Vad hände i Östtyskland efter murens fall?

DDR. Lasse Ekstrand ställer en fråga om vad som hände med DDR efter murens fall och finner ett svar i en tv-serie på Netflix.

Vad hände egentligen med det land som var Tyska Demokratiska Republiken (DDR) efter Die Wende som man säger i den forna förbundsrepubliken. Benämningen positivt laddad. Anschluss enligt många östtyskar, anspelande på Hitlers annektering av Österrike. När de nu sitter med facit i hand. Och kan skönja resultatet av återföreningen.

DDR uppstod 1949 efter att de fyra allierade segrat i världskriget och Sovjet tilldelats Tysklands östra delar. När samma DDR upphörde var det som om ett djupt hål öppnat sig i marken.

Ett helt samhällssystem försvann över en natt. Fyrtio år av realsocialism borta med vinden.

Det fanns somliga, tidigare utlandsspionagets mytomspunne chef Markus Wolf och andra, som sista DDR-hösten 1989 förutsåg vad som riskerade hända, konsekvenserna av DDR:s upphörande. Men deras rekommendation politiskt sett totalt omöjlig: behålla DDR i en demokratiserad form.

Det var för sent.

Östtyskarna var trötta på inlåsning bakom mur, Stasi-övervakning och materiellt undermåliga omständigheter. Därför benägna att lyssna till Helmut Kohls fagra prat om det Schlaraffenland som skulle bli deras att njuta av efter 3 oktober 1990.

Men så blev det förstås inte. De lät sig dras vid näsan. Socialismen skulle avvecklas och kastas på sophögen, ohämmad privatisering ta vid.

Snabbt som ögat lades olönsamma, hopplöst omoderna fabriker ner. Först såldes de ut via för ändamålet inrättade Treuhand (högste chefen mördades, det har spekulerats om att tidigare Stasi-anknutna var inblandade).

Västkapitalister köpte billigt upp och slaktade sysselsättande företag. Gigantisk arbetslöshet, avhängda och utslängda tidigare DDR-medborgare som ingen frågade efter på en obarmhärtig arbetsmarknad.

Människor som vant sig vid livslång, samhällelig trygghet lämnades i sticket av marknadsekonomin. Fort gick det. Fort skulle det gå.

Verk i krimigenren med ett inbakat samhällsperspektiv har alltid tilltalat mig. När det inte ”bara” handlar om mord och jakt på gärningsmän. De ”hårdkokta” amerikanerna, Raymond Chandler och andra. Sjöwall och Wahlöö på svensk botten. Krimisar lämpar sig väl för att dra fram samhällsproblem i ljuset.

Den tyska serien Mordet i Lauchhammer (2022), som kan ses på Netflix, utspelar sig i Cottbusregionen nära den polska gränsen.

Det Cottbus där Günther Wallraff kunde ha blivit ihjälslagen när han, maskerad till afrikamigrant – rasism och nynazism är det som nästan omedelbart kom att förknippas med Cottbus – dök upp för att undercover granska staden. En kvinnlig polis drog vapen och undsatte honom i sista sekund.

Ridån går upp och spelet kan börja, sex spännande avsnitt. Övergivna fabriksbyggnader. Droger. Människor utan framtidstro, flaskan på bordet. Hus som förfaller, ingen bryr sig.

Miljöförstörande kolgruva som existerar på övertid, växande klimatmedvetenhet bland östtyska ungdomar. Gruvan största arbetsgivare under DDR-tiden. Korruption inom polisen, tidigare Volkspolizei. Seriemördare, sådana som inte ”kunde finnas” i DDR. Tystades ned. Liksom pedofiler och fotbollshuliganer. Kunde gagna klassfienden att få veta.

Klyftan mellan wessisar och ossisar – fortfarande så markant efter mer än trettio år. Verkar förbli oöverstiglig. Ingen snar lösning i sikte.

I serien finns svaret på min ingångsfråga. Det journalister och sociologer inte lyckats med, levandegöra ett post-DDR och förmedla bilden av detsamma, det förmår serien.

Se den!