ORDNARNAS COMEBACK. “Kommentar till ett stjärnfall” heter en berättartekniskt avancerad roman av Eyvind Johnson från 1929. Man kan förledas att tro att den har en astronomisk vinkling, men icke: huvudpersonen fikar efter att bli medaljerad så att han vid festliga tillfällen kan uppträda med en kraschan på bringan (originalupplagan har en Nordstjärneorden på omslaget). Medaljer har sedan femtio år hört till det förgångna här hemma. Herbert Tingsten och Olof Lagercrantz i Dagens Nyheter ivrade för att ordensutmärkelser skulle avskaffas, och det gjorde man – några få delas fortfarande ut till förtjänstfulla i utlandet. Men nu blir det snart en annan ordning.
På en socialdemokratisk valaffisch i samband med den hätska debatten om att införa en allmän tjänstepension ser man en äldre redlig man med yvig vit mustasch, och under honom texten: ”Gärna medalj men först pension”. Fast det tärde förstås mindre på statskassan att dela ut förtjänsttecken av skilda slag. Man kan se hur ymnigt medaljregnet var i söndagsnumret av Dagens Nyheter den 7 juni 1942 som jag av en slump läser just nu. På två helsidor finns en fullständig förteckning namn på den överväldigande mängden som det regnat medaljer över, en sociologiskt intressant lista.
Vid en extrakonselj på nationaldagen den 6 juni 1942 beslöt Gustav V som åtta dagar senare fyllde 84 att belöna två förtjänstfulla genom att utnämna dem till riddare av Serafimerorden. Samtidigt upphöjdes ett stort antal till kommendörer och riddare av Svärds-, Nordstjärne- och Vasaorden. Ännu många fler fick medaljer för nit och redlighet i rikets tjänst, antingen i guld eller silver: inte bara de som hörde till det andliga ståndet (präster) utan också anställda i Statens Järnvägar, Riksbanken, Tullverket, Statens sinnessjukhus, och så vidare, bland dem en sömmerska vid Älvsborgs regemente. Och snart kommer regnet på nytt, välkomnat av bland andra riksdagens talman.
Ivo Holmqvist
