Littestraden: ”Vintersvit”

LYRIK. Nu återkommer poeten Eva Gafvelin Ramberg i Opulens med en vintersvit som avslutas med vårdagjämning och en revansch för maskarna och lökarna.

Eva Gafvelin Ramberg har arbetat som psykolog och psykoterapeut under drygt 40 år. Hon arbetar fortfarande men under de senaste åren har skrivandet fått lite större utrymme. Gafvelin Ramberg menar att hon nog alltid skrivit dikter och kortare texter, som ett sätt att sätta ord på intryck och tankar. I juni 2022 kom hennes första diktsamling År dagar ögonblick ut på Ekström & Garay förlag. Hennes dikter är ofta korta vardagsbetraktelser, som hon brukar beteckna som brukspoesi.

Hösten 2022 publicerade vi fyra höstdikter av Gafvelin Ramberg, en för varje månad. Sedan dess har hon försökt att formulera sina intryck av en vinter som präglats av lågkonjunktur, energikris och krig i Europa och funderat över hur människor hanterade svåra tider förr i världen. Hennes sätt är att skriva. Nu återkommer hon här i Opulens med en vintersvit som avslutas med vårdagjämning och en revansch för maskarna och lökarna.

CAROLINA THELIN

Vintersvit

I.
Pennan ligger overksam
på skrivbordet.

Vattenglaset skallrar
mot karaffen och ljuset
avtar.

Midvinterskimret är
toner som rymt
från en annan årstid.

Tiden rinner som smältvatten
ut över golvet.

II.
Januari åldras långsamt
och dagarna är lika,
som malmvagnar
i snörök.

Väntar vi förblindade vid
övergången
på tågets enformiga
färd.

Väntar på att vi ska
släppas över.

III.
I en tid av
bävan och allvar,
då varje steg har
en gåtfull betydelse.

Ta din tillflykt
till dunklet
till tiden som droppar
stilla genom morgonen.

Under nattens regim,
tänk inte på liv
inte på frön och rötter
inte på lökar som vilar.

(Allt det som tvekar
i det fördolda.)

Men vattna din tillit
och vänta.

IV.
Vintern är ett transtillstånd
och blicken följer nogsamt
pendelns rörelse.

Aningslöst åldrande.

Metronomen tickar
trofast.

Bortom tiden vilar du
i dröm och dvala.

Det är fortfarande
vinter när du vaknar.

Men ljuset är förändrat.

V.
Vintermodern är gammal
trött och sliten.

Så trött på att beskrivas
besjungas
och besvärjas.

Hon ägnar inte tid
att sörja de första
flingornas magi.

Hon strävar ingenstans
och strider bara
när hon måste.

Hon sitter mäktig
tung och frusen,
med ryggen vänd
mot all din längtan.

Och hennes tankars väv är
bara hennes egen.

VI.
Vårdagjämning

Markens hårdhet och
solens värme i ansiktet
är en olöslig ekvation.

Att revanschen bor
hos maskarna och lökarna
som väntar
i tjälens brutala omfamning

är lika obegripligt
varje år.