FAVORITER. Ingela Brovik tipsar om några personliga favoritfilmer som just nu visas på bio och som du verkligen inte bör missa.
”Världens lyckligaste man” har regisserats av Teona Strugar Mitevska och har haft svensk biopremiär på Folkets Bio nu i april.
Den inledande scenen i filmen visar ett hus, mitt i staden, vars fasad har många kulhål. Så ser många väggar hon passerar ut när hon vandrar genom sin stad med sikte på att vara med på en dejtingträff för folk i olika åldrar.
Staden är Sarajevo vars hus fortfarande bär spår efter kriget på 1990-talet och hon som i nutid skall på dejting är en ensamstående kvinna i 40-årsåldern, Asja spelad av Jelena Kordic Kuret.
Asja går in på ett hotell där detta dejtingexperiment skall äga rum och får en plats mittemot den jämnårige man som valts ut. Han har ett ansiktsuttryck som en uppnosig pojke och tycks vara osäker inför mötet med henne.
Snart får Asja veta att situationen är komplicerad. Hon som alltid bott i Sarajevo möter en man som varit en av dem som attackerat staden under belägringen.
Det är en mycket stark film om krigets fasor, offer och förövare, ansvar och möjlighet till försoning, burlesk humor och hysterisk dans, i slutet, dessutom discodans, i en film vars titel ”Världens lyckligaste man” väcker frågor.
Det är en av vårsäsongens bästa filmer i sin gestaltning av historia, nära i tiden, utan bitterhet men med ett kraftfullt förhållningssätt i förmågan att ta sig igenom svåra frågor.
Filmen får mig att tänka på SAGA Group of Sarajevo, filmgruppen som jag mötte i Cannes 1993 då filmarna hade tagit sig ut ur den belägrade staden med sina helt nya dokumentärfilmer om att leva i en stad under belägring.
De riskerade sina liv för att i en tunnel under staden komma till en av världens största filmfestivaler för visa sina dokumentärer, filmer jag aldrig glömmer. Dessa filmskapare hade utvecklat en egen ” super-realism” i Sarajevo. En estetik någonstans mellan Beckett och Brecht med filmbilder av lekande barn och militärer som blir till abstrakta emblem.
SAGA:s filmstil är expressionistisk, samtidigt stiliserad, dokumentär och mer än så.
Filmscener där Susan Sontag med skådespelare från Sarajevo repeterar Becketts ”I väntan på Godot” och det absurdistiska dramat förvandlas till ren realism i denna dokumentärfilm, med titeln ”MGM-Sarajevo”. En mycket konstnärlig och samtidigt brännhet film om ett helvete på jorden.
Det var en av många dokumentärfilmer som gjordes av gruppen under Balkankriget och som jag fick se då, på filmfestivaler i möte med filmgruppen, och som det hade varit intressant att se igen. Inte minst med tanke på visningen av den nu aktuella ”Världens lyckligaste man”.
”EO” i regi av Jerzy Skolimowski, är en polsk-italiensk samproduktion, med manus av regissörens fru Ewa Piakowska. Filmen tilldelades jurypriset i Cannes och det rör sig om en oväntad roadmovie om en åsna med namnet EO, som måste lämna sin cirkus av juridiska skäl.
Djurrättsaktivister för bort EO som förflyttas till en bondgård. Men åsnan rymmer därifrån för att upptäcka världen med sin nyfikna, lätt sorgsna blick.
EO är en åsnornas egen filmhjälte, en rebell, som verkligen inte vill förvandlas till salami, och undersöker läget i dagens Polen.
Filmen bjuder på utsökt foto, långa tagningar och experiment med färg gör. Det gör denna mycket egensinniga roadmovie till en existentiell film med filosofisk undertext där EO:s blick på tillvaron ger ett nytt perspektiv på livet. EO är kort sagt en film som du bara måste se!
En annan film om hemortsrätt och identitet är den iranske regissören Jafar Panahis ”No Bears”, en iransk-turkisk samproduktion, som vunnit pris på filmfestivalen i Venedig.
I filmen spelar regissören sig själv på besök i en liten by på landsbygden i Iran, inte långt från gränsen till Turkiet. Hans plan är att försöka regissera en film på distans, via mobiltelefon, men det är dålig täckning. En film-i-filmen som speglar konflikter som finns i byn och som berör den flera gånger fängslade regissören, som mellan lek och allvar gestaltar konflikten mellan makthavarna och filmskaparna i ett auktoritärt samhälle. En film som alltså skapats av en regissör som egentligen inte får göra film.
Filmen är tung av djupt allvarlig politisk undertext, som dock lättas upp av den humor som alltid finns i Jafar Panahis filmer. Särskilt i de starka filmer som han har gjort efter att ha förbjudits att göra film.