Littestraden: Novell av Peter Palmkvist

PROSA. Den här veckan presenterar vi novellen “Mellan liv och död” av Peter Palmkvist.  En text som reflekterar över livets ömtålighet.

Peter Palmkvist är 74 år och tidigare journalist, främst vid TT:s redaktion i Malmö. Parallellt med jobbet som journalist har Palmkvist odlat ett friare sätt att skriva genom att gå på diverse skrivkurser och söka sig till olika skrivande grupperingar. Han är representerad med tre noveller i den skånska skrivgruppen Åtta fat vars antologi vi recenserade i höstas.

Nu är vi glada att få presentera Palmkvists novell Mellan liv och död. Så här uttrycker han sig själv om texten: ”Både genom min ålder och genom händelser i min närhet har det blivit angeläget för mig att reflektera över livets ömtålighet, den tunna hinnan mellan liv och död. Att anamma döden kan vara ett sätt att starkare värdesätta livet”.

CAROLINA THELIN

Mellan liv och död

Det hände när han satt på muggen en morgon för att tömma tarmen. Det gick trögt, han fick anstränga sig, trycka på. Då kom det – ett plötsligt intensivt ljussken framför honom, som en blixt.

Nu dör jag, tänkte han och sjönk ihop en aning, kanske som han tänkte att man gör i ett sådant ögonblick. Men sekunden därpå kunde han räta upp sig igen och konstatera att han fortfarande levde. Blixten hade tydligen bara varit ännu en av dessa plötsliga och ytterst tillfälliga förnimmelser som tycks hemsöka människor i hans ålder: en stark smärta i ett knä, kramp i ett finger eller en tå, irriterande ryckningar i ett ögonlock, en ton i örat som ljuder starkt några sekunder och sedan ebbar ut.

Men han tog varning av det som hände. Han hade i olika sammanhang hört talas om människor, bland dem några kända personer, som avlidit just på toaletten. Som han fått det beskrivet hade de troligen krystat med sådan kraft att ett blodkärl i hjärnan spruckit. Ett pinsamt sätt – och en pinsam plats – att dö på, tänkte han och beslöt sig för att vara noga med fibrerna i kosten i fortsättningen.

Döden blev dock kvar i hans tankar. Ett möte som han skulle deltagit i just den dagen blev brådstörtat inställt, därför att en familjemedlem till en av deltagarna plötsligt avlidit. På kultursidan i tidningen läste han om en nyutkommen bok om litterära texter som aldrig blev skrivna, författare som aldrig fick ihop det där mästerverket de planerade. Den ofullbordade litteraturen. Ett fascinerande ämne, inte minst eftersom det som kommit emellan tycks kunna vara allt från vardagstrivialiteter till bristande ork eller inspiration – och naturligtvis till sist dödens entré.

‒ Jag såg att Coop har billigt kaffe just nu. Jag går dit och köper två paket, sa han till sin sambo och gick. På väg till butiken tänkte han att just en sådan alldaglig replik kan vara det allra sista som makar säger till varandra efter ett långt liv tillsammans. Ett plötsligt hjärtstopp, en trafikolycka, kanske något så trivialt som en isfläck på trottoaren, så kan det vara slut. Insikten kan vara värdefull, eftersom den påminner en om livets skörhet. Men erfarenheten sade honom tvärtom, att dödsfall i ens nära krets kan ruska om och bjuda till eftertanke för en tid, men sedan traskar man på i den vanliga vardagslunken igen. Som om livet vore evigt, döden en kränkning.

Så satt han på sin kammare på eftermiddagen, funderade vidare med papper och penna framför sig, böcker inom räckhåll. Läste Bellman: ”Döden sitt timglas har ställt vid mitt glas”, Tranströmer: ”Här var jag nära att omkomma en kväll i februari”, Lagerkvist: ”Engång ska du vara en av dem som levat för längesen”. Reflektioner kring döden som realitet, omöjlig att undkomma. Kanske också möjlig att förlika sig med, leva ihop med?

Eftersom han närmar sig 75 tänkte han att han obönhörligt var på väg in i livets sista kvartal. Att bli över 100 såg han inte alls som eftersträvansvärt. Men visst ingav tanken en del vemod. Vid min ålder, tänkte han, måste man inse att det finns en sista gång för allt det goda i livet. En sista kärleksstund, en sista lek med barnbarn som bubblar av skratt, ett sista förtroligt samtal med en nära vän, en sista blomstersmyckad midsommarfest. Visst ‒ det är med sorg man ser livet rinna i väg. Att det gått så fort känns svårt att acceptera.

Men så småningom föddes också en annan tanke, den att åldern och den relativa närheten till döden också skänker en frihet. Man behöver inte vara med och tävla om den tjusigaste selfien på sociala medier eller ta emot de falska och inställsamma kommentarer som följer. Man behöver inte slåss mot påhittade monster i dataspelsvärlden eller ta till sig gangsterrapens texter. Man behöver inte krydda sitt språk med anglicismer och ord som ”sjukt”, ”fett” eller ”oh my god”. Man behöver inte alls ta del av racet som handlar om att vara snabbast, häftigast, trendmedvetnast. Man kan vinka adjö till tidens ytlighet.

I stället för att leka influencer kan man ägna sig åt djupare värden, dra sig tillbaka från det värsta ståhejet och välja sin väg. En vandring i skogen, en bok, en film, ett musikstycke. En vällagad middag, ett gott vin, ett samtal över en konjakskupa. Vårda sina gamla vänskaper, vara lyhörd för vad nya kontakter kan bjuda. Du kan ägna dina sista år åt att göra volontärinsatser för Ukraina, bygga fågelholkar eller brodera Inlandsbanan på en bordslöpare ‒ poängen är att du väljer själv, tänkte han.

Med en sådan inställning, föreställde han sig, kan det ligga något positivt – ja, nästan en glädje ‒ i tanken att varje njutbar stund kanske var den sista. Det skulle hjälpa oss att verkligen ta vara på ögonblicket och därmed öka njutningen. Kanske till och med göra oss till vän med döden?

Det här måste jag skriva om, tänkte han. Men så hörde han sin sambo starta dammsugaren på andra sidan hans stängda dörr. Dags alltså att städa hemmet, förstod han och lade ned sin penna. Kanske blir det här bara mitt lilla bidrag till den ofullbordade litteraturen, var hans sista reflektion.