det, fast värre. Framförallt på de flertusenåriga hederskulturers område (där kravet på döttrars föräktenskapliga oskuld kopplas till släktens heder) där morden på ”försvenskade” ungdomar som Pela Atroshi, Fadime Sahindal, Abbas Rezai och många fler hade kunnat förebyggas – om inte cancelkulturen hindrade det.
Så fortsätter denna Kafkaartade process.
Det senaste svenska rekordet i cancelleringar kommer däremot från ett oväntat håll. Det är Jämställdhetsmyndigheten (Jämy) som lägger mycket möda på att tysta en organisation vars främsta målsättning är att förändra en tjugoårig segregationspolitik genom att verka i Fadime Sahindals anda för ”lika rättigheter för invandrartjejer” – som hon brukade utrycka sig. Medan ett fåtal föreningar arbetar med fokus på att förbättra de akuta åtgärderna för de redan livshotade ”invandrartjejerna” fokuserar Nätverket mot hedersrelaterat våld på ”att påverka jämställdhets- och integrationspolitiken både i Sverige och i Europa i en riktning som på sikt avskaffar förtryck, hot och våld i hederns namn”. Överraskande ”bedömer” Jämy detta som inte i ”riksintresse” och avslår Nätverkets ansökan om organisationsbidrag.
Men eftersom varenda nykter demokrat anser, i motsats till hedersetiken, att individens mänskliga rättigheter borde vara överordnade kulturella och religiösa grupprättigheter och varenda jämställdhetsminister ansåg detta som ”riksintresse” – sedan f d statsrådet Mona Sahlins modigt erkände sin feghet och ”sveket mot invandrartjejerna” – så överklagades Jämys beslut. Efter två år (!) i byråkratins ansiktslösa labyrint underkände Kammarrätten Jämys ”bedömning” i frågan om ”riksintresse” och skickade ärendet tillbaka till myndigheten. Ändå ignorerade Jämy rättens beslut och höll fast vid felbedömningen – som enligt Kammarrättens jurist inte får göras. Så fortsätter denna Kafkaartade process – kryddad med ett par absurda invändningar till, liksom att föreningen bör vara grundad på ”en klart urskiljbar etnisk grupp” (!?) för att arbeta mot hedersförtryck. Jämys empatiska avdelningschef och dess chefsjurist ”beklagar djupt den tråkiga processen” men säger också att de ”inte kan lägga sig i enhetschefens ansvarsområde”.
Myndigheterna verkar inte störas av att i skuggan av ”rasismstämpeln i högsta hugg” – för att låna orden från Magnus Ranstorp – utreder ingen, och ingen är ansvarig heller för att antalet hedershotade flickor ökar, att interna etniska konflikter mellan traditionalister och reformister ökar, att tusentals invandrarfamiljer faller sönder då många män upplever ”svensk” jämställdhetspolitik som ett kulturkrig som hetsar barnen mot gamla traditioner och att segregationspolitiken också har bäddat för en blodig ”jihadromantik” – med ökande invandrarfientlighet i dess följd.
Att Jämy inte föreslår att cancelkulturutredningen borde inkludera den bevisligen kontraproduktiva hedersvåldspolitiken är inte förvånande.
Att Jämy inte utreder hur mycket mer skattepengar läggs på att stödja hederskulturer än på att bekämpa dess tragiska följder, förvånar inte heller. Men att Jämy har visat noll intresse för vad Nätverkets styrelse år efter år varnat för, att hederskulturers normalisering är en följd av en badkarspolitik (dvs. man torkar upp vattnet på badrumsgolvet men ”missar” att stänga av kranen ovanför badkaret) är lite förvånande.
Vi som har ägnat decennier åt att bekämpa hedersnormer kan gärna uppmärksamma våra nya makthavare på att om regeringen vill tillmötesgå Fadimes krav på ”lika rättigheter för invandrartjejer” då är det dags att glömma myndigheterna. När tjänstemän öppet tillstår (då mikrofonen är avstängd) att om de måste välja mellan att begå tjänstefel eller riskera rasiststämpeln då väljer de det första alternativet, då behövs det en kursändring.
Åtgärdsförslag som exempelvis handlar om att bolla ansvaret för hedersförtryck till dem som odlar hedersnormer diskuterades redan den 20 november 2001 vid den första riksdagskonferensen om våld i hederns namn och det var Fadime då som frågade oss ”varför behöver vi föreslå självklarheter?”
Frågan hänger kvar i luften: skall Sverige garantera lika rättigheter för de över hundratusen hedersutsatta ”invandrartjejerna” (och pojkarna) eller inte? Förhoppningsvis vill jämställdhetsministern skapa klarhet i frågan då Jämställdhetsmyndigheten – i motsatts till Kammarrätten – inte anser detta vara en fråga av ”riksintresse”.
Nätverket mot hedersrelaterat våld – Nicklas Kelemen, styrelseledamot /etnolog
Kurdistans kvinnoförbund – ordf. Seyran Duran
Alevitiska Kvinnoförbundet – ordf. Nevin Kamilagaoglu
Internationell kamp för kvinnors rättigheter (IKKR) – ordf. Mariam Afrasiabpour
