MUSIK & MÄNNISKOR. Gussy Löwenhielm funderar över hur vi orienterar oss i tillvaron och ibland hamnar i helt rätt sammanhang, men också kan råka på besvärliga frihetsinskränkande hinder.
Jag kände mig tämligen vilsen där jag lämnade huset i Enskede bakom mig för att kasta mig ut i det okända. Nåväl. Kanske inte det helt okända. Jag var ju inte direkt Karl-Oskar som korsade Atlanten i jakt på bördig jord. Jag skulle bara åka en extrabit på Sockenvägen för att komma till Bagis. Jag behövde ju inte oroa mig för skörbjugg, svält och höga vågor. Och där jag skulle landa talade man mitt språk. I ännu högre utsträckning än jag hade kunnat ana.
Men det var ett nytt skede i mitt liv. Och nya saker att förhålla sig till. Pizzerian låg närmre. Men det var längre till tunnelbanan. Men de skulle nog ta ut varandra. Och det var heller inte det viktiga. För det viktiga var känslan. Känslan av att äntligen komma hem.
Jag hade vunnit budgivningen på lägenheten i Bagis på en fredag i början av januari. Jag stod och spelade mina souljazzpräglade vinylskivor på Fotografiska Muséet i Stockholm när den kostymklädda fastighetsmäklaren dök upp med kontrakten i högsta hugg för att avsluta affären.
Alltså inget direkt utrymme för långdragna kontraktförtydligande. Några snabba initialer medan jag svarvade någon av de längre låtarna i min digra skivväska. Förmodligen var avsikten att sätta på Eddie Harris svängiga paradnummer ”Listen Here”. Men i mörkret och stressen blev det fel. Istället blev det en låt som klockade in på det snåla tre minuter. Initialskrivandet på sida tre i kontraktet uteblev och svettpärlor trängde sig fram i DJ:ns panna när han kastade sig över skivspelaren i panik för att reparera misstaget. Nålen hittade till rätt spår och affären kunde avslutas. Jag skakade hand med mäklaren som bestämde sig för att stanna på en öl. Och nu var jag alltså på väg mot lägenheten på våning tre intill Nackareservaten. En dryg månad senare, i slutet av februari. Ljuset var på väg tillbaka.
För det är något visst med att kommunicera med bundsförvanter i kulturens tjänst.
Jag minns så tydligt den första morgonen. Jag vaknade i ett hav av flyttkartonger och med en känsla av stress för att komma i ordning men som snabbt stillades av tonerna från en cello. Det var min granne som spelade. Det skulle visa sig att hon var medlem av det Kungliga Hovkapellet och att detta var första gången jag fick njuta av hennes spel som solostämma. Och det skulle tack och lov bli mer av den varan.
När jag sedan gick för att inhandla de viktigaste varorna för att kylskåp och frys skulle uppnå de krav för att besitta en sådan benämning möttes jag av tonerna från en saxofon. Någon övade på Paul Desmonds jazzklassiker ”Take Five” och det hade en rogivande effekt på mig. Jag stannade upp. Med ett belåtet leende på läpparna. Sedan tog jag några steg till. Kanske fem? För att där mötas av ett pianoklinkande som sipprade ut genom ett fönster på glänt. Det här var ett bra kvarter. Och bara några meter bakom mig bodde min vän Maria Sundbom som precis hade blivit prisad med en Guldbagge för sina insatser i Suzanne Ostens ”Flickan, Mamman och Demonerna”. Här talade man mitt språk. Med alla diftonger och semantiska inslag. Jag kunde kommunicera med varenda en. Flytande.
För det är något visst med att kommunicera med bundsförvanter i kulturens tjänst. Vi är alla små projektorer med en mängd uttryck som måste frigöras. När dessa uttryck fastnar inom oss blir vi förstoppade. Hämmade. Våra tankar måste vädras. Och när vi gör det tillsammans finns det ingen hejd på vad dessa korsbefruktningar kan leda till. Och framförallt får det oss att känna att vi är en del av ett sammanhang där vi uttrycker oss olika med ändå talar samma språk.
Jag skrev häromveckan om hur jag blev alldeles knäsvag av Philip Glass opera Satyagraha när den framfördes på Folkoperan tillsammans med cirkus Cirkör. Omständigheterna kring detta, att Donald Trump precis blivit vald till USA:s 45:e president och att norra Europa hade rutit ifrån genom att lamslå vårt land med en snökanon av sällan skådat slag, spelade naturligtvis in. Men att höra tenoren Leif Aruhn-Solén förmedla Philip Glass minimalistiska tonspektrum fick mig att fälla en tår efter bara tre minuter. När min redaktör, Clemens Altgård, läste detta berättade han att tenoren i fråga hade sin kolonistuga alldeles mitt emot Clemens. Den här kulturella synkroniciteten gäller alltså inte bara Bagarmossen. Vi rör oss som intryckstörstande nomader och jagar på samma jaktmarker. Ständigt hungriga. Och alltid med ett öppet sinne. Kanske inte riktigt. Men för det mesta.
Det finns hinder i vår sfär. Och det gäller att inte låta sig nedslås av dem.
Ibland stöter vi på patrull. Som för tre år sedan när jag flyttade ett stenkast från min förra lägenhet. Inom samma förening. Friheten. Och plötsligt restes det krav på avstå från just den. För nu var det längre inte två cellospelande grannar som bodde bredvid mig, som när jag spelade Beethoven på hög nivå skickade sms där de frågade om verket möjligtvis gick i E-dur. Nej, nu var det en kvinna som med fascismens stöveltramp dundrade in i min lägenhet när jag avnjöt Sjostakovitjs femte symfoni och hon uppträdde som om hon vore självaste Stalin och bad mig sänka volymen. Så mycket för friheten i Friheten.
Det finns hinder i vår sfär. Och det gäller att inte låta sig nedslås av dem. För kanske kan de ändå inspirera på något sätt. Som nu till exempel. Vad hade den här texten varit utan min granne? En historia helt fri från spänningar och laddningar. Och därmed kanske ointressant. Vi behöver hindren för att växa. Lämna vår comfort zone och jada jada. Men de är på tok för energidränerande. Det är långt mycket roligare med synkronicitet. Att känna att man är en del av en aktiv process där framåtanda finns och motivationen driver en.
I förrgår satt jag i bilen. Som vanligt lyssnade jag på P2 med alla sinnen beredda för att absorbera just det som spelades och som skulle kunna förevigas med en enkel manöver genom att pilla in denna låt i min spellista ”As we go along” där all musik hamnar som klarar en viss spärr och som måste lyssnas på i ett betydligt stillsammare sammanhang. Jag pillade, vid just denna åktur, in låten ”Vieux” med Langendorf United. Och igår fann jag då tid att processa denna låt i rätt sammanhang, vilket till slut ledde till att jag lyssnade igenom hela skivan. Det var kärlek vid första öronkastet. Bandledaren, saxofonisten Lina Langendorf bjuder på sinnesutvidgande etiopisk jazz med supersvängiga grooves insvepta i dekorativa mönster skapade av analoga syntar som bemästras av Martin Hedenros och Daniel Bingert. Bakom trummorna hörs Andreas Werlin som har ett långt förflutet tillsammans med Hendenros i Tonbruket. Ny bekantskap för mig var den norska basisten Ole Morten Vågan som tillsammans med Werlin skapar en organisk grund för resterande bandmedlemmar att härja fritt på. Och det gör de. Och mina tankar också. Det här är helt min typ av musik och var därför inte sen med att dela detta i mina kanaler. Och inte långt där efter hörde bandledaren själv av sig och uttryckte sin glädje över att jag delat via mitt Instagramkonto ”Fredsdruvor” som vid ett flertal gånger gjort att hon stört sina grannar med högljutt skratt.
Det är den här typen av kulturell korsbefruktning jag menar. Att vi ger och tar. Hyllar varandra och låter oss inspireras av varandras uttryckssätt. Vi jobbar mot samma mål. Att få folk att må lite bättre. Och trots att våra grannar inte alltid är helt med på noterna, texterna eller bilderna, så finns det flera av oss här ute som är det. Vare sig det är i Bagis, Malmö eller i Rättvik. Vi rör oss alla mot samma mål. Med kulturen som kompass. Och det är allt som oftast en riktigt härlig åktur. Så länge man slipper skörbjugg.
info@opulens.se
