Lekfullt och överväldigande

MUSIKAL. “Den danska regissören Elisa Kragerup använder frikostigt hela stadsteaterns väldiga scen. Förutom skådespelarna är scenen i stort sett hela tiden befolkad av dansare och musiker, det är lekfullt och överväldigande, såväl välsjunget som välspelat överlag”, skriver Lena S. Karlsson om My Fair Lady.

My Fair Lady, efter George Bernard Shaws Pygmalion
Översättning: George Rybrant, Ulricha Johnson
Libretto: Alan Lay Lerner
Musik: Frederick Loewe
Scenografi: Maja Ravn
Koreografi: Signe Fabricius
Kapellmästare, musikarrangemang: Martin Östergren
Regi: Elisa Kragerup
Medverkande: Johan Rabaeus, Nina Zanjani, Robert Fux, Magnus Uggla, Vilhelm Blomgren, Kajsa Reingardt, Lena-Pia Bernhardsson med flera
Stockholms stadsteater, Stora scenen

I dessa yttersta #metoo-tider och frågor kring Stadsteaterns kommande framtid efter Benny Fredrikssons avgång är det något av ett ödes nyck att man denna höst tar upp musikalen My Fair Lady. Ett klass-, identitets- och könsdrama som alltid finns på repertoaren någonstans i världen, utan att man egentligen inte alls uppfattar den som radikal eller ifrågasättande av könsnormen. Men mot bakgrund av vad som nu sker är My Fair Lady brännande aktuell.  Professor Higgins är en självupptagen och arrogant buffel, som vill knåda om Eliza efter sina egna syften, han är kulturmannen men framför allt lingvistisk nörd, som far fram med sin omvärld utan misskund.

Den danska regissören Elisa Kragerup använder frikostigt hela stadsteaterns väldiga scen. Förutom skådespelarna är scenen i stort sett hela tiden befolkad av dansare och musiker, det är lekfullt och överväldigande, såväl välsjunget som välspelat överlag. Koreografin signerad Signe Fabricius är djärvt nyskapade med stora rörelser i Fredrik Benke Rydmans anda, infallsrikt och elegant.

I dramat och musikalen blir blomsterflickan Eliza, här skickligt spelad av Nina Zanjani, omgestaltad från en fräck och oborstad försäljerska, som talar en utpräglad rotvälska, till en sofistikerad dam med klangfull stämma som obesvärat smälter in i de fina salongerna. Efter sex månader i professor Higgins vård kan Eliza bli presenterad i societeten, detta enligt ett vad som professor Higgins ingått med sin sidekick och lingvistikkollega Överste Pickering. Den älskvärde Överste Pickering står på Elizas sida, hans sirliga manér återger Eliza hennes människovärde och erkännande som kvinna.

Pjäsen Pygmalion skrevs 1912 och speglar förhållandet mellan eliten och samhällets olycksbarn, mellan professorn och Eliza finns en avgrund. Enligt Ovidius Metamorfoser är Pygmalion namnet på en cypriotisk kung som av elfenben tillverkar en kvinnogestalt. Pygmalion förälskar sig i elfenbenskvinnan och Afrodite blåser liv i henne.

Johan Rabaeus är lysande som professorn, trots bristen på egentlig sångröst lyckas han övertyga även som musikalartist.  Men utan att professor Higgins förstår hur det gått till drabbas han en dag av kärleken till Eliza. Hon har genomgått denna metamorfos som Higgins avsett men i slutet har Eliza övertaget och kastar de berömda tofflorna mot professorn, ivrigt påhejad av fru Higgins, spelad av Lena-Pia Berhardsson.

Tempot är högt i Stadsteaterns uppsättning av My Fair Lady. Den som i någon mån stjäl showen är Magnus Uggla, som gör en ytterst fri och egensinnig tolkning av den alkoholiserade sopåkaren Doolittle, Elizas far. Han gör klassikern “En gnutta flax” till en rocklåt i marschtakt av bästa Ugglamärke och hela salongen klappar i takt.

My Fair Lady i Stadsteaterns tappning är en elegant och kvick komedi som utspelas i ett tidlöst London eller snarare en plats nära dig. Ulicha Johnssons nyöversättning erbjuder en del överraskningar, men de stora sångnumren vilka tillsammans med en blixtande och infallrik regi gör Stadsteaterns föreställning till en stor teaterhändelse.