LYRIK. Kayo Chingonyis dikter “har det där gatunära som brittisk poesi ofta kan ha, ett omedelbart tilltal, likt den inledande repliken i ett samtal,” skriver Bengt Eriksson som läst den aktuella diktboken “En blodsmitta”.
En blodsmitta av Kayo Chingonyi
I översättning från engelska av Helena Hansson
Rámus förlag
Det nämns ingenstans i diktsamlingen men är närvarande i varje dikt, rad och ord, och inte minst mellan raderna. Alltså dikternas genomgående ämne, som ändå tydligt bör framgå av titeln ”En blodsmitta”. Ämnet stavas hiv och aids.
Kayo Chingonyi diktar lågmält, närvarande och ibland nära men bredvid och i bakgrunden. Eller så håller han sig själv hårt och fast för att inte brista ut i gråt och skrik. Bägge föräldrarna dog i hiv, liksom många vänner och bekanta. Detta läser jag mig till på nätet, för det anas blott – inte mer än så – i denna, hans andra diktsamling. (Också den första, ”Kumukanda”, finns i svensk översättning.)
Som sexåring kom Kayo Chingonyi till Storbritannien från Zambia. ”En blodsmitta” inleds och avslutas med några texter (prosa som övergår i poesi) om den stora, mäktiga floden Zambezi, som landet Zambia fått sitt namn efter, och flodguden Nyaminyami.
Guden som den ”hämnande” beskyddaren av tradition, seder och rötter. Men finns flodguden Nyaminyami – ”en orm med fiskhuvud” – fortfarande, än idag? För Kayo Chingonyi? För människor i och från Zambia? För… ja, hela det pågående livet?
det sägs att efter betongen
efter regnet
efter att dalen
lade bort sina gamla seder
var allt som återstod
av nyaminyami
en liten staty som
märkte ut platsen
En stor del av diktsamlingen ägnas noteringar från Storbritannien av det vardagliga eller dagliga livet, eftersom hiv knappast bör räknas till vardagen. Nej, det får inte räknas till vardagen, även om det skulle bli det, med besöken på sjukhus och gravplatser.
Eller snarare, noteringar där Storbritannien och Zambia möts; det som borde ha blivit möter det som blev. Kayo Chingonyi noterar vardagen – klubbar, musik och dans, att bli så kåt så plötsligt – och minns, minns och minns dem som försvann, nu är de borta, inte kvar här utan endast i minnet. Han minns dem med sin ”överlevnadsskuld”:
Vad gör man med resten av sitt liv när man givits
en tids respit? När stormen drog
förbi har ängen kanske blivit
ofruktbar?
Han gör det, som jag skrev, lågmält, som i skydd av sig själv, som i skuggan av sig själv, med den explosiva vreden tillbakahållen och tämjd. Också i skydd av poesin, de väl valda orden och de lika väl formulerade raderna; samtidigt som de återhållna orden och formuleringarna förtydligar eller till och med förstorar känslorna.
De inledande dikterna har formen av ett slags sonetter (fast sonettformen kan vara si så där ibland) med ett slags sonettkransar (men halva eller en kvarts). Den avslutande raden i en dikt återkommer som den inledande raden i följande dikt. Vackert och fint, därför än värre och hemskare.
Medan de avslutande, korta dikterna är som en kombination av snabba dagboksanteckningar och cv:n för olika personer: scener, minnen, tillfällen. Särskilt, verkar det som, minnen av mamman, som överlevde pappan, för att sen följa efter hon också.
Och om varje bild är
ett självporträtt av fotografen
lovprisar jag det som drev den som står bakom kameran
att ta den här bilden av mamma och mig vid min fars grav.
/–/
Mammas nakenhet –
hon var så benig –
hon bad mig att inte skämmas,
eftersom jag blev utskuren från stället jag inte ville se.
Kayo Chingonyi befinner sig och diktar både på engelska stadsgator och vid Zambeziflodens strand, i engelsk samtid och afrikansk historia, ordagrant bland levande och döda. Han befinner sig – samtidigt – både där och här, om vartannat.
Hans dikter har det där gatunära som brittisk poesi ofta kan ha, ett omedelbart tilltal, likt den inledande repliken i ett samtal. ”Grönögda kille” börjar en dikt. Men hans dikter har något annat också, något afrikanskt och andligt, som i gudar och andar, i likhet med annan afrikansk litteratur; den gräns mellan liv och död som inte är definitivt dragen.
Eller läser jag in alltför mycket då, om hans hopp och längtan?
Kayo Chingonyi diktar i en, låt säga, återuppstådd tradition, som nu verkar vara på väg tillbaka i många länder, i Storbritannien som i Sverige. En diktsamling blir en berättelse där varje dikt vrider och vänder på ett och samma ämne, formulerar och omformulerar; det kunde vara ämnet för en bok med sakprosa eller någon skönlitterär roman.
Ofta kommer diktsamlingarna med ett budskap: var och en har sitt eget budskap, eftersom varje diktad berättelse är en personlig, egen berättelse. Det finns så många rader ur fler dikter i ”En blodsmitta” jag skulle vilja citera, för att raderna tar ännu ett steg emot mig, kommer allt närmare, vid varje läsning och kräver mer noggrann läsning, tolkning, ställningstagande; de har något mer ändå att säga mig (och dig).
Män som älskar män smuttar på friheten
att älska varandra; kastar kläderna vid sängen
efter dans på klubbar som aldrig stänger.
/–/
Mer än nästan nånting annat tycker
din namne om att sitta vid din grav.
Tänk bara att vår rädsla för dessa viloplatser
kanske är inlärd.
info@opulens.se
