BOKFÖRLAG. I Expressen publicerades nyligen ett inlägg om hybridförlagens verksamhet. En text som bemöttes av förläggaren Melker Garay. Här ger Valle Wigers en författares syn på saken.
På Expressen Kultur fick jag häromdagen redan i rubriken lära mig att ”de nya hybridförlagen är världens pirayor”. Det lät så dramatiskt att jag gjorde en espresso för att lugna nerverna. Jag fortsatte läsa och stötte på följande passage lite längre ner i texten: ”Tyvärr är det en öppen hemlighet inom branschen att majoriteten av aktörerna snarare agerar som pirayor, beredda att hugga mot nya författare innan de fått tillräcklig förståelse för att tacka nej.”
Det låter ju helt förfärligt! Jag, med min senaste utgivning på Lava/ Bookea, en av inläggets måltavlor, kände inte alls till denna öppna hemlighet. Nu kunde jag se hur pirayorna siktade sina blodtörstande käftar mot halsen på stackars naiva aspirerande författare riket runt, som tvingades ruinera sig för att de elaka hybridförlagen tvingade till sig till en namnteckning på slavkontraktet.
Adamssons text verkar vila på premissen att dessa aspirerande författare är både lättlurade och oförmögna att ta väl avvägda beslut. Men har man lyckats färdigställa ett bokmanus kan vi nog vara överens om att man även är kapabel att läsa och förstå ett avtal samt därefter besluta sig för att signera eller ej.
Min medförfattare Peo och jag som blev så glada när vi kom topp tre i Lavas manustävling har fram till idag, med ny bok på samma förlag på gång, inte betalat en enda krona ur egen ficka. Så att det skulle vara ”en avsiktligt vilseledande retorik” och ”ett sätt att posera som mer seriös än man är” när hybridförlagen säger att de även erbjuder traditionell utgivning stämmer helt enkelt inte, åtminstone inte i Lavas fall. Redaktörsarbetet har varit eminent, likvärdigt andra ”finare” förlag jag tidigare haft att göra med. Okej, vi fick inget förskott, men undantaget de kanske tjugotalet (?) författare i Sverige som faktiskt kan leva gott på sin penna så är väl alla andra likt mig heltidsarbetande och då väger denna summa faktiskt ganska lätt, lägre än en månadslön som den är, också med en idag illusorisk royalty utgående från ca 1 500 sålda inbundna exemplar.
Jag väljer följande ekvation för att illustrera: En roman som tar tre år att skriva, kanske fyra timmar om dagen i snitt, ger 4 380 timmar. Säg att ett fint traditionsrikt förlag betalar ut ett förskott på 43 800 kronor, så landar timlönen på 10 kronor. Det är ju tämligen hopplöst och också förklaringen till att, säg 98 procent av alla skrivande personer, måste frikoppla sitt författande från ekonomiska hänsyn Att tro att skrivandet skulle vara gynnsamt ur ett ekonomiskt perspektiv, undantaget ovan nämnda exklusiva exempel, är helt enkelt vilseledande. Det måste drivas av andra krafter.
”Till de många andra som, liksom jag själv, inte har en sportslig chans att leva på sin penna, kan jag bara säga bit ihop. Det är få som vill betala för att titta på när någon annan spelar golf, och det kanske man bara får acceptera”, skrev Agnes Lidbeck i den enligt mig bästa text om författarens villkor som publicerats de senaste åren (givetvis förbisedd av de flesta, då sanningen alltid smärtar).
Apropå Lidbecks lysande golfliknelse: Jag spelar golf och enligt logiken som hybridförlagens kritiker förespråkar så borde det vara förkastligt att jag tvingas betala greenfee på banorna jag besöker. Varför kan inte någon annan betala för min hobby?
Jag tror att vi hamnar på skakig grund om vi ifrågasätter att folk är beredda att betala för att förverkliga sina drömmar, vad det än gäller. Förlagen är inte ”elaka” för att de gör marknadsmässiga bedömningar av hur kommersiellt gångbart ett inskickat manus är.
För de allra, allra flesta som lyckas färdigställa ett manus står därmed inte alternativen mellan att bli utgiven på ett prestigefyllt ”riktigt” förlag eller på ett hybridförlag, alternativen är att inte bli utgiven alls eller betala själv för att få texten korrad, tryckt och inbunden.
Om någon då är beredd att göra det, med ett kontrakt som tydligt formulerar uppdraget, vad är problemet? Och, viktigare, var landar vi annars, med denna logik? Varför ska du lägga 100 000 (summan i artikeln som ett utgivningspaket kan kosta) på en segelbåt, DU ÄR JU INTE ENS BRA PÅ ATT SEGLA!
Som Joseph Brodsky uttryckte det:
“Of all the parts of your body, be most vigilant over your index finger, for it is blame-thirsty. A pointed finger is a victim’s logo.”