FILMFESTIVAL. Ingela Brovik rapporterar även i år från tyska DOK Leipzig, världens äldsta dokumentär-och animationsfilmfestival. Här följer hennes sammanfattning.
Motivet på affischen och omslagsbilden för årets DOK Leipzig är en vass sax, kanske bra att använda för att klippa bort scener ur starka filmer som inte passar i diktaturer- som DDR under kalla kriget. Det tror i alla fall många som tittar på affischerna i Leipzig. DOK-Leipzig firar 66 år och är därmed en av världens äldsta dokumentärfilmfestivaler.
Det rör sig om en festival som under DDR-tiden var den enda platsen för yttrandefrihet under hela Sovjet-eran. Och än idag är det en plats för yttrandefrihet, då det fortfarande kommer upprorisk film just till DOK Leipzig.
Dokumentärfilm är också en spegel av världen och i detta års program finns många dokumentära och animerade filmer om kriget i Ukraina, med fokus på civilbefolkningens situation.
Men det finns också många filmer med kunskap om det förflutna, film som ställer frågor om historia, ger ny kontext och nya tolkningar i årets retrospektiv om uppror mot överheten i Sovjetunionen, vilket är något av det mest intressanta i år. Det är filmer som även visas på den anrika centralstationen i Leipzig, gratis för alla. Serien heter Film und Protest / Film och protest, och visar varje kväll ett antal dokumentär- och animerade film från ett specifikt land.
Att få se film om DDR /Östtyskland är extra intressant eftersom historien känns så nära och många i den fullsatta biografen tycks känna igen sig, eller sin släkthistoria, mellan skratt och ilska. En animerad film om dockor som slarviga chefer i DDR , tändstickor som tar slut i hela staden gör folk sura. Det är en bisarr film med politisk undertext och får publiken att skratta åt sakernas tillstånd.
Andra filmer är mer problematiserande, som filmerna om Polen där gigantiska mängder demonstranter protesterar mot makten, vägrar ge upp, då som nu.
Ännu mer tragiskt är det i dokumentärer om Ungern där sovjetiska pansarvagnar och soldater skjuter ner demonstranter, som dör på gatorna, inför ögonen på andra som protesterar.
”Togoland Projektionen” är en tysk dokumentär om koloniseringen av Afrika, där tyska soldater på plats filmats, från 1890-talet till 1913. På film syns halvnakna afrikaner utföra tungt arbete omgivna av tyskar i vita kläder, i ett tydligt maktperspektiv. Men det intressanta är att denna tyska kolonialism på film visas upp för dagens afrikaner i samma land (som nu bytt namn) och de skrattar när de ser detta. Men inte åt farfar och morfar- utan skrattar ut hela historien, adjö till kolonialism och rasism.
Senare diskuteras detta i denna film med dialektiskt perspektiv, som visar och gör upp med den tyska kolonialismen. Något som man inte sett tidigare, ett viktigt metaperspektiv om film och historia.
Invigningsfilmen ”White Angel – Das Ende von Marinka” är en annorlunda dokumentär om kriget i Ukraina där filmaren med filmkamera på huvudet filmar i snabb takt, ställer massor med frågor, har sin rörliga, rastlösa kamera med överallt, där folk drabbas av kriget, speciellt i Marinka, följer de som försöker hjälpa folk som vill komma undan kriget. Ingen hinner svara på alla frågor, snabbheten skapar ett slags surrealistisk verklighet som publiken tar med sig ut från biografen.
På årets festival visas 255 animations-och dokumentärfilmer från drygt 50 länder , efter ett urval av 2 700 filmer från hela världen. Det som är nytt i år är att alla filmer utvalda till de olika tävlingarna kan tävla, oavsett hur långa de är. Förut kunde enbart filmer med en viss längd få tävla.
Den enda svenska filmen på årets DOK Leipzig är ”Miraklet i Gullspång” i regi av Maria Fredriksson.
Det är en mycket speciell dokumentär om hur två äldre systrar får en närmast gudomlig idé att köpa en lägenhet där säljaren ser ut som en kopia av deras syster, död för trettio år sedan. En annorlunda berättelse om äldre kvinnor som med ilska, nyfikenhet, humor och närmast vetenskaplig skärpa försöker reda ut vad som hänt familjen i Norge under andra världskriget, under den tyska ockupationen, då familjer splittrades. De två systrarnas yngre syster skulle ha begått självmord.
Det är en engagerande berättelse om dessa äldre kvinnor, upprörda, som med starka känslor och kraft söker sanningen om sin norska familjehistoria- en annan bild av äldre kvinnor på film, som fungerar bra i Leipzig.
Den tyska dokumentärfilmen ”Bei uns heisst sie Hanka” i regi av Grit Lemke är en oväntad historia om sorberna, en egen folkgrupp som haft det svårt i Tyskland. De har sin egen identitet, i form av språk och kultur. Regissören Grit Lemke följer den unga kvinnan Hankas sökande efter sin identitet, tillbakablick på sorbiskt liv, med stark känsla av närvaro i detta folks ovanliga historia.
Den animerade filmen ”Moonless” i regi av indiske regissören Adheep Das handlar om hur folk undrar över vart månen tagit vägen. Samtidigt rymmer en tjur från sin grupp och gör en poetisk resa genom natten, med en förvånande final där tjuren stirrar med stora nyfikna ögon. En visuellt mycket levande film.
”Stillstand” är en 137 minuter lång dokumentärfilm där regissören N Geyrhalter visar upp existentiella ögonblick då hans hemland Österrike stängs ner på grund av coronaoch den fysiska försiktigheten gör hela landet öde och tomt, som i en skräckfilm. En noggrann, långsam berättelse (som man kanske vill förtränga) där tiden stannar.
”Sick Girls”, är en dokumentär om adhd i regi av Gitti Gruter och visar hur några kvinnor skapat en grupp för att kunna ta itu med sjukdomen som blivit allt vanligare, ta bort stigmatiseringen, genom att träffas och bearbeta sina problem. Här har vi att göra med en film som visar respekt för de unga kvinnorna och deras situation och samtidigt ger publiken hopp om framtiden.
Ett framtidshopp som även många andra filmer på årets DOK Leipzig lyckas förmedla.
info@opulens.se
