KRAVALLER. “Killarna i svarta huvtröjor och fickor fyllda av pyroteknik får se matchen i sina vardagsrum. Och skjuta projektiler där”, skriver Lars Thulin apropå kravallerna som utbröt mellan AIK och Djurgården i senaste derbyt.
Som älskare av fotboll och inbiten AIK:are chockades jag av det senaste derbyt mot Djurgården. Då Tele2-arena förvandlades till en krigszon. Det var ett under att inga värre skador uppstod. Nu fick poliser, ordningsvakter samt en polishund, bara plåstras om efter att AIK-klacken gått bärsäkagång.
Detta är ovärdigt för en av Sveriges största och mest älskade (samt hatade) idrottsklubbar. Det är ett nederlag för fotbollen, för supporter-kulturen, idrotten och samhället i stort. Ska den 28 maj 2023 definiera en del av vårt samhälle och många svenskars kärlek till den största av bollsporter? Många av mina kompisar berättar om upplevelsen när de fick gå med sina pappor på första riktiga fotbollsmatchen. Ofta ett minne för livet. Känna pulsen, nerverna, kraften hos publiken, att som åskådare pendla mellan himmel och helvete under matchens gång. Vår tids gladiatorspel. Idag vågar de inte ta med sina barn eller barnbarn till en stormatch.
AIK, som andra klubbar med liknande problem, är mesiga och undfallande i sina svar. Rädda för att stöta sig med sina supportrar. Några AIK-spelare sade att de förstod fansens frustration. Det handlar inte om det. Utan formen för att visa frustrationen. Spelarnas uttalanden är irrelevanta.
Nu kommer till intet förpliktigande fraser om dialoger mellan poliser, klubbar och fans. En justitieminister som tröttnat på att poliser behövs på matcher. Tjat om bättre övervakning. Den skivan har vi hört förut. AIK tycker att de tar i med hårdhandskar genom att vd tar ”sitt ansvar” och avgår. Kommer det betyda att liknade scener aldrig upprepas på matcher? Nej, för det är vissa ”supportar” som ska ta sitt ansvar.
Min åsikt att vi nått vägs ände. Min erfarenhet är att ska man få någon varaktig förändring på saker ska man slå där det gör mest ont. Plånboken.
Så låt lag som inte kan hålla ordning på sina supportar få köra ett par matcher utan publik. Jag hör protesterna – kollektiva bestraffningar är inte tillåtna, de lag som möter det bestraffade laget drabbas, klubbar har ansträngda ekonomier så man kan inte stjäla deras intäkter.
Allt stämmer. Just därför måste klackarna skärpa sig för att inte deras lag ska hamna där. Supportrarna måste lära sig två saker. För det första – det är de själva och inga andra som ställer till bråken. För det andra – de själva, och inga andra kan få slut på vansinnet. Med den insikten kommer sociala trycket på läktarna göra att publikens frustration vänds från laget till killarna med tändare och bangers.
Engelska topplaget Liverpool hade stora problem med sina fanatiska supportrar för ett par decennier sedan. Deras fans var inte ens välkomna på matställena längs vägarna. De slog sönder allt. Ställena stängdes när bussarna rullade in. Länge var laget avstängt från spel i övriga Europa, av en speciell anledning.
80-talet blev en tragisk väckarklocka för storklubben. 1984, på en cupfinal i Bryssel mellan Liverpool och italienska Juventus, startade Liverpools supportrar ett bråk. Panik utbröt på Heyzel-stadion, en betongvägg rasade och folk krossades och trampades ihjäl. 39 människor, de flesta italienare miste livet. Då stängdes Liverpool av från spel i Europa under sex år. Ett något mildare straff, fem års avstängning, drabbade andra engelska fotbollslag. Kollektiv bestraffning, men något var tvunget att göras.
1989 skedde en värre katastrof. Då var det inte ett bråk, utan krävande supportar som ville in, en polis som inte kunde hantera situationen och en dålig arena som var orsakerna. Trycket för att komma in på Hillsborough-stadion i Sheffield, där en cupmatch mot Nottingham Forest skulle spelas, blev för stort. Entréer öppnades för att folk inte skulle klämmas ihjäl. Men läktaren blev överfull. Publik krossades mot de stängsel som fanns på ståplatsläktarna, folk kunde inte fly. 96 personer omkom.
De katastroferna ledde till något som hjälpte fotbollen i England. Arenor byggdes om för att var säkra. Ståplatser försvann. De som köpte biljett fick göra det i förväg och registrera namn och personnummer. Följden blev högre biljettpriser, men publiken kom tillbaka. Nu vågade de gå på fotboll igen. Försäljning av mat och dryck på arenorna steg, den lönsamma handeln med souvenirer likaså.
Våldet där är inte helt borta, men har minskat avsevärt jämfört med tiden före katastroferna. Nackdelen är att det blivit dyrare att gå på fotboll. Ungdomar utan rika föräldrar eller rejäla veckopengar är inte välkomna. Klubbarna har sålunda också slagit mot plånboken för att lösa problemet.
Orättvist, kanske. Livet är sällan rättvist. Men nästan allt sänds på tv. Killarna i svarta huvtröjor och fickor fyllda av pyroteknik får se matchen i sina vardagsrum. Och skjuta projektiler där.
Förändringen i England kan bero på att klackarna insett att bråken inte bara är ett pubertalt finger mot etablissemanget. Utan att folk kan dödas. Många, också de egna. Mobben på Tele2 Arena har inte den insikten. Låt oss vid Gud hoppas att de inte lär sig läxan den hårda vägen. Men kanske är frågan bara när en dödlig katastrof kommer att inträffa här.
