ARBETSPLATSROMAN. Jesper Nordström läser Kurt Salomonsons arbetsplatsroman “Sveket” från 1959 och funderar över dess relevans idag när S och SD kämpar om arbetarväljarnas gunst.
Finns det någon gemensam nämnare för den svenska arbetarlitteraturens författare, mer än att skriva just arbetarlitteratur? En dum fråga såklart då den tar bort den litterära särarten och kvaliteten hos så många fina författarskap. Men jag vågar ändå lova att den svenska arbetarlitteraturen ofta inte bara skildrar umbäranden utan också hyllar arbetet. Dess mustighet och fakticitet. Släggan svingas, älven susar och snapsen värmer gott.
Även om Harry Martinsons ”Vägen till Klockrike” inte är en direkt sådan roman är ändå förlusten av arbetsglädjen och hantverket en anledning till att Bolle lämnar fabriken. När cigarettmaskinen ersätter det manuella cigarettrullandet har kneget mist sin själ.
Här framställs järnverkets knegare som liknöjda, slöa och rent ut sagt lata.
Bristen på själ och en stor portion irriterande slöhet och brist på arbetsglädje är just vad som gör Kurt Salomonsons roman ”Sveket” (1959) till en så udda fågel. Det är inte en renodlad arbetarroman, snarare en arbetsplatsroman och det finns en likhet med Sven Delblancs Hedebysvit, eftersom det saknas tydliga frontlinjer mellan gott och ont.
Fabriksägarna är inga diaboliska kapitalister och arbetarna inga offer. Sympatierna böljar fram och tillbaka och nu aktar jag mig för klyschan att det är “komplext”. Det är snarare jämngrått.
Här framställs järnverkets knegare som liknöjda, slöa och rent ut sagt lata. Mellanchefer och fackföreningsmän målas upp som lismande opportunister. Det som arbetsgivaren faktiskt genomför som förbättringar möts av en slags stor kollektiv axelryckning. Åren går och inget lyfter.
Det finns en sorglustig humor i att en av romangestalterna frågar sig själv vad han egentligen är för jäkla arbetare om han inte ens kan supa ordentligt, utan bara sitta och småsippa på öl. Romanen utspelar sig under socialdemokratins guldålder och förutsättningarna för en hyfsad arbetsplats verkar så självklar, men icke. Inget duger.
Fabriken upplät arbetarbostäder och mellan raderna förstår man ju att detta var tänkt som en övergång. Du flyttar till orten och bor i företagets lägenhetslänga en tid tills du etablerat dig. Sedan följer eget boende. Men så står en letargisk odugling där och skall pensioneras och då stipulerar kontraktet att han mister rätten att bo kvar. Hur lång tid har han haft på sig att hitta eget boende, frågar man sig som läsare.
Enligt min åsikt är dock nyckelscenen den om arbetaren som på grund av fylleri på jobbet skapat ett maskinhaveri men segdrar fallet via facket på ett rätt fegt sätt. Han gömmer sig bakom facket. Till slut dundrar ledningen att om han bara varit karl nog att erkänna hade det inte resulterat i mer än en utskällning och sedan hade det dragits ett streck över incidenten.
Fegheten, letargin och lismandet är det som gör denna bok till sådant sprängstoff. Här gullas det inte med mentaliteten i ett brukssamhälle.
Hade de varit SD-röstande LO-anslutna om det rörde sig om samtiden?
Samtidsrelevansen är att vi möter ett persongalleri som inte verkar vara nöjda med den rent ekonomiska och den arbetsrättsliga tryggheten som folkhemmet och socialdemokratin lyckades få igenom. Så vad krävs mer? Det sägs inte. Handlar det kanske till och med om det som numera kallas kulturkrig, där värderingar är viktigare än det pekuniära? Men i så fall vilka värderingar?
Persongalleriet framstår som en grupp irriterande suckande tonåringar där allt bara är “trist och kasst” Hade de varit SD-röstande LO-anslutna om det rörde sig om samtiden? Tanken förespeglar mig efter läsningen av denna rätt märkliga roman som framstår som ett yxhugg från insidan av efterkrigstidens välfärdssamhälle.
jesper.nordstrom@opulens.se
