En mordhistoria som har allt

FILM. Charlotte Wiberg skriver om ett spektakulärt mordfall som gett upphov till bland annat en spelfilm och två nu aktuella tv-serier.

Två serier har nyligen spelats in som baserar sig på en och samma verkliga händelse – en våldsam död i en amerikansk småstad. Det finns också (minst, ska jag säga, eftersom det kan hända att fler tv-filmer bygger på fallet) en spelfilm från 1990 med händelsen som tema, A killing in a small town som har Barbara Hershey i huvudrollen som Candice Montgomery, kvinnan som dödade sin älskares fru.

Den ena serien, Candy, hade premiär i höstas på Disney+, den andra, Love & death, löper just nu på HBO Max. A killing in a small town finns att se på YouTube men inte med den bästa visuella kvaliteten.

Jag antar att fallet ”har allt” – en populär kristen hemmafru och flerbarnsmamma slår ihjäl en annan kvinna och använder extremt övervåld, fyrtioen yxhugg. Till råga på allt blev hon frikänd. Montgomery menade att hon handlat i självförsvar. Dessutom hade situationen väckt ett traumatiskt minne från barndomen, vilket ansågs förklara övervåldet. ”She got away with it”, säger ett inslag om fallet på YouTube frankt; ett inslag som inte bara är designat att väcka indignation utan närmast uppviglande mot Candice Montgomery, en kvinna som fortfarande lever.

Och visst finns det ögonbrynshöjande inslag i den här historien. Det märkligaste är kanske affären mellan Candice och Allan, den dödade kvinnans make. Den föregicks av ett rent förnuftsmässigt övervägande av för- och nackdelarna med att ha en affär och genomfördes enligt ett strikt schema med fastlagda regler, som bland annat slog fast att den kvinnliga parten var ansvarig för att fixa lunch åt dem båda vid deras möten på ett motell.

I Candy gestaltas affären väldigt kyligt. Den framstår som obegriplig, enbart ett resultat av huvudpersonens nycker. Love & death gör den mer mänsklig, låter paret utveckla en vänskap och gå på tivoli tillsammans. Men några starkare känslor visas inte. Filmen från 1990 interfolierar dock hela handlingsförloppet med samtal mellan Candice och en psykolog. Till skillnad från i tv-serierna visas hon där känna skam över affären och tendensen att gömma undan eller stryka över starka känslor problematiseras öppet från början. Den är själva nyckeln till en förståelse av våldsutbrottet.

A killing in a small town gör något så ovanligt som låter oss ta del av en yxsvingande kvinnas inre med empati. Hela händelseförloppet med den totala kontrollförlust Candice drabbas av blir begripligt. I en utdragen scen ser vi henne återuppleva attacken och de starka känslor som fullständigt tog över. Filmen är ett intensivt psykologiskt kammarspel. ”I’m a monster” säger Barbara Hershey i slutet, överväldigad av skuld och rädsla för vad hon själv har gjort. Nej, säger psykologen. Du är bara som vi andra.

Trettiotre år senare, i ett samhälle där bestraffning är viktigare än förståelse, skulle förmodligen inte denna inkännande skildring vara möjlig. Vi är i dag fixerade vid att återberätta historier från verkligheten, och gör det ofta med så autentiska yttre detaljer som möjligt.

Tv-serierna är fulla av musik från de år handlingen äger rum, 1978-1980, och även om det finns en stor yttre likhet mellan Barbara Hershey i A killing… och Jessica Biel i samma roll i Candy är den sistnämndas glasögon mer överdrivet tidsenliga, samtidigt som Candice skildras på ett kyligare, mer distanserat sätt och utsätts för en del slut shaming – hon är en nöjeslysten kvinna som gillar att gå på disco och ta för sig av livet, mindre av den perfektionistiska prestationsmaskin Barbara Hersheys Candice är.

Love & death är lite mindre spekulativ. Men ingen av tv-serierna tillför egentligen någonting till förståelsen av händelsen. Det är som att vi står inför ett upprepningstvång, där det förflutna ältas om och om igen, men utan att vi egentligen ges någon nyckel till det.

Min poäng är inte att filmen A killing in a small town skulle vara mer realistisk utan att den erbjuder en tolkning av skeendet som gör det begripligt. Med tv-serierna blir vi bara stående, gapande inför den våldsamma händelsen. Löjliga detaljer som att den ägde rum fredagen den trettonde och att skräckfilmen The shining, som visar ett yxmord, hade premiär samma dag tillmäts betydelse. Vi är rent konkret dömda att återupprepa det förflutna. Utan att lära oss någonting av det.