Poesin är en katt

Poesin är en katt, den finns överallt,
vaksamt närvarande, spinnande på den rutiga pläden,
dreglande under fågelbordet, väntande på trappan
i hällande höstregn, sataniskt smekande en halvdöd näbbmus
– ljussamlande och mörkerseende.

Den rör sig fritt
och går varken att locka eller pocka,
den drar iväg
och kan vara borta i flera veckor
för att sedan dyka upp med naturlig svansföring,
den ställer krav, den vill ha näring och är
alltid lika vaksam mot verkligheten,
klorna vässar den mot stolsben
och orättvisor.

Den kan anpassa sig till ett inneliv
men vill helst vara ute i det fria,
i ljus och i mörker.

Den låter sig visserligen lockas på
men till syvende och sist
måste den gå på egna stigar,
ljudlöst närvarande:
den finns överallt
– och ingenstans är ett rum
som inte finns!

När den är trött
söker den upp mörkret
som alltid finns,
där lägger den ner sitt liv
och låter det sakta sippra …

Men innan dess
har den letat upp en poetaxel
att vässa sina tassar mot,
det är de där små ärren i poethuden
som blir kvar när katten
uppgått i mörkret