”Ändå älskar jag den amerikanska bilen Ford Mustang. Skamset och förbehållslöst. Det är kanske min mouche i mitt försök att vara politiskt korrekt,” skriver Lars Thulin.
Jag, och många med mig, tycker att det som är riktigt vackert ska ha något litet som skaver. Något som inte passar in. I en roman kan det var en utvikning som inte leder någonstans, i en målning en färg eller penseldrag som avviker, i musiken en ton som är på gränsen till falsk.
Varför är det bra? Jo, genom att visa en enda detalj som upplevs som fel, framstår det övriga helt rätt och fantastiskt. Samma gäller för personer. En människa som är helt perfekt i utseende eller personlighet blir lätt tråkig. Marilyn Monroe hade en mouche på sin vänstra kind. Något fult som skavde i ett perfekt kvinnoansikte. Fläcken gjorde henne ännu vackrare.
En seriös litteraturvetare som i sin bokhylla har alla årgångar av Fantomen inbundna blir lätt att ta till sitt hjärta. Och trummaskiner kan ställas in på en viss felprocent. Helt riktig takt blir trist.
Vart vill jag komma? Jo, jag vill försvara min kärlek till något som jag inte borde älska. För jag är miljömedveten och försöker lämna så lite fossila avtryck som möjligt, jag ogillar den amerikanska skryt- och skräpkulturen och jag hatar slöseri med resurser.
Ändå älskar jag den amerikanska bilen Ford Mustang. Skamset och förbehållslöst. Det är kanske min mouche i mitt försök att vara politiskt korrekt Ändå har jag aldrig ägt någon Mustang. Det finns gränser…
Vad fascinerar med bilen? Inte är det prestanda, teknik eller körupplevelse. Den som är på jakt efter detta väljer fullblod från Europa, företrädelsevis Italien och Tyskland. Mustangen var, åtminstone till en början, en enkel bil byggd på gammal teknik, detaljkvaliteten lämnade mycket övrigt att önska. Precis som vägegenskaperna. Allt handlade om imagen, speciellt i tiden då bilen föddes. Och tillkomsten är en story i sig.
Den kom sent 1964 och togs fram på rekordtid på en mycket smal budget för att utveckla Ford Falcon, en måttligt framgångsrik bil som med dåtidens mått räknades som kompakt. Målet var att skapa en fyrsitsig bil med två dörrar som skulle verka sportig, tilltala ungdomen och vara billig. Legendariske Ford-chefen Lee Iacocca höll i taktpinnen vid ritbordet. Flera olika namn prövades. Det var viktigt om marknadsföringen av varumärket skulle fungera. Till sist fastnade man för Mustang,
Ursprungligen är det namnet på de hästar som kom med kolonisatörerna till Nordamerika. Men som slet sig och förökade sig och förvildades på prärien. De stod för styrka och frihet och blev mytomspunna. Namnet var så starkt att de gavs till det mest kända jaktplanet i USA:s krigsmakt under andra världskriget. US Air Force motsvarighet till britternas Spitfire. Mustang blev också namnet på stockholmarnas mest älskade spårvagnstyp, fast det visste kanske inte Ford. Däremot hävdade de att det var flygplanet som namngav bilen. Tveksamt, för en häst sitter som kylarmärke.
Framgången var omedelbar. Fords planer var att sälja 100 000 bilar under första året. 22 00 såldes första dagen. Efter två år hade en miljon Mustanger rullat av de löpnade banden. En ekonomiskt stark ungdom i USA, barnen till efterkrigstidens babyboom, älskade bilen. Den stod för frihet och framtidstro. Priset för standardmodellen var 1965 2 300 dollar, cirka 11 000 kronor i dåtidens svenska kurs.
Bilarna gjordes i en lång rad versioner, kupé, hardtop, fastback, cabriolet. Och med olika motorer, från raka sexor till värstingar – V8:or på sju liter. Mytomspunnen i de första varianterna var V8:an på 289 kubiktum.
Nöjesindustrin hängde på. Soulartisten Wilson Pickett sjöng 1965 in låten “Mustang Sally”, skriven av Mark Rice och den blev en hit. Texten handlar om en man som ger sin kvinna en Ford Mustang i kärlekspresent. Hon blir så förälskad i bilen att hon ägnar all sin tid åt den och ingen åt honom.
1968 kom filmen Bullitt med Steve McQueen i huvudrollen. I den finns den då häftigaste biljakten i filmhistorien, 10 minuter och 53 sekunder lång och den börjar i San Franciscos backar. Steve har en muskel-Mustang, en grön GT 390, och jagar en svart Dodge Charger. McQueen körde själv en del av den hisnande jakten. Fast inte de farligaste delarna. Inte för att han inte ville. Men hans försäkringsbolag sade blankt nej.
Mina egna erfarenheter? Jag har hyrt den ett par gånger. Och åkt med ett par gånger. Det är svajigt, gungigt, bullrande och mullrande.
En gång körde jag en Mustang i USA. Att få svänga upp på Interstate Highway 94 i Minneapolis, känna hur ett par hundra hästkrafter mjukt men kraftfullt förmedlas till de breda däcken och att tryckas bak mot förarsätet vid accelerationen, är något alldeles speciellt. Om man samtidigt höjer volymen på radion, som är inställd på en station med soul och Motown, då är man mycket nära paradiset.
Antingen förstår man detta omedelbart. Om inte, gör man det aldrig. Känslan är omöjlig att förklara. Precis som att det inte går att beskriva hur en perfekt champagne smakar.
Nu finns Mustang som elbil med en prislapp på strax under miljonen. Nu har jag chansen. Måste kolla spargrisen.
lars.thulin@opulens.se
