Vad hände med alla jämställdhetssatsningar?

FÖRORTEN. “Kanske identitetspolitikens skevheter har gjort att vi blundar för att vi lever i politiska och samhällsliga bubblor ,” skriver Erik Cardelús.

Det är en afton tidigt i maj. En cykeltur tar mig till Rågsved, söderförorten där jag en gång växte upp. Från nordväst rullar jag ner mot min gamla högstadieskola. Runt omkring mig breder förortens kullar ut sig, husens betongkroppar, den första skira grönskan, fågelsången och skolan där jag en gång var en av många elever.

Men min gamla skola har krympt och krisat. Kunskapsresultaten har rasat, elever har flytt, lärare avlöst varandra. Tidigare hyste skolan uppåt tusentalet elever, med parallellklasser från ettan till nian. Idag är antalet nere på 252 elever, allt enligt Stockholms stads hemsida som jag besöker senare samma kväll. Precis som så många andra kommunala skolor i socioekonomiskt svaga områden har skolan haft det svårt i konkurrensen. 

Så vad gör man med otillräckligt elevunderlag och delvis tomma lokaler? Under ett antal år har det hysts religiösa friskolor i delar av lokalerna. Nu senast med ett framtidsklingande namn på en skolenhet som hösten 2022 stängdes av Skolinspektionen. Bakom beslutet stod Skolinspektionen, men också ett tungt yttrande från säpo som menade att det är en ”miljö som förespråkar enklavisering av samhället i stället för respekt för de mänskliga rättigheterna och grundläggande demokratiska värderingar“. Även ekonomiska oegentligheter fanns med i bilden, enligt lokaltidningen. Stiftelsen som drev skolan invände mot beslutet, men nu är skolan stängd och eleverna har fått söka sig någon annanstans.

I fjol fyllde det svenska friskole- och skolpenning-systemet 30 år. 1990-talets massiva förändringar av skolan inleddes av den socialdemokratiska regeringen, med dåvarande utbildningsminister Göran Persson i spetsen. Först kommunalisering, sedan friskolesystem och sedan mål- och resultatstyrning, allt medan ekonomin krisade som aldrig förr i landet. Den borgerliga regeringen Bildt som sedan tog över stafettpinnen och sjösatte friskolesystemet sade sig vilja skapa valfrihet, konkurrens och vitalisera den svenska skolan. Förstockning skulle ersättas av flexibilitet. Numera domineras friskolemarknaden av ett fåtal stora växande koncerner. Några av dem håller sig med lägre lärarbehörighet, sätter oproportionellt höga betyg och är skickliga på att skära kostnader. Nyligen gick Handelshögskolan i Stockholms rektor Lars Strannegård (DN 10/5-23) ut och varnade för glädjebetygen, som underminerar den meritokratiska tilltron till utbildningssystemet.

Redan 1992 kom en rapport från OECD som varnade för skolsegregation och fallande skolresultat. Men rapporten diariefördes föll i glömska, trots att en så tung spelare som OECD rimligen borde hörsammats extra mycket av en regering som i allt hast implementerar ett nytt oprövat system. Men blott Sverige en svensk marknadsskola har.

Resten känner de flesta till: OECD, samma organisation som varnade för det svenska skolexperimentet – som omvärlden ratat – inledde under tidigt 2000-tal de så kallade PISA-testen, internationella kunskapsmätningar som visade att de svenska resultaten på rekordtid störtdök. Exempelvis menade chefen för PISA-testen, Andreas Schleicher, att ”Sverige hade förlorat sin själ”, att det som tidigare var vår paradgren – den sammanhållna skolan med en stark bredd och hög lägstanivå – hade gått förlorad. Allt sedan dess har de svenska PISA-resultaten kärvat, nu senast med en viss rörelse uppåt. 

Likafullt kvarstår det stora problemet: den skenande mellanskolvariationen. Att de redan svaga skolorna blir ännu svagare, att de många mörka spiralerna fortsätter. Sämst går det för killar med invandrarbakgrund bosatta i utanförskapsområden. Ingen braskande nyhet för någon, ännu mindre överraskande är korrelationen mellan skolmisslyckanden och asocialt beteende, som kriminalitet, våldsbejakande aktiviteter och extremism.

Skolan och samhället har spruckit sönder tillsammans, vilket många dystra röster redan konstaterat. En av dem är rikspolischef Anders Tornberg som konstaterat att ”den här utvecklingen kommer inte brytas om inte övriga delar av samhället gör sitt.” Alla goda krafter måste samarbeta för att strypa den starka återväxten av gängkriminella. ”Det börjar redan i skolan, i förskolan, man måste sätta gränser”. Tornberg säger att det rekryteras tre nya unga till gängen varje dag.

På den södra sidan om centrum och tunnelbanespåret bodde jag i ett område som blandade det bästa folkhemmet hade att erbjuda, med skog och slitna höghus. Sällan känner jag igen min barn- och ungdomstid i dagens undergångssvärtade skildringar av orten. Då fanns det visserligen också knark och utslagna typer, punkband och protester, sociala problem och slitna miljöer. Men mord minns jag inga, men ibland några slagsmål. I dagens Rågsved har det under året varit flera skjutningar, två stycken med dödlig utgång. Under flera år har förorten hemsökts av bilbränder.

Nere på en grönskande äng, kantad av vackra uråldriga ekar, spelade vi fotboll, från ljusnande vår till mörknande höst. Snett ovanför oss, på en gräsbevuxen banvall, rasslade tunnelbanetågen förbi. Ibland kom några av killarna från punkbandet Ebba Grön ner och spelade boll, då klev vi småkillar oftast undan, storögda och fulla av beundran. Det sades att Thåström – eller Pimme, som han kallades då – var bäst; han hade spelat i Djurgårdens ungdomslag. På sommarhalvåret spelades också San Siro-cupen på ängen, en turnering där lagen lade in back öl i potten och vinnaren tog hem allt. På annan äng utspelade sig musikfestival Sellstock. Att som ung kille tjäna sig en hacka på tomglas var lätt.

Flera av mina fotbollskompisar levde utanför reklamkatalogernas kärnfamiljer; de uppfostrades av morföräldrar, ensamstående mammor och delvis av sig själva. Men alla gick vi i samma skola, trots att vissa – som jag – hade turen att ha båda föräldrarna hemma och bokhyllorna fulla av böcker. Idag hade vi säkerligen inte gått i samma skola, inte ens bott i samma område. Aldrig träffats. Kanske rent av skytt, eller skjutit på, varandra.

När jag nu cyklar förbi har ekarna sågats ner och ängen spärrats av. Det ska byggas nya bostäder. Jag krånglar mig förbi, cyklar längs gatan där jag en gång bodde. Den lilla livsmedelsaffären har ersatts av en liten falafelrestaurang, ett ställe som jag en gång fick rekommenderat av en syrisk anhörig till familjen.

Vad vet jag om min gamla ort idag? Inte så mycket, även om jag varit förbi där en handfull gånger sedan jag lämnade platsen under sent 1980-tal. I centrum har Coop slagit igen för länge sedan. Istället finns en affär med orientaliska livsmedel, frukt och grönsaker. Bredvid ligger en affär som säljer baklava och piroger. Ingen bank eller post finns i centrum. Elektronikaffären har ersatts med en diverseaffär där det säljs resväskor, plastsaker och ges hjälp med att skicka pengar till utlandet. Pizzerian har numera fullständiga rättigheter. I ortens utkant, i ett nedgånget industriområde omgivet av skog, finns stora och spännande graffittiväggar. Hit kommer folk från stan på besök. Förortssafari har jag hört det kallas.

Ingen av dem jag växte upp med bor kvar. Befolkningen har nästan helt ändrats, på bara några decennier. Tidigare bodde här en etniskt svensk arbetarklass och en del familjer med rötterna i dåtidens invandrarländer: Jugoslavien, Italien, Turkiet, Finland, Spanien och Grekland. Min katalanska familj var en av dem; min pappa som först fick köra taxi och sedan åka in till staden för att arbeta på ett läkemedelsföretag.

Idag domineras orten av utomeuropeiska invandrargrupper, människor som har svårare att etablera sig på arbetsmarknaden och i samhället. I centrum syns stora familjer och åldrade män som sitter och glor, med tunga blickar och rörelser. Få tycks ha någon brådska till jobb eller någon annan tvingande sysselsättning. Vid ett av mina fåtaliga besök tidigare stod poliser och letade i en rabatt efter droger och ungdomsgården hade stängt på grund av att den befolkades av äldre killar som bestämde och utövade dåligt inflytande på de yngre.

En annan dag, i början av maj 2017, cyklade jag också genom orten. Av en slump klev jag av cykeln och hamnade i samspråk med en man, som visade sig driva en social verksamhet på platsen. Mannen, vid namn Gösta, bjöd in mig till en sliten anspråkslös källarlokal och tillsammans drack vi kaffe. Det blev en lång fika; på ett sällsamt och otvunget sätt hade vi mycket att prata om och han berättade om utsattheten och utanförskapet som växte på orten. Hans förening – med det välkända mottot en för alla, alla för en – hjälpte folk med det allra enklaste och det allra svåraste: från att fylla i en blankett till att få bort sina söner från de växande kriminella gängen. Få dem att sluta stöka och gå tillbaka till skolan. Få dem att bli samhällets medspelare, inte motspelare.

När vi skildes åt, flera timmar senare, lovade jag att skriva något om hans verksamhet, ”bara det lilla räcker”, som han sa på sin nasala stockholmska, söder om Söder. ”Visst, vi hörs vidare”, sa jag, allt medan vi klappade om varandra ute på gatan vid cykeln. 

Men vi hördes aldrig mer. På sociala medier kom nyheten om att mannen hastigt hade avlidit, bara några dagar senare, i slutet av maj 2017. Han drabbades av akut sjukdom mitt i steget, på väg till en av föreningens verksamheter, i färd full med att hjälpa utsatta och utslagna. Under några månader följde jag de många inläggen som beklagade hans död och som luftade oro kring hur föreningen Musketörerna skulle orka gå vidare.

Sex år har passerat sedan sist. Föreningen Musketörerna finns kvar, men det gängvåld och den ökade segregation som mannen oroade sig för har ökat. Han såg den komma, den mörka utvecklingen. Nu, under 2023, har redan två personer skjutits ihjäl i Rågsved.

Under de gångna två åren har jag och en kollega skrivit en bok om skolan, om hur läraryrket utvecklats efter det vattendelande året 1992 och hur detta skildras i vår svenska litteratur. Mycket handlar om utmaningar och utsatthet, segregation och sönderfall, faktorer som bidrar till att förklara dagens skolkris och lärarbrist. En av många berättelser kommer från en ung och hoppfull lärare som arbetar på samma skola som jag gick i under det sena 1990-talet. Det är en kärv och stökig yrkestillvaro, i en brytningstid då de stora vinstdrivande friskolekoncernerna gjorde sitt intåg och dränerade den kommunala skolan på resurser, duktiga elever och lärare. Om vi vill kallar det för skoningslös skoldarwinism eller välgörande konkurrens är upp till var och en att avgöra. Klart är i alla fall att vinsterna har varit större för skolkoncernernas ledningar och aktieägare än de resurssvaga familjerna i orten. 

Egentligen kokar allt ner till en enda fråga: vore inte dagens segregerade och snabbföränderliga samhälle i behov av en skola byggd på stabilare och mer stöttande principer, där samhällsnyttan kommer före egennyttan och bolagsnyttan? Skolan är trots allt vår viktigaste stabilitets- och samhörighetsskapande faktor, ett samtidens ankare och ett hissat segel mot framtidens många hav och horisonter. 

Men skolan är inte det enda som brukar ta stryk i socialt utsatta områden. Här finns en kulturell faktor, en mentalitet som tycks ha blivit hårdare och mer hänsynslös. Det räcker med att jämföra gårdagens protestmusik – punken – med dagens gangsterrap. Båda genrerna skildrar utanförskap, har en utåtagerande energi och när eskapistiska drömmar, men punkens yviga protester har övergått till gansterrappens våldsfixering och statusbegär. Ingen punkare sköt på någon annan, kränkt över av vad som skrevs i en sångtext. Ingen punkare åkte runt i dyra motorstarka fordon, viftade med pistoler och vältrade sig i statusprylar. Här har en lättkränkt, girig och tungt beväpnad hypermaskulinitet tillkommit, en skriande paradox i det hyperkorrekta, jämlikhetssträvande och genussatsande Sverige.

För vad hände med alla jämställdhetssatsningar? Varför har inte den starkt skattefinansierade och ambitiösa genuspedagogiken nått ut till miljonprogramsområdena? Sverige är ju trots allt ett land som gärna yvs över sin jämställdhet, sin rationalitet och solidaritet, men i orten tycks idealen ofta vara annorlunda. Kanske har jämställdheten mest varit ämnad för medelklassen inne i stadskärnan och i de lugna villaområdena. Kanske är det en ideologi som bara förbehålls vissa. Kanske identitetspolitikens skevheter har gjort att vi blundar för att vi lever i politiska och samhällsliga bubblor, där skolan, jämställdheten och kulturen tillåts fungera på radikalt annorlunda sätt beroende på ursprung, klass och bostadsort. 

Den gemensamma visionen om ett samhälle har ersatts att små hårdsegregerade minisamhällen. Eller för att återigen citera säpo-rapporten om skolan som stängdes i Rågsved: ”en miljö som förespråkar enklavisering av samhället i stället för respekt för de mänskliga rättigheterna och grundläggande demokratiska värderingar”.

Mycket hinner man tänka under en cykeltur, ett liv och samhällsutveckling passerar revy, en afton i början av maj. En bit ned för gatan där jag en gång bodde ligger en gångtunnel. Genom denna gråa gångtunnel passerade jag ofta på min väg till skolan. Nu är det platsen för ett brutalt mord i mitten av april då en 21-årig man sköts ihjäl. Och nu, när denna text skrivs, har det hunnit bli ännu en dödsskjutning här, i denna socialt utsatta söderförort. Och för ovanlighetens skull har en rikspolitiker – justitieminister Gunnar Strömmer – varit här, med beklagan och löften om hårdare tag.

Jag stiger av cykeln och tar av mig hjälmen. Vid tunnelns ena ingång står det skrivet ”Rest in peace young soul”. Texten är röd och tycks rinna ner för betongväggen. På kanterna av texten syns fyra hjärtan. En lätt bris fläktar genom håret. Borta i träden nere i skogsbrynet sjunger fåglarna denna afton i början av maj.