LITTERATUR. När ett recensionsexemplar av Natalia Ginzburgs roman “Kvällens röster” (Albert Bonniers förlag), i nyöversättning) landade i mina händer hade jag länge ägnat mig åt en tämligen diger och bred läsning. Sådant medför en skärpt medvetenhet. En större kräsenhet. En ny bok blir då som att smaka på ännu ett glas under en vinprovning.
Först hade jag läst Sven Delblancs “Samuels bok” som jag nu håller för det mest vackert gripande tragiska som jag hittills läst. Ja, det kanske kommer något minst lika berörande i min väg framöver, men då brister väl mitt hjärta helt. Så direkt efter den boken liksom sköljde jag mig med Hjalmar Bergmans “Hans nåds testamente”. Språkligt är det kvillrande, rappt och punschdoftande som en pilsnerfilm och för en sekund funderar jag på om en AI-bot skulle kunna lyckas med simulera Delblancs eller Bergmans språk? Nja, jag håller det snarare för troligt att det är Ginzburgs ganska högpolerade staccatospråk som låter sig läras av en intelligent maskin. En stil vars kod faktiskt går att knäcka.
Delblancs stil däremot är så särpräglad att man undrar om hade det fattiga Granskogssveriges idiom närmast i sitt DNA. Det är nu jag blir “kärringen mot strömmen” och inte stämmer in i hyllningskören till Ginzburg. Hon var en bra författare. Med det menar jag “bra” i en liten väl polerad hantverksskicklig standardstil. Liksom “Hans nåds testamente” framstår “Kvällens röster” i mina ögon inte som något mer än kvalificerad underhållning.
Jesper Nordström
