LITTERÄRA KLASSIKER. Carsten Palmer Schale redogör i denna omfångsrika essä för Birgitta Trotzigs mästerliga författarskap och gör därtill intressanta och fördjupande jämförelser med Dostojevskijs litterära verk.
Det finns inte många svenska författare som på en och samma gång förmått tränga in i människans vitaste vita och svartaste svarta; i hennes djupaste ljusdunkla skikt; i hennes levande dubbelnatur som inkarnationen av makten och kärleken, förtrycket och förlösningen, förgörelsen och meningen. Lika få är de som uppnått ett språk som i sig inte bara är magiskt och besvärjande, utan också outsägligt ångestfyllt och varmt skimrande. En av dessa få är vår egen Dostojevskij: Birgitta Trotzig.
Det finns utsatta människor som är oförmögna att fungera utanför sitt lidande, och som därför gör varandra illa. Den största skildraren av sådana människor på svenska är just BirgittaTrotzig. I den prisbelönta romanen ”Dykungens dotter” (1985) uppnår hon en höjdpunkt. I varandra överlappande och korsvis befruktande skikt av mörka existensfragment fladdrar och flämtar lågor av ljus, som från en snögrotta en beckmörk vinternatt. Vi möter en ung skånsk kvinna, hennes dotter och dotterson i Fattigsverige för hundra år sedan. En man, en blytung man, fylld av svärta och trängtan löder samman deras livslopp. De stora frågorna är ständigt centrala, och som löv i en trögflytande flod av svärta, tidvis upplyst av glittrande vågskum.
Hon har en på svensk botten oöverträffad förmåga att, som Dostojevskij, hantera motsägelserna inom sig själv och sitt samhälle.
Rotlösheten i den nya maskinstadens helveten är samtidsscenen – det förflutnas dimmor över djurens och jordens Österlen dess ödesmättade klangbotten. Den kravlösa kärleken, förlåtelsen och nåden är ständigt närvarande i sin påtagliga frånvaro. Drömmar och besvikelser, som gott och ont, växer in och ut ur varandra. Gud och evigheten är närvarande också i en fängelsecell:
”Med vilken röst talar evigheten? Mitt i natten hör man ett susande silande prasslande ljud. Det regnar. Löv rör sig och viskar. En uggla ropar dovt, en annan svarar. Och det hörs inte men han vet att uppe under järnspanten som korsar sig i taket över fängelsehallens tredje våning slungar sig fladdermössen genom mörkret, ett av ljudlösa ljud. Regnet slår mot rutan. Allt lever. Med vilken röst? Vem berättade att mitt i cellen kommer en ängel stå och säga Res dig och dörrarna i fängelset kommer att springa upp av sig själva och det är bara att gå ut? ”
Denna scen är skriven mer än tre decennier efter Trotzigs debut. Under hela denna tid, och därefter, framstår författarens katolska tro som det berg varpå alla livets väsentligheter vilar. Mig personligen stör det inte, men jag kan tänka mig att det finns någon som blir störd. Dock är det så, att Trotzigs tankar i allra högsta grad är läsvärda även för den utan religiös tro. I likhet med Kierkegaards tankar om livets väg och villkor, och Dostojevskijs briljanta psykologiska analyser av vår sammansatta mänsklighet.
Birgitta Trotzig (född 1929 i Göteborg, uppvuxen i Kristianstad, död 2011 i Lund) är och förblir helt enkelt en av de svenska författare som skickligast och mest sanningsenligt förmått ge en bild av mellanmänskliga förhållanden i sin egen tid och sitt eget samhälle. Hon har en på svensk botten oöverträffad förmåga att, som Dostojevskij, hantera motsägelserna inom sig själv och sitt samhälle.
Trotzig debuterade 1951 med novellsamlingen ”Ur de älskandes liv”, producerade därefter ett drygt tjog romaner, berättelser och porträtt mm, och skrev sin sista bok, minnesteckningen över mystikern Gösta Oswald, år 2000. Några av dessa höjer sig emellertid över de andra, och hennes största litterära prestation kom alltså att bli, menar jag, ”Dykungens dotter”.
Boken ”Sveket” (1966) handlar om tystnaden mellan människor, människor som kommit till världen som en följd tillfälliga förbindelser mellan i grunden likgiltiga människor, eller människor som inte kan vara annat än likgiltiga, och därför gör varandra illa. Omgivningen amputerar så att säga människornas förmåga att förändras, även om denna förmåga i princip skulle kunna vara annorlunda, om samhället vore det. Vad man hoppas på och vad man blir, om hur saker är och varför de är utgör således grundbultar i detta verk.
Det sociala arvet är verkligt, och det är oerhört svårt att bryta.
Huvudpersonerna här, Torbit, som är frukten av ett stumt samliv, Torbits kärlek Ingrid, som är hora, och de bådas dotter Toragreta, som knäcks av arbetslöshetens 1930-tal är alla födda in i ett omänskligt klassamhälle. Både Torbit och Toragreta gör emellertid sina utbrytningsförsök, men misslyckas på grund av den sociala misären. När de ändå försökte, handlade det om att söka kärleksfrön hos lika utsatta människor som de själva – samhällets utstötta. Tillfälligt kan man alltså märka Torbits halvdana försök till återupprättelse, Toragretas tillfälligt reella styrka och framträdande godhet. Men Torbit bleknar bort, och Toragreta tar slutligen sitt liv, knäckt av livsmiljöns karga villkor. Toragretas kamp är länge heroisk och gripande, men hon är människa inte gud. Denna pessimism är verkets konklusion.
Det sociala arvet är verkligt, och det är oerhört svårt att bryta. Enbart en önskan räcker inte, det krävs annat. Och möjligheter finns där – bortom bergen så att säga. Men för detta krävs handling, också kollektiv, och en obändig vilja. Utsattheten är dessutom ett ok som utsöndras från ett orättvist samhälle. Såväl det sociala arvet som det orättvisa samhället är teman som ständigt återkommer hos Trotzig – men också de stora frågorna om liv, död, mening, Gud och människa. Ofta går de härutöver omlott – som i ”Dykungens dotter” och ”Sveket”. Som hos Dostojevskij. I sitt sagolikt klingande språk görs ingen distinkt bodelning mellan yttre och inre. De förenas i individen och de orättvisa livsvillkoren. Inte heller görs en skarp åtskillnad mellan gott och ont. Även här vandrar hon på bibliska vägar och i Dostojevskijs fotspår.
En djup medvetenhet om tiden är en grundläggande förutsättning i hela Birgitta Trotzigs författarskap.
Hela Trotzigs föreställningsvärld återkommer för övrigt med förnyad kraft i den storartade romanen ”Sjukdomen” (1972). I centrum står Ström Elje, barn av Ström Albin och den namnlösa galiziskan. Även här återfinner vi de stumma kropparna i de kalla sängarna, och de osunda symbiotiska bindningarna mellan offer i livet – här mellan far och son Ström. Detta resulterar i att Albin utvecklar en ödesdiger handlingsförlamning och Elje en schizofreni som han av och till får vård för innanför väggarna på S:t Lars hospital i Lund. I en annan mening är temat dock väsentligt större: samhället som sjukt, kluvet, obarmhärtigt och maskinellt. Människans inre som en återspegling av hennes yttre, som hos Elje:
”En som är ingen och inte är någon särskild, han har ingen egen historia, han har inga lagar att fungera efter. Han står då under den allmänna lagen direkt.”
En djup medvetenhet om tiden är en grundläggande förutsättning i hela Birgitta Trotzigs författarskap. Människorna och deras liv i ett oftast förtryckande samhälle, med dessa orättvisa villkor, liksom människans möjliga förvandlingar och transformationer är ett annat och näraliggande inslag. Båda dessa förhållanden kan sägas ha styrt Trotzigs gestaltningar alltifrån debutboken ”Ur de älskandes liv” (1951) och senmedeltidsromanen ”De utsatta” (1957), över 60- talsverken ”En berättelse från kusten” (1961), om fördomsfulla relationer under danskt 1400-tal, långnovellen ‘Drottningen’ i ”Levande och döda” (1964), om erfarenheterna av bland annat bondeliv och Amerikaemigration, till den nämnda romanen ”Sveket”(1966). Och i ”Sjukdomen” (1972) och ”Dykungens dotter” (1985) vävs, som vi sett, likartade intriger tätare, samtidigt som en utveckling kan anas.
”De utsatta” kom att bli Trotzigs genombrottsverk och placerade henne i en grupp 1950-talsförfattare med dragning åt det religiösa. Det existentiella och kristna grundtemat återkommer genom hela hennes författarskap.
Trotzigs berättelser är sålunda alltid väl förankrade i tiden, rummet och den sociala miljön – även om den sistnämnda aldrig blir huvudobjekt eller huvudsubjekt i hennes bearbetning. Men hon skriver aldrig om människor som svävar i ett intet; hon skriver alltid om påtagliga människor som högst konkret vandrar här på vår likaledes högst konkreta jord. Och som sitter fast i denna jordiska verklighet. Beskrivningarna är också ofta mycket träffsäkra om vad människors objektiva livssituationer gör med dem som befinner sig i dem. Delvis är väl detta ett resultat av Trotzigs vänsterradikalitet, men också hennes av sin reformerta katolicisms skärpta öga för det existentiella. Hon tar därtill särskilt parti för de utstötta, och allra särskilt så för kvinnorna. Som Dostojevskij.
Men Trotzig är ju också religiös. Detta får vi inte glömma. ”’En berättelse från kusten” är då möjligen den roman där det religiösa motivet tydligast finns närvarande på ett sätt som är reellt inbrytande i de personliga och sociala konflikterna, men också detta blir i det här fallet ett realistiskt och miljöbeskrivande drag, snarare än ett uttryck för Birgitta Trotzig privata livsåskådning.
Annat är det i ”Ur de älskandes liv” där detta att inträda i livet är förknippat med en bland annat religiöst präglad ångest och ett religiöst präglat mörker. Livet är från början en kamp på liv och död, där också livet kan bli till död – mänsklig död. Här finner vi mycket av den Trotzigs pessimism, som i hög grad är betingad av sökandet efter det högre, det högsta, det högsta goda, och Gud. Samtidigt finns det jordiska möjligheter. Det är också här hennes nära släktskap med evangeliernas Jesus och Dostojevskijs medlidande kan upptäckas. Liksom i det magiska språkets gläntor. Många vänstermänniskor har dock under decenniernas lopp haft svårt för att ta till sig Trotzig annat än som religiös författare, eller möjligen författare av ”ren konst”. Dessa villfarelser har Trotzig dessutom ibland själv inbjudit till. Samtidigt är det ju självklart, tycker åtminstone jag, att all betydande konst, som all religion, djupast sett naturligtvis har politiska implikationer. Så också Birgitta Trotzigs mästerliga författarskap.
Fjodor Dostojevskij (1821-81) är kanske den av de författare som stått Birgitta Trotzig allra närmast. Detta har hon också klart och tydligt antytt i en essä i serien Författarnas litteraturhistoria (De utländska Författarna, del 2, Författarförlaget 1980) där hon rentav utnämner honom till en av sina idoler! Enligt min mening är detta också den text, av dem jag känner till, som klarast belyser Trotzigs eget författarskap. Och som gör det mindre präglat av ”mysticism”.
Mycket förenklat uttryckt pekar Trotzig på Dostojevskijs utomordentliga motsägelsefullhet och komplexitet, som naturligt nog leder vidare till hans gestaltningar av sina romangestalter; på Dostojevskijs förening av det avskyvärda och dess motsats, på att han, som de flesta av hans gestalter, är sin egen dubbelgångare, sin sammansatta helhet; en helhet som medger en idealism som är mångdubbelt djupare till sin karaktär än samtidens ”realism”. Detta är också och självklart en bild av Dostojevskij och dennes litterära galleri, som ofta nog kunnat appliceras på Trotzig själv. Bilden av den med de utsatta förbundne, som starkt förefaller kontrastera och i mycket motsäga det som framträder i ”En skriftställares dagbok”. Den Dostojevskij, som i ett brev till Maikov, strax efter lidandeåren i strafflägren i Sibirien, skriver:
”Den idé jag gör mig om verklighet och om realism är helt annorlunda än den våra realister och kritiker har. Min sorts idealism har mer med verkligheten att göra än deras realism. Herre Gud! Att på ett intelligent sätt återberätta vad vi ryssar har genomlevt under de sista tio åren av vår moraliska historia – skulle inte våra realister skrika att det var rena fantasier? Och ändå är det den verkliga, den grundläggande realismen! Det är just det som är realismen, men på djupet: deras flyter på ytan… Med deras sorts realism, förklarar man inte en hundradel av vad som verkligen hänt; medan vi, ned vår idealism, till och med har kunnat förutsäga vissa händelser.”
Upplevelsen av bonden Marej, den oförglömligt strålande godheten. Åsynen av den misshandlade lilla flickan under rättegången mot en far som frikänns. Av en hustrumisshandlare och hans offer. Bilden av en tolvåring i häkte. En dödsframkallande och samtidigt hemlighetsfullt botfärdig Stavrogin i ”Onda andrar”. Bilden av den vita sommarnatt där i ”Idioten” den kristuslike furst Mysjkin, och Rogosjin, mördaren, som ett slags bröder vakar över sitt på något dunkelt vis gemensamma offer. Bilden av hur fursten försöker förstå mordet på Nastasia Fillopovna. Bilderna av alla dessa sönderslagna, förtryckta, och outsägligt utsatta kvinnor, som Dostojevskijs ägnar all sin kraft åt att lyfta fram som de ofta sefardiska människor de också är. Eller offer i en religiös mening.
Paradoxalt nog förmår alltså Dostojevskij, både i sitt eget liv och i sina verk, att uttrycka den symbios mellan gott och ont som ofta knappt låter sig förstås. Sålunda lyckas Dostojevskij, privat, med att brinna för en både magiskt auktoritetsbunden monarkism och för en evangelisk kärlekslära som är långt radikalare än de flesta av hans samtids socialister, och som hämtar sina förebilder från folkmassorna direkt och från Rysslands många religiösa dårar. Sålunda rasar Dostojevskij mot domare som ”frikänner av lättsinne” och klagar högt över samhällets upplösning – samtidigt som ingen mer intensivt än just Dostojevskij lyssnar till och identifierar sig med gatornas, de misshandlade barnens, fängelsernas, det svältande storstadsproletariatets och alla de förödmjukades och kränktas röster. Den tsasrtrogne Dostojevskij som erkänner för en vän hur han ville jubla över mordet på tyrannen på tronen, tsar Alexander II, och kunde föreställa sig rivningen av Vinterpalatset.
En diktvärld – och en värld därunder – präglad av motsatser, heterogenitet, detaljrikedom, Jobs bok och evangelietexterna.
Föraktaren av den distanserade åsiktsintellektualismen och kulturredaktionernas passivitet. Krigshetsaren, reaktionären och företrädaren för ”hårda tag” – som med ett skri av fasa skildrar folkdjupens plågade ansikten, och ber för och önskar deras frigörelse från sina kedjor.
Och Trotzig skriver:
”Medvetenheten om den oändliga komplikation i det mänskliga som är att ont och gott aldrig riktigt kan skiljas ur varandra. /…/ Ont och gott är på något sätt bundna till varandra, förutsätter varandra. Det är inte en dualistisk värld, ett schackspel mellan svart och vitt, ont och gott; det är en fallen värld, ett dunkelt men födande kaos. /…/ Mördaren och helgonet är bundna till varandra med så obegripligt nära och innerliga band som om de var varandras dubbelgångare inom samma jag (som D, Trotzig och deras respektive gestalter?)”.
Från en ortodox eller reformert katolsk ståndpunkt är detta inte särskilt förvånande. Men från en protestantisk? Jodå. Tänk bara på vår egen Majken Johansson. (Kierkegaard betraktar jag som ett särfall; ett irriterande särfall).
Men Dostojevskijs liv var uppdelat. Innan deportationen till strafflägret nyåret 1850 var han en i naiv mening skrivande intellektuell med faiblesse för kristen socialism och utopism. En hel människa. Tio år senare var han en uppsplittrad och söndersprängd människa – men också en sanningssägare som uttryckte och gestaltade alla sina erfarenheter och både faktiska och fiktiva identifikationer.
En nyckelkommentar från Trotzig är därvid denna: ”Dostojevskijs diktade värld är den fullständigaste modell/bild jag vet av hur-livet-är. En väldig värld där allt är med.”
I denna värld bor alltså Stavrogin och furst Mysjkin, Rogosjin och Raskolnikov, men också Sonja, Sosima, Kristus, Ivan, Aljosja och den anonyme källarmänniskan. Som dykungens dotter och dotterson, Torbit, Toragreta och Elje. En sådan diktvärld skulle också komma att skrivas, förutom av Trotzig, exempelvis Joyce och Musil.. En diktvärld – och en värld därunder – präglad av motsatser, heterogenitet, detaljrikedom, Jobs bok och evangelietexterna.
Om den frånvarande fadern (samvetet?) är centrum hos Kafka är Sonen (rebellen?) centrum hos Dostojevskij. Det är först i det näst sista verket ”Ynglingen”, förberedelsen inför det definitiva – och sista – mästerverket (Bröderna Karamazov) – som Fadern (Versilov) dyker upp. För att fullborda mordet på honom. De verkliga fäderna är de kärleksfulla; makar, fromma pilgrimer, Ynglingens fosterfar och – särskilt – starjetsen Sosima.
Kanske är det dags för en sann renässans för Trotzig?
Modern, exempelvis Versilovs fru, men också ”alla dessa förtryckta kvinnor” i gemen, utgör omvänt Dostojevskijs positivt skildrade gestalter och förkroppsligade hopp: Sonja i ”Brott och straff”, Versilovs Sonja, Nastasia, Liza. De är alla stolta, livsupproriska och i grunden oböjliga som helgon. De är Kristussymboler.
Centralt hos Dostojevskij är även spänningen mellan den iakttagande, kylige och passive intellektuelle (källarmänniskan, Ivan Karamasov) och den älskande, troende, känslosamme (Raskolnikovs Sonja, Aljosja Karamazov, de prostituerade gatflickorna och de av sina onda makar utnyttjade, Sosima). Kanske även Smerdjakov?
Hursomhelst. I strafflägret lärde sig Dostojevskij. Något om människans natur, som fick honom att för all framtid hårt döma ut samtidens politiska radikalism, inte för att dess strävan var ”folkets vilja”, utan för att dess livssyn var materialistisk och rationalistisk; för att den fullständigt missbedömde människans natur och dimensioner. Att, exempelvis, förneka Kristus och Gud var att förneka det mänskliga livets själva grundvalar. ”Om Gud inte finns, är allt tillåtet”, upprepade den äldre Dostojevskij om och om igen. Hans egen livsuppfattning kom därmed definitivt att spännas upp mellan två irrationella men reella upplevelser, och båda av lika ofattbart djup: det ondas existens, Guds existens. Med Kierkegaard dömer han därför med drypande ironi ut alla snusförnuftiga systembyggare. Mot Kierkegaard avvisar han livets alla antingen-eller och framhåller istället, som Trotzig, livets alla både-och.
Såsom jag läser Fjodor Dostojevskij läster jag i alltså långa stycken även Birgitta Trotzig. Kanske är det dags för en sann renässans för Trotzig?
info@opulens.se
