MOTSTÅND. Det krävs kreativ moteld mot SD:s kultursyn. Vi behöver fler konstnärer som förmår uttrycka sig på initiativrika och undersökande sätt, skriver Ida Thunström och framhåller den Hongkonfödde konstnären Kacey Wong som en ypperlig förebild.
Alla har sina favoriter i konsthistorien, och själv har jag länge varit barnsligt förtjust i den italienska konströrelsen futurismen. Eller rättare sagt, förtjust i deras måleri. Visst var deras bildspråk en produkt och del av den omstörtande utveckling som skedde inom måleriet under tidiga nittonhundratalet, men det hade likväl sin grund i en stark ideologisk kärna som hyllade både våld och krig. Det ”futuristiska manifestet” från 1909 innehåller en del minst sagt oroväckande element:
”Vi vill förhärliga kriget – världens enda hygien – militarismen, patriotismen…Vi vill förstöra museerna, biblioteken, akademier, av alla slag och bekämpa moralism, feminism och varje opportunistisk eller utilitaristisk feghet…Vi kommer att besjunga de stora folkmassorna, hetsade av arbete, nöjen eller uppror.” Orden gav skrämmande förebud om den kommande fascismens fasor, men kan tyvärr också kännas igen i dagens politiska klimat.
Samtidigt kan det inte hjälpas; Giacomo Balla, Umberto Boccioni och Gino Severinis konst är i alla fall enastående. Det är vackert, nyskapande, suggestivt, och finns gudskelov att beskåda på flera museum världen över.
Det är straffbart att ställa ut till exempel inglasade molotovcocktails och Kacey Wong är alltså inte särskilt uppskattad av den kinesiska staten.
Lika vackra och suggestiva är den väletablerade Hongkongfödde konstnären Kacey Wongs serie skulpturer, gjorda av inglasade molotovcocktails, men de kan tyvärr inte visas överallt. I Xi Jinpings Kina tycker man, precis som futuristerna, mycket om våld. Man stoltserar med sin stora krigsmakt, som absolut inte får kritiseras eller ironiseras över. Det är straffbart att ställa ut till exempel inglasade molotovcocktails och Kacey Wong är alltså inte särskilt uppskattad av den kinesiska staten.
Wong har länge varit öppet kritisk mot den kinesiska regeringen. Hans politiska uppvaknande skedde när den prisbelönte konstnären Ai Weiwei blev fängslad på grund av sitt konstnärliga budskap, och har sedan dess demonstrerat för ett fritt Hongkong. Ju mer den kinesiska snaran dragits åt, desto oroligare har han blivit. Nu har han flytt till Taiwan, där hans konst kan göra stor nytta genom att syresätta landets motstånd mot kinesiska hotet innan det, som i Hongkong, är för sent.
Personligen har jag aldrig varit någon större anhängare av Ai Weiweis konst. Jag tycker helt enkelt inte att den är särskilt inspirerande rent visuellt, men jag inser helt klart vikten av hans politiska engagemang och hans tyngd i debatten. Det går däremot inte att undgå skönheten i Wongs skulpturer. Oavsett alla politiska nivåer är det synd om alla som lever under censur och inte får uppleva dem.
I ett debattklimat som blir allt mer polariserat för varje våg som slår in från väst, är det svårt att göra apolitiskt konst.
Så till Sverige och riksdagsledamot Björn Söders uppmärksammade uttalande på Twitter: ”Kulturkriget har börjat. Den dekadenta vänsterns kulturpolitik ska snart vara ett minne blott…” Det är definitivt ett bekymmersamt citat.
Visst har majoriteten av Sveriges aktiva konstnärer en mer eller mindre uttalad politisk ståndpunkt som tenderar att ligga åt det socialistiska hållet, och det kulturella etablissemanget kan ibland tyckas lite maktfullkomligt och nästan korrumperat, men det finns inget faktiskt diktatoriskt samband. Samtycke råder. Lika barn leka bäst och så vidare, och gemensamma tankekulturer växer och frodas inom olika sociala skikt och grupper. Detta betyder dock inte att Sverige är utsatt för en kulturpolitisk konspiration.
Vi vet att all konst på något sätt speglar sin samtid. I ett debattklimat som blir allt mer polariserat för varje våg som slår in från väst, är det svårt att göra apolitiskt konst. Att vara tyst blir att ta ställning, och resultatet kan bli att man börjar bekräfta sin ideologiska attityd ytterligare. Det gör att svensk konst kan te sig lite tandlös, men vad är då egentligen alternativet? Den politiska högern är som grupp ökänt ointresserad av nyskapande kultur och när SD tar över rodret gör de det med censuren som vapen. Det finns ingen kreativ moteld. Vi behöver fler konstnärer som förmår uttrycka sig på initiativrika och undersökande sätt. Dekadens uppstår i första hand på grund av en brist på fantasi.
ida.thunstrom@opulens.se
