ROCK. Erik Bovin tycker att brittiska alt-rockarna Shame tar ut svängarna mer än någonsin på nya albumet Food for worms. En skiva som är minst lika bra som den bejublade debuten Songs of praise, enligt Bovin.
Food of Worms med Shame
Dead Oceans
De djupaste känslorna saknar uttryck. Åtminstone om man får tro den nyss citerade, och alltid citatvänlige, Thorsten Flinck. Denna tes har jag burit med mig sedan jag stötte på den i en intervju med nämnda teaterman. Ja, så är det, har jag tänkt, fram tills nu. Jag ger fortfarande Flinck rätt – när det gäller skådespelarkonsten.
Kanske kan emellertid musiken, om inte uttrycka så åtminstone leta sig in i människans mörkaste skrymslen. Och visst behövs den – den musik som förmår vidröra just det inom en som man ogärna vill kännas vid; musik som hemsöker roten till fickans knutna näve. En kvalitet punken obestridligen besitter.
En symfoni av oljud – tänker jag när jag hör Londonkvintetten Shames tredje album Food for worms.
För att vara punk är låtarna ovanligt avancerade och oförutsägbara. Stundtals låter det som en korsning mellan punk och progressiv musik. Postpunkveteranerna The Fall torde vara en given influens, annars står Shame stadigt på egna ben.
I skrivande stund har jag just nåtts av nyheten om att Putin avser placera taktiska kärnvapen i Belarus. Världen har på många vis spårat ur. Kanske är det därför jag hör en symfoni av oljud, musik som speglar en kaosartad tidsanda. Och – vem vet – kanske hade den atonala musikens fader Arnold Schönberg varit punkare om han hade levt idag.
Shame tar ut svängarna mer än någonsin på Food for worms, ett album som är minst lika bra som den bejublade debuten Songs of praise (2018). Ett band som tillsammans med irländska Fontaines D.C. och en handfull andra band, på kort tid lyckats vitalisera – (tack och lov) utan att sofistikera – punken.
Den 31 mars spelar de på Debaser i Stockholm och dagen därefter på Vega i Köpenhamn. Jag tycker att du som har möjlighet ska passa på att se dem.
info@opulens.se
