Helgporträttet: ”Allt männen sa till mig var uttryck för kvinnohat”

DRAGQUEEN. Lars Gårdfeldt är prästen som har tagit strid för homosexuellas rättigheter. Han är också en av de dragqueens som läser sagor för barn på bibliotek. Jenny Wickberg fick ett samtal med honom om hat, hot och om att hitta mod.

Du är en av dem som läser sagor för barn, klädd som dragqueen. Nyligen fick ett dödshot dig att ställa in en sagostund. Vad hände?

– Jag kan inte berätta några detaljer, det är jag förhindrad från. Men jag har mottagit många sådana hot under åren. Det är något som blossar upp då och då. Det var mycket under 00-talet, när flera lagreformer som samkönade äktenskap och rätten att adoptera var aktuella, då jag syntes mycket i media. Medial uppmärksamhet brukar leda till att ett antal personer får för sig att ringa för att säga att Gud hatar bögar och sånt. I Sverige har vi en självbild av att vi har kommit långt, men under ytan finns fortfarande mycket hat och motstånd.

Hur reagerar de barn som har mött dig som dragqueen?

– De kommer fram och säger vilka vackra ringar och örhängen du har. Pojkar och flickor beter sig likadant och det de säger till mig är samma som de hade sagt till en biologiskt född kvinna som de tyckte hade fina ringar och nagellack. Det är barn i två till fem års åldern, och de har inte blivit indoktrinerade med fördomar än. Men det är också tydligt att de barn som kommer till sagostunderna har föräldrar som själva har en basal trygghet, och som därför inte har något behov av att slå nedåt.

Du säger slå nedåt, är det så du upplever det?

– Det finns tydliga samband mellan de grupper som av vissa pekas ut som ickeönskvärda och det hat som riktas mot bögar, judar och andra grupper i samhället. Det finns också samband mellan det hat som riktas mot dragqueens som håller sagostunder och de attacker som riktas mot de biskopar som förklarat att de bara prästviger de som sedan är villiga att viga både heterosexuella och samkönade par. Det är kampanjer som drivs av bland annat SD, och de hämtar sin inspiration från länder som Ungern och Polen.

Tycker du klimatet har blivit hårdare?

– Fientligheten har funnits tidigare, men den har blivit mer manifest sedan SD har kommit hela vägen och blivit landets tredje största parti.

När började du uppträda som dragqueen?

– För fem, sex år sedan. Det var inget jag tidigare hade känt längtan efter, utan jag gjorde det som ett medvetet, aktivistiskt val.  Jag hade suttit i olika mediala sammanhang, där jag när kamerorna inte var på fick höra kommentarer om att det var så bra med en hbtq-representant som jag, som kom propert klädd i kostym. Jag har umgåtts med dragqueens, läderbögar och läderlesbiska i hela mitt liv, och känner dem som helt vanliga människor, och var obekväm med att bli mottagen i finrummet som en som var anpassad till normen.

I vilka sammanhang  gjorde du premiär som dragqueen?

– Det började med att jag gick med i prideparader, först i Göteborg och sedan i andra städer. Det blev en både rolig och skrämmande erfarenhet.

Du säger både rolig och skrämmande?

– Många var positiva och glada över att se mig, men det var omtumlande att få uppleva hur annorlunda jag blev bemött. Men det gav mig också insikt i hur människor tar sig rätten att kommentera och ta på en person i kvinnokläder på ett helt annat sätt än de gör på en man i manligt kodade kläder.

Har det någon gång känts farligt?

– En otäck händelse var när jag skulle hem efter en parad. Det hade varit en fotbollsmatch och det var fans från båda lagen i hela staden. Jag skulle till spårvagnen när jag omringades en av grupp män i 40-års åldern med ölburkar i händerna. De drog ner mig på en parkbänk och började tafsa på mig. Det pågick tills en guide med en grupp italienska turister kom förbi. Först efteråt insåg jag att allt de här männen sa till mig var uttryck för kvinnohat, där de kallade  mig för saker som hora och slyna.

Du blev som ung utsatt för hatbrott, som gav dig men för livet. Vad var det som hände?

– Jag växte upp i en liten stad i Värmland, där alla pojkar som inte var könsstereotypa stack ut. Jag klädde mig i pastellfärger och var känd som discobögen. Alla visste vem jag var. Som tonåring blev jag en gång så svårt misshandlad en lucianatt, att jag fick bestående hjärnskador och har haft epilepsi sedan dess. Ett par gånger i månaden blir jag medvetslös och faller så jag skadar mig och biter sönder mina tänder. Det är som en ständigt pågående misshandel.

När du började som präst levde du som homosexuell kvar i garderoben. Vad fick dig att komma ut?

– Det var när jag hade fått fast anställning 1994, och visste att det inte var möjligt att avskeda mig för det. När jag flyttade ihop med min pojkvän i en sekelskiftsvåning där det fanns två entréer så låtsades vi att vi bodde i varsin trapp. Vi hade också separata telefonnummer och telefonsvarare. Jag kom sedan ut till viss del men det var inte förrän jag började ge kyrkbröllop åt samkönade par fast det inte var tillåtet, som jag kom ut helt. 

Hur har du blivit bemött inom kyrkan?

– Under 80- och 90-talet var det mycket motstånd hela tiden. Men jag har hela tiden hittat de progressiva kollegorna och sammanhangen, och sökt mig till dem.

Hade du din tro redan som barn?

– Jag har haft min tro så länge att jag inte kan minnas en tid när jag inte trodde. Men min familj var genomsnittligt etniskt svensk, där mina föräldrar var medlemmar i kyrkan och gick på bröllop, begravning, och dop. Men de var inte kyrkligt aktiva och det förekom inte några regelbundna kyrkobesök. Det var inte heller de som lärde mig att be. Det gjorde jag i de kyrkliga sammanhang som jag sökte mig till, där det fanns aktiviteter som inte var förknippade med sport och tävling.

Din strid för att homopar skulle få rätt att vigas i kyrkan gjorde dig till en känd person, och genom det mer utsatt för mer hot och ökad risk för våld. Var hittade du modet och kraften till den striden?

– Det vet jag inte, men när man väl blir aktivist så blir man vän med andra som slåss för samma sak och som också har mod. Vi ger varandra mod genom att inspirera varandra.

Vad har du haft för strategier för att klara av de hot du har fått?

– Jag har personlarm och rör mig inte där det inte är mycket folk, och avstår från saker som jag inte vet är trygga.

Det finns också människor som bejakar dig och dina livsval. På Instagram berättar du om din faster Bella som ska sy en ny och fin klänning till dig. Vad betyder Bella för dig?

– Hon är fantastisk. Hon är bara två år äldre än jag. Hennes dotter, min kusin, tävlingsdansar och Bella syr alla hennes klänningar. Let’s dance-estetiken är rätt lik den som används av dragqueens och nu har hon alltså också sytt en klänning till mig.

Din farmor betydde också mycket för dig?

– Farmor var en väldigt förnöjsam människa som inte drog några gränser för vad en pojke fick göra. Från henne fick jag mycket kärlek och total acceptans. Det var också från henne jag fick intresset för flärd, bijouterier och make up. Farmor städade tågvagnar och när jag var hos henne som barn brukade jag följa med henne till jobbet. När hon städade satt jag på ett tågsäte och läste högt ur Damernas värld. Jag har ett foto av henne framme, och tittar på det varje dag.

Hur ser ditt liv ut idag?

– Jag jobbar lite men är delvis sjukskriven efter att ha fått tre strokes på två år. Jag hade ju redan innan dess epilepsi och har gjort två hjärtoperationer. Mina tvillingar är i USA som utbytesstudenter, och jag är glad över att de bor hos en härlig familj, för det har tagit mig lång tid att komma tillbaka. Efter den tredje stroken fick jag lära mig att prata igen, men jag har nu återhämtat många av de förmågor jag förlorade.

Vad är dina framtida mål?

– Att försöka vara så frisk som möjligt trots sjukdomar. Den tidigare enhetliga muren med biskopar som lät prästviga även de som inte var villiga att hålla bröllop för samkönade par, har börjat spricka.  Jag vill fortsätta med att arbeta för att fler biskopar ska ta ställning för att viga samkönade par.