KONFLIKTLÖSNING. Det finns en opinion, också i Europa, som förespråkar förhandlingar mellan de stridande parterna i Ukrainakriget. Men kan man verkligen förhandla med en brottsling, en krigsförbrytare, som den ryska statsledningen? Anders Björnsson ger ett perspektiv utifrån historiska och politiskfilosofiska utgångspunkter.
En förhandling – en bipolär sådan – är ett möte mellan två parter, som står långt ifrån varandra. Om de stod nära varandra, skulle förhandling inte vara påkallad. Närmandet är syftet; det kan också bli resultatet. Så var fallet med kohandeln mellan arbetare och bönder 1933 och Saltsjöbadsavtalet mellan parterna på de privata arbetsmarknaderna 1938.
Man förhandlar för att uppnå något, som inte hade kunnat uppnås på annat sätt. Man ingår inte i en förhandling utifrån en styrke- eller svaghetsposition, utan därför att man är osäker på var man står och vart man är på väg. Det handlar om ett vägval. Den som har mest att förlora kan ha mest att vinna på att förhandla.
Förhandling är en handling, som inte utesluter andra handlingar. Men den utesluter kapitulation, det vill säga ena partens villkorslösa undergång. Att inställa stridshandlingar är inte att kapitulera, det är att invänta ett förhandlingsresultat. Villkorade förhandlingar kommer aldrig till stånd. Man bör därför avstå från att ställa ultimatum
Framgångsrika förhandlingar brukar krönas med avtal. För att de ska vara bindande krävs, att de godtas och respekteras också av parter, som inte har deltagit i förhandlingarna. Detta bidrar till efterlevnaden av dem. Löftet från Väst att inte utvidga Nato efter Sovjetunionens fall var inget avtal och efterlevdes därför inte.
En sådan förhandling – partsförhandling, till skillnad från en domstolsförhandling – har varken segrare eller förlorare. Den ömsesidiga vinsten är, att den alls kommer till stånd och genomförs. Nederlaget är, att striden återupptas. Förhandlingen måste ge mer än icke-förhandlingen. Under Vietnamkrigets sista år fördes faktiskt förhandlingar, samtidigt som väpnande strider utkämpades.
Förhandlingar sker långt ifrån alltid mellan jämlika parter. Men regelverket måste utformas så, att det inte gynnar eller missgynnar någondera parten. Diktat kan därför inte tolereras. Istället för jämlikhet: jämställdhet. Detta brydde man sig inte om efter första världskriget, då segrarmakterna arrangerade en diktatfred i Versailles.
Förhandling är konfliktlösning. Den ger en given motsättning ordnade former, men den upphäver den inte. Den ska gå att leva med. Förhandling baseras på ett överlevnadsintresse, som delas av alla vilka berörs av förhandlingen och dess utgång. Den kan tjäna som modell för att lösa nya konflikter som oundvikligen uppstår i mänskliga samhällen.
Förhandlingar kan involvera fler än två parter. Men det måste finnas en balans vid bordet. Annars kan den uppgörelse, som förhoppningsvis träffas, betraktas som illegitim, utan verkan. Ingen otillbörlig påtryckning bör råda! Ingen dold dagordning. Rätten att förhandla har drivits av dem som har ett underläge i resurser. Förbrytelser kan ha ägt rum på ömse sidor. Så skedde exempelvis i Finlands rättfärdiga försvarskamp mot Sovjetunionen under andra världskriget.
Inte bara en av flera parter kan tvingas till förhandling. Alla måste inse nödvändigheten av att förhandla. Ingen kan då längre hävda, att den och inte den andra har rätten på sin sida. När förhandlingar har inletts, är detta rätta åtgärden. En rätt i juridisk mening inträder sedan.
info@opulens.se
