MÅLERI. Den androgyna queera realism som lyser ur Lotte Lasersteins tidiga måleri gick förlorad i och med exilen, konstaterar Kristina Maria Mezei, som skriver om en aktuell utställning på Moderna museet i Malmö.
Lotte Laserstein – Ett delat liv
Moderna museet, Malmö
Utställningen pågår till den 1 oktober 2023.
Visas därefter på Moderna Museet i Stockholm den 11 november till den 14 april 2024.
”Lotte Laserstein – Ett delat liv” är Moderna Museets utställningstitel. Kanske för att lyfta fram ett livsverk som är sammanhängande.
Lotte Laserstein (1898–1993) flydde den allt starkare nazismen i Berlin och kom till Sverige 1937. Hon antog utmaningen att här bygga ett nytt liv men också att behålla kursen i sitt måleri från Weimarrepublikens sista år. Många har vittnat om att den som lämnar sitt eget språk och tillägnar sig ett annat, byter mer eller mindre identitet. Exilen innebär ett slags översättningsarbete, en jagets omskrivning i nya kulturella termer. Lotte Laserstein kom att anpassa sitt måleri, om än motvilligt och med stor möda efter det nya landets förväntningar.
Konstakademien i Berlin öppnades för kvinnliga studenter 1919 och Lotte Laserstein var en av de få kvinnorna som tog examen där 1927. Året efter hyrde hon ateljé och öppnade egen målarskola för att kunna försörja sig. I scener från ateljén målar hon sig själv som den arbetade konstnären med kvinnlig modell och utblick mot den växande metropolen utanför fönstret.
Scenerna hon målar utmanar dessutom de traditionella mansdominerade, ja till och med de heterosexuella normerna.
Redan då går hon mot strömmen. Men hon avviker från modernismens olika formuleringar, expressionism, dadaism, surrealism och abstraktion. Hon intar inte rollen som kvinna och mor som expressionisten Paula Modersohn-Becker. Hon överskrider inte stilistiska gränser och experimenterar inte som Hannah Höch. Från studieåren har hon med sig en akademiskt noggrann målarstil, men inte en neoklassicistisk realism och inte heller en ahistoriskt generaliserande figuration. Hennes realism speglar just samtiden, 1920-talets och det tidiga 1930-talets Berlin, med Weimarrepublikens sista flämtande friheter ännu i behåll. Scenerna hon målar utmanar dessutom de traditionella mansdominerade, ja till och med de heterosexuella normerna.
Jag står nästan förvirrad inför målningen ”I min ateljé” från 1928. En androgyn naken modell stäcker behagfullt ut sig på soffan inför konstnärens allvarliga blick där hon sitter med en jättelik palett i ena handen och penseln i den andra. Modellens avslappnade kroppshållning, hudens skimrande glans, det kortklippta håret kring örat, allt kring modellen vibrerar av mjuka penseldrag som bär på ett dolt begär. Ljuset smeker formerna som sporrat av en homoerotisk längtan. De konsthistoriska referenserna tränger sig på.
Modellen Rose Traute förblev Lotte Lasersteins väninna trots att de skildes, hon stannade kvar i Tyskland under kriget. Men vad de hade för förhållande vet vi inte: konstnären gjorde sig av med breven från henne. De finns inte kvar. Homosexualitet i Sverige var ju till att börja med straffbar och därefter sjukförklarad fram till 1979.
Lotte Laserstein hann ställa ut och skaffa sig ett namn innan hon 39 år gammal tvingades fly Berlin. Hon lämnar mor och syster. Modern mördades i koncentrationslägret i Ravensbrück men systern kommer så småningom till Sverige där hon stannar några år.
Som konstnär var hon intresserad av att måla människor och porträttbeställningarna kom att bli en försörjningsmöjlighet.
Det var tack vare en inbjudan till Galerie Moderne i Stockholm 1937 som Laserstein kunde börja ett nytt liv. Utställningen kring jul- och nyårstider ger varken ekonomiska framgångar eller uppskattande recensioner men desto fler kontakter. Som konstnär var hon intresserad av att måla människor och porträttbeställningarna kom att bli en försörjningsmöjlighet.
Moderna Museets utställning innehåller många fina porträtt från början av hennes Sverigekarriär. Blåögda ljusa ansikten dominerar, barn och vuxna från aristokratin, näringslivet, förläggarbranschen och senare även vänner. Sittningarna var krävande men när arbetet gick bra gav det konstnären efterlängtade andningshål och tillfredsställelse. Andra gånger blev hon uttröttad och tvivlade på sin kompetens.
Vi följer att hon söker ett nytt språk, ljusare, lättare toner och penseldrag. Mer svävande, mindre jordbundet. För sin försörjning målar hon även landskap och blomsterstilleben.
Ett skenäktenskap gav henne redan 1938 svenskt medborgarskap och hon kom att engagera sig för judiska flyktingar. Emigranternas ovisshet och oro fångar hon i några storslagna verk.
Men hon står utanför den dominerade modernismens och postmodernismens växlingar i det svenska konstlivet. Först när hon 1959 flyttar från Stockholm till Kalmar får hon den uppskattning som anstår en erfaren porträttmålare i en mindre stad.
År 1987 kontaktas Laserstein av den brittiska konsthandlaren Caroline Gee som vid sitt besök får syn på de tidiga målningar som fortfarande hänger i konstnärens lägenhet.
Utställningarna i Londongallerierna Agnew´s och Belgrave Gallery blir strålande succéer och inleder en återupptäckt av en nästan helt och hållet bortglömd och osedd konstnär.
Hur skapar en människa om sig när hon tvingas fly sitt land, sin kultur och sina vänner?
Förlusten av fosterlandet kan bringa en ur fattningen om man inte har världen till fosterland. Det hade inte Lotte Laserstein, hon valde att inte lämna Sverige och gå vidare efter kriget. Hon flyttade till landsorten och framför allt: hon fann sitt hem i själva målandet. Det gav henne överlevnadsstrategier för både kropp och själ, ekonomiskt och mentalt. Men den sinnliga nysaklighet, den androgyna queera realism som lyser ur Lotte Lasersteins tidiga måleri kom inte tillbaka.
info@opulens.se
