LYRIK. Håkan Sandells nya diktsamling “Jorden öppnar portarna” är en rik bok i den bemärkelsen att den ger dig mycket, anser Erik Bovin.
Jorden öppnar portarna av Håkan Sandell
Smockadoll förlag
Vad har Håkan Sandell och Johan Jönson gemensamt? Frånsett att de är poeter. Bland merparten av de som har läst dem lyder nog första reaktionen: ingenting! Men de är båda maximalister.
Deras produktionstakt är iögonfallande, de skriver omfångsrika, mastiga böcker. Jönsons textmassor utgör ofta ett hopkok av bekännelsedikt, civilisationskritik, avancerade teoretiska begrepp och citat (ofta förvanskade). Han utsätter därtill gärna boksidorna för typografiska utsvävningar. Sandells dikter är ofta långa och bildtäta. Norska poeten och kritikern Gunnar Wærness har beskrivit hans dikter som ”anti-minimalistiske”, en ”poesi med ekstra alt” (Vårt Land 13/2-2021). Om det vore en tävling skulle dock Jönson avgjort vinna med sina otympliga, ibland över tusensidiga diktböcker.
De är också svåra att recensera, att zooma in på ett enskilt verk ter sig egentligen meningslöst. Det kritikern ställs inför är ingenting mindre än en livlig, poetisk verksamhet. Mer adekvat vore det att försöka summera, tolka och värdera vad Jönson eller Sandell åstadkommit under, säg, en fem- eller tioårsperiod. Den sortens tematiska kritik ser vi dock inte mycket av på dagens kultursidor.
Om Jönson är hårdför språkmaterialist är Sandell en lika hårdför retrogardist. Vad de tycker om varandras poesi vet jag ingenting om.
Sandell kommer nog alltid vara förknippad med Malmöligan, en mytomspunnen litterär gruppering som var aktiv från mitten av 80-talet fram till 1993, men som likt den danska förebilden och vännen Michael Strunge, kom att lämna bestående avtryck i den nordiska samtidspoesin.
Sandell och Kristian Lundberg betraktas nog som de mer namnkunniga ur ”ligan”. Likaså Lukas Moodysson, även om långt ifrån alla känner till filmregissörens bakgrund som poet. Vår kulturminister Parisa Liljestrand hade inte ens gjort sig skyldig till en fadäs om hon, i ett intervjusammanhang, kallat Moodysson en ” fantastisk författare”. Efter att nyligen ha återvänt till en del av hans poetiska verkslista kan jag intyga: förvånansvärt många dikter håller fortfarande. Ruben Östlunds litterära gärning däremot, den är ännu oskriven.
Gällande Malmöligans bidrag till samtidspoesin samt deras insatser som solister, kort efter upplösningen, går det att konstatera att Sandells diktning, vid denna tidpunkt, ännu inte riktigt håller måttet. Han uppvisade tidigt ett hantverkskunnande och en djup förtrogenhet med gamla versformer. Det finns dock något tillkämpat över dessa tidigare dikter. Kanske var Sandell slav under sin egen poetik, hämmad av sina bestämda idéer om hur poesi bör se ut. Vissa av dikterna hemfaller dessvärre åt pastisch.
Hellre läser jag då av 90-talsproduktionen – förutom Moodysson – Martti Soutkari, Per Linde och Clemens Altgård. Medlemmar som undgick att hämmas av gruppens traditionsmedvetna hållning och tidigt fann sin egen röst.
Mycket kan sägas om denna poet, men han kan knappast beskyllas för att vara trendkänslig.
Men det var då, numera skriver Sandell med betydligt säkrare hand. Förlaget Smockadolls beskrivning låter en förstå att det är sent på jorden i den värld som skrivs fram i Jorden öppnar portarna. Och han gör rätt i att dikta om klimatkrisens konsekvenser, med brinnande skogar och artutrotning, men även om konsekvenserna av människans egoism liksom krigets, senkapitalismens och den kulturella förflackningens konsekvenser. Men rollen som domedagsprofet klär honom inte, och det vet han om.
Mycket kan sägas om denna poet, men han kan knappast beskyllas för att vara trendkänslig. Därför är det symtomatiskt att han, nu när många andra poeter klär sig i svarta kåpor, väljer en annan väg: hoppets och tillförsiktens väg, trots allt. Missförstå mig inte. I dessa bistra tider finns det skäl att vara orolig och förkrossad. Men att deppa ihop och betrakta allas vår sits som utsiktslös leder knappast någonvart.
Dikten ”Imorgon och imorgon”, utgör en rörande gest; en äldre poet vänder sig till en yngre generation med budskapet om att ingen generation är en förlorad generation:
Det står er alla fritt att bära er tids kläder
med samma självklarhet som dess åsikter.
Att se öarna stå gröna innanför kärlekens
kritcirkel och tänka att den utgör en värld.
Se solen med sitt gamla guld stå präglad
över en om aldrig så förlorad guldålder.
Blir detta en nedgångstid, så likväl din tid.
I denna anda fortsätter dikten. Alla har rätt uttrycka livslust och passion, även i krigstider. Ja, kanske särskilt då – som ett motvärn mot människans onda sidor, i en tid när de är som mest manifesta.
Varje dikt avslutas med ett kommatecken. Ändå ser jag dem inte som ofullständiga, åtminstone inte ofullständigare än andra – alla dikter är ju i viss mening oavslutade.
Med detta grepp betonas snarare hur dikterna hakar i varandra och bildar ett episkt flöde. Vilket inte hindrar mig att läsa honom på det sätt jag föredrar: långsamt, endast ett par dikter per lässession. Jag som i vanliga fall avskyr att bli pådyvlad läsmanualer kan inte låta bli att konstatera att Sandell avnjuts bäst i lagom dos.
Varje dikt är ett konstverk. Det fanns en tid när det kunde sägas om alla dikter i en samling. De var skrivna för att kunna lyftas ur sitt sammanhang, och ändå flyga. Varför äger färre och färre nutida dikter denna kvalitet?
Gammalt måste dö för att nytt ska kunna födas – löper som ett mantra genom boken. Sandell trotsar modernitetens linjära tidsuppfattning genom att ge uttryck åt en cyklisk: ”på ett hjul delar slut och början samma märke.”
Här finns även dikter som på ʼpoetiskaʼ utropar: ecce homo! Se människan! Hos Sandell antar dessa bibelord formen av ett humanistiskt credo.
Jag hade kanske väntat mig att en retrogardistisk poet skulle dröja mer vid nostalgin än Sandell gör här. Därmed inte sagt att han inte går i dialog med det förflutna. Även i denna bok återfinns bibliska och mytologiska referenser. Men i stället för nostalgi: carpe diem. Sandell besjunger alltså nuet i hög grad, men också framtiden. Det är dock inte en självhjälpsgurus utrop. Sandell påminner: vår perception får aldrig bli så selektiv att den bortser från stanken från soporna och gatans smuts.
Här finns även dikter som på ʼpoetiskaʼ utropar: ecce homo! Se människan! Hos Sandell antar dessa bibelord formen av ett humanistiskt credo. Poeten tycks hysa en outtalad önskan om att läsaren ska våga se alla människor och inte, som somliga, vika undan blicken från uteliggare, narkomaner och andra marginaliserade existenser.
Jag vet vad ni tänker: det här har vi hört förr. Och visst, Sandells poesi uppsöker man kanske inte i hopp om att drabbas av nya och radikala insikter. Själv stortrivs jag likväl i hans poetiska landskap som är på en gång mytiskt, existentiellt, romantiskt och urbant.
Sandell uppnår poetisk precision genom att, likt andra visionära diktare, sammanföra till synes oförenliga element. Som poet har han onekligen en del gemensamt med poeter som Charles Baudelaire, Edith Södergran och T S Eliot men också – ja, faktiskt – Walt Whitman, i synnerhet denna diktsamling har något whitmanskt över sig.
Mer än en årstid avtecknas; som starkast lyser ändå vårens element. Vårens tvetydighet har vi alla erfarit; en övergångsfas som andas nytändning. Det är vältajmat av Smockadoll förlag att ge ut boken nu, inte bara för att det är vår utan för att mycket tyder på att vi befinner oss i en civilisatorisk brytningstid. Början på slutet eller början på något nytt och annorlunda… den som lever får se. I vilket fall så tror jag på Sandells världsförklaring. Vissa dikter är nersänkta i ett mörker. Merparten är dock fulla av förtröstan. Smaka på rader som dessa:
”Undergång” stavar nyheterna, det är för enkelt,
för gröna skott trängs samman med förmultning,
likt nya flygeltillbyggnader på förfallna tempel.
Här är de fem sinnenas upplevelser till de unga,
så riv dem från skärmarna till en verklig uppgift,
ett framtidsbygge till att levas. Låt mjuka ängar
ta emot hoppets änglar, uppfyll hopp och löfte,
res kyrkorna inom oss, och tillåt mild sanning
att regera, ja återför den doppad i dess källor.
Bygg skolorna av blå himmel och vårens luft.
Återför lagen bort från midnattens giftsvamp,
förnya demokratin, för in ett nytt ljus i framtiden.
Le åt den naive poeten, men lyft era nyfödda.
För kärleksparet som flydde de tog inget med
av utströdda ägodelar, utan livet började om.
Märkligt nog blir man aldrig uttråkad i dessa dikters sällskap. Trots omfånget, och trots att endast ett fåtal teman varieras på över 160 sidor, i en bok där det inte är ovanligt att en dikt upptar mer än en sida. Sandell gör tvärtom läsaren girig. Jorden öppnar portarna är en rik bok i den bemärkelsen att den ger dig mycket. Och som bekant: mycket vill ha mer.
info@opulens.se
