Zagajewskis poesi är kongenial med kulturens kraft

LYRIK. “Zagajewskis poesi är i sin mångfald och rikedom kongenial med den kulturens kraft som den vill ge uttryck för,” skriver Gregor Flakierski som läst den nu aktuella boken “Det sanna livet”.

Det sanna livet av Adam Zagajewski
Urval och översättning: Irena Grönberg
Norstedts

Den mångfaldigt belönade polske poeten Adam Zagajewski är väl representerad på svenska, säkert till en stor del tack vare tillgången på duktiga översättare. Det senaste bidraget är ett urval av hans två sista diktsamlingar. Han gick bort i mars 2021.

Zagajewskis sena diktning präglas i hög grad av den åldrande poetens behov av tillbakablickar på historien och det egna livet inför det oundvikliga slutet. Det är ingen förtvivlan eller sorg utan enbart stilla begrundan. Tänk bara på att ge en dikt titeln ”Självporträtt med dropp”!

Tillbakablicken sker genom att upprätta dialog över tid, och även rum. Poeten för ett samtal med både kända personer ur historien och sin familj och obekanta, anonyma, ibland enskilda, andra gånger mer eller mindre stora grupper av människor.

I dikten ”Soluppgång” skriver Zagajewski: ”en tom stad där det bor/en halv miljon skuggor, en döv tystnad av så många röster,/och ingen gråter längre”. Den tomma staden är byn Bełżec där det fanns ett nazistiskt förintelseläger, och där under ett drygt år närmare en halv miljon judar mördades.

I dikten ”I Drohobycz”: ”Men det finns småstäder/där skuggorna/är sannare/än tingen”.

Uttrycket är komprimerat, nästan avskalat, enkelt utan onödiga utsmyckningar.

Och över all diktning svävar en stark känsla av förlust.

Adam Zagajewski var född i Lwów (numera Lviv), en gammal polsk stad, 1939 Polens tredje största, men som efter Jaltaöverenskommelsen inkorporerades i Sovjetunionen. Förlusten av Lwów blev till ett traumatiskt sår i det kollektiva medvetandet. Även om Zagajewski lämnar staden blott några månader gammal ärver han känslan av förlust och hemlöshet.

Det må vara sant att ”Filosofer måste välja stad/bara poeter får leva överallt”, men den friheten har ett pris. Som han skriver i ”Resan från Lwów till Schlesien 1945”: ”Nu är vi hemlösa”. Och i dikten ”Grażyna”, som handlar om en biograf i Gliwice, den tidigare tyska staden i södra Polen dit familjen flyttade: ”det gjordes fler försök att förvandla/den här staden till den andra,/otaliga djärva experiment/som ingen lyckades med,/alkemisterna slet länge om natten, /../men till sist segrade glömskan,/glömskan rund som en boll,/söt som en jordgubbe, slutgiltig/som den yttersta domen.”

Att vilsenheten lätt kan leda till en sorts historiepessimism är föga förvånande. ”Det har gått hundra år/sedan första världskrigets slut/Vi väntar på nästa”. ”Det fanns inga profeter/Säkert satt de redan i finkan”. ”Civilisation – hela fem stavelser/Ont – bara en.”

Motkraften är tron på kulturen, inte minst den europeiska bildningstraditionen. En lång rad kulturpersonligheter passerar revy genom diktstroferna, Bach, Chopin, Conrad, Delacroix, Schopenhauer, Mandelstam, Rachmaninov, Charlie Parker, Greta Garbo…

I sin hemlöshet befinner sig poeten i ständig rörelse, hans dikt besöker skilda platser runt om i världen. ”Vissa talade polska, andra tyska,/bara gråten var kosmopolitisk.” ”Mina favoritpoeter/möttes aldrig/De levde i olika länder/och olika tider”. Och ändå hade de så mycket gemensamt. ”Vi vet vad konst är, vi känner lyckan/som den ger oss, ibland svår, bitter, bittersöt/och ibland bara söt som turkisk konfekt.”

Zagajewskis poesi är i sin mångfald och rikedom kongenial med den kulturens kraft som den vill ge uttryck för. Och även om poeten i all ödmjukhet säger att poesin ger ”en stunds glädje/och melankolins mörka lycka”, så är den så mycket mer.

Detta är ett viktigt författarskap.