Om jag inte visste bättre hade jag kunnat tro att vi alla är fullständigt galna. Men där är vi inte än. Samtidens prövningar må framstå som oövervinnerliga men är blott temporära svackor i den mänskliga färden mot framtiden.
”Lagar och domstolsbeslut tenderar bara att ge uttryck för våra rättigheter – de kan aldrig fullt ut leverera dem. Först när människor själva börjar agera får de nedskrivna rättigheterna sin livsnerv. Liv blåses in i ett domstolsbeslut genom det ihärdiga utövandet av juridiska rättigheter tills de blir vanliga och en naturlig del av den mänskliga erfarenheten”, skrev Martin Luther King Jr. i en artikel i New York Times Magazine år 1962. Dessa illuminerande ord leder tankarna till alla lagar, förordningar, internationella och globala konventioner och nationella, regionala och kommunala visioner och mål samt diverse organisationernas styrdokument. Vi sitter bokstavligen på högar av nedtecknade formuleringar där alla människors lika värde och buzzwords som tillgänglighet, inkludering och delaktighet lyfts som de starkast lysande bland löftena och åtagandena.
Ändå strider våra handlingar, mot vårt bättre vetande, mot de intentioner som vi vill ge uttryck för. Människor förföljs, hotas och mördas på grund av sin hudfärg, etnicitet, religion, funktionsvariation, sexuell läggning eller könsidentitet. Kvinnor nekas sin rätt till självbestämmande – de som vill bära slöja förbjuds göra det, de som vill slippa bära slöja tvingas göra det och de som vill bejaka sin sexualitet får veta att de får skylla sig själva om de blir våldtagna. Ledningsgrupper och styrelser är fortsatt homogent vita och privilegierade. De som har mindre får jobba mer för att de som har mer ska kunna få ännu mer. De förtryckta utpekas som skyldiga för sitt förtryck på grund av sin oförmåga att vara som de som förtrycker. De som gynnas av maktstrukturerna å andra sidan, de bevarar och vårdar ömt sina maktstrukturer samtidigt som de tvagar sitt samvete med… ja, med samma gamla slitna och trötta men fortfarande väldigt tjusiga ord i diverse styrdokument.
Om jag inte visste bättre hade jag kunnat tro att vi alla är fullständigt galna. Men där är vi inte än. Samtidens prövningar må framstå som oövervinnerliga men är blott temporära svackor i den mänskliga färden mot framtiden. För visst har det hänt saker historiskt sett som gör att mänskligheten idag ändå har mycket att glädjas åt jämfört med hur det var förr.
Bara under de senaste två hundra åren har vi bevittnat stora framgångar: hej då slaveriet, hej den globala jämställdhetskampen, avkriminalisering av homosexualitet på alltfler håll i världen, hbtqi-präster, världens första gay imam, världens första demokratiskt valda kvinnliga regeringschef, USA:s första svarta president samt en rad epokdefinierande folkrörelser som suffragetterna, medborgarrättsrörelsen i USA, #meetoo, Black Lives Matter, Indiens självständighetsrörelse och för Sveriges del nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Människan som tänkande och kännande varelse är också en lärande varelse. Men tidigare vetenskapliga försök att ringa in och förklara detta har visat sig vara bristfälliga. Naturvetenskapens utveckling har knuffat undan religion och myter men har inte riktigt lyckats erbjuda någonting nytt som kan uppfylla våra existentiella behov. Upplysningens ideal har satt det mänskliga förnuftet i främsta rummet trots att vår flockdjursmentalitet alltför ofta har visat sig överskugga vår förmåga till logiskt tänkande. Den sociokulturella evolutionismen ville gärna få oss att tro att vår utveckling följer en unilinjär utvecklingsstege – från primitiv till civiliserad – trots att de grundläggande principerna bakom det mänskliga tänkandet är universella och tidlösa.
Faktumet är att mänsklighetens existentiella och epistemologiska bildningsresa varken följer någon evolutionistisk trappstege eller den naturvetenskapliga idétraditionen och teknologiska utvecklingen. Det är snarare i vår strävan efter en värld där vi alla är måna om och angår varandra som vi växer – tillsammans och gemensamt. Därför vet jag i mitt hjärta att, hur mörkt än allt kan verka ibland, det finns ett ljus lite längre fram.
Men för att försäkra oss om att ljuset i slutet av tunneln inte bara är ännu ett inkommande tåg behöver vi aktivt och idogt bygga den värld vi vill ha – en värld där våra barn och de kommande generationerna inte tyngs av våra mindre smickrande sidor. Sådana framgångar uppnår inte sig själva. De kräver hängivna och outtröttliga människors enträgna arbete. Därför måste vi kroka arm i en bred front och skrida till handling så att allt vårt prat om rättvisa och jämlikhet ändå blir något mer än blott tjusiga formuleringar i diverse författningar och styrdokument.
info@opulens.se
