HEDERSKULTURER. “Det finns en smittande berättarglädje och den stolta, starka och självständiga kvinnans uppriktiga vilja och djupa behov att förändra de patriarkala strukturerna”, skriver Cecilia Persson om Delvin Arsans De tystade rösterna.
De tystade rösterna av Delvin Arsan
Carlssons Förlag (2017)
Vi lever i polariseringarnas och de alternativa faktas dystra och farliga era. Fake News och Twitterdelningar blir till vandringsmyter, och kvar ligger den övergivna komplexa verkligheten som snart drar sin sista suck i kampen mot ”Homo Tyckosaurious”. Tack och lov finns det ännu några av den utrotningshotade arten ”Homo Reflexaurious” kvar och Delvin Arsan är i sanning en reflekterande författare, forskare och kvinna.
Boken De tystade rösterna är skriven utifrån ett inifrånperspektiv och jag klipper in faktainformationen från bokförlaget Carlssons författarpresentation: ”Kurdisk syriska som kom till Sverige med sin mor när hon var 13 år. Hon är statsvetare, skribent och arbetar med biståndsfrågor sedan 15 år tillbaka. 2006, tre år efter USA:s invasion av Irak, bestämde sig Arsan för att åka ner till Irak och söka jobb. Där blev hon kvar i fyra år och fortsatte senare sina FN-uppdrag i Jemen, Jordanien, Tunisien och Egypten.”
Hon skriver om glödheta och inflammerade frågor i teman som religion, hedersvåld, kulturskillnader, kvinnans frigörelse och jämställdhetssträvan, svenska rasismen och islamofobin, asylfrågor, Kurdistan, kriget i Syrien, ”Den arabiska våren” med mera. Det som gör boken så läsvärd och stimulerande är att Darsan skriver med flera nyanser i varje mening och aldrig kommer med några lättköpta lösningar eller förenklade svar.
Förlaget presenterar den som en reportagebok om hederskulturens många ansikten och skepnader men skriver även att det är en personlig bok och det är både en rättvisande beskrivning men också lite förklenande. Delvin Arsan är en slags intellektuell och aktivistisk muslimsk tvillingsyster, till den egyptiska författarinnan och feministen Nawal El Saadawi ─ och precis som Saadawi finns reflektionen ständigt närvarande som väcker förståelse snarare än fördömanden.
Nawal El Saadawi spelar i en annan division som författare men i feministiskt tilltal och demokratiska ansatser är de slående lika. Det finns en smittande berättarglädje och den stolta, starka och självständiga kvinnans uppriktiga vilja och djupa behov att förändra de patriarkala strukturerna, men även att bevara den syriska och kurdiska kulturens egenart och förtjänster, präglar boken som helhet. Det är ju heller inte alls så att Sverige är utan förtryckande strukturer, och att Delvin Arsan med sin höga utbildning och begåvning inte kom in på den svenska arbetsmarknaden, är ett förfärande exempel på detta.
Det var arbetslösheten som fick henne att fatta det livsavgörande och för en flykting lite bakvända beslutet att åka till Irak för att hitta ett arbete men även att söka rötterna till sin egen historia. I de fint tecknade personporträtten av Arsans släktingar levandegörs hur mångbottnade de mänskliga relationerna är och inte minst beskrivningen av Arsans mors liv och kvinnoöde är berörande och lärorikt.
De tystade rösterna är en dialogisk bok som inte för ett ögonblick förringar islams svårsmälta sidor men visar även den muslimska världens variationsrika spektra, i dess fulla vidd. Det är ytterst lovvärt i en tid då ”Homo Tyckosaurious” okunskaper och fördomar hotar alla som tror på den demokratiska humanismen och mänskliga rättigheter för alla könen.
cecilia.persson@opulens.se
