EXISTENTIELLT. “På scenen, samlade på ett chartermål någonstans söderut, har samlats ett antal människor i hög ålder, som här för sig själva och för varandra biktar sina känslor inför den förestående döden”. Björn Gustavsson om Vintermusik.
Vintermusik av Lars Norén
Regi: Sofia Jupither
Scenografi: Erlend Birkeland.
I rollerna: Niklas Falk, Marika Lindström, Monica Stenbeck, Ulf Eklund, Claire Wikholm, Lars Lind, Sten Ljunggren, Anita Ekström, Åke Lundqvist och Lars Helander.
Stockholms stadsteater
Häromåret visades en originell Norénpjäs på Elverket i Stockholm, Stilla liv, där ingen av skådespelarna yttrade ett enda ord. Det var en märklig pjäs såtillvida som Norén under sin långa karriär utmärkt sig inte minst som en replikernas mästare. Nu i december har det varit urpremiär på ännu en Norénpjäs, Vintermusik, där vi åter möter människor som talar, kanske inte så mycket med varandra som snarare rätt ut i tomheten.
På scenen, samlade på en sandstrand, svart som aska, på ett chartermål någonstans söderut, har samlats ett antal människor i hög ålder, som här för sig själva och för varandra biktar sina känslor inför den förestående döden, samtidigt som de i fragmentariska minnesbilder ser tillbaka på sina liv. De pratar också med varandra, men utan att egentligen vare sig vilja eller förmå nå varandra.
Pjäsen, upplags som ett hörspel, där replikerna sprids som frön för vinden, ger associationer till Becketts I väntan på Godot, men också till Jon Fosse, som Lars Norén under senare år tycks ha tagit starkt intryck av.
Sofia Jupither har tidigare tagit sig an Norén, och även om hon, delvis kanske för att hon är så ung, inte helt övertygar som uttolkare av just dessa mörka textmassor, är det en uppsättning som i mångt och mycket djupnar och som sammantaget ger en berörande bild av människors ensamhet i en gemenskap som i grunden framstår som en chimär.
Många av skådespelarna, varav flertalet sedan länge uppnått pensionsåldern, känns igen från Stadsteaterns uppsättningar alltsedan 1980-talet. Flera av dem har tidigare framträtt i starka Norénproduktioner, som exempelvis Lars Lind, Anita Ekström och Sten Ljunggren. Dessa ärrade veteraner möter här likt en hel skådespelargenerations farväl till teaterscenen.
Som så ofta när det gäller Norén pendlar rollfigurerna mellan uppgivenhet och desperation, mellan existentiella funderingar, bittra utgjutelser, nonsensartad svada och svart humor. Och dess skådespelare har verkligen förstått att röra sig mellan dessa olika nivåer och förvandla fragmenten till en helhet där livet framstår som en saga som till deras nästan häpnad är på väg att ta slut innan många av drömmarna aldrig hann bli verklighet. Solen sjunker över havet, de sitter overksamma i skymningen, inser att allting när som helst kommer att sluta och att någon klarhet aldrig kommer att nås.
En av rollfigurerna minns hur han som barn gick bakom sin far och bar på dennes verktyg: ett minne så starkt att han åter tycker sig vara där. En gammal kvinna säger att hon aldrig hann bli ung.
Alla medverkande gör storartade insatser, inte minst Sten Ljunggren som den gamle bitvargen som klagar på det mesta samtidigt som han ser tillbaka på ett liv som långtradarchaufför och mest av allt tycks betrakta det förflutna som en meningslös sträcka fram till en lika meningslös väntan på slutet. Niklas Falk och Marika Lindström som det grälande gamla paret påminner om de likartade förhållanden som präglat så många av Lars Noréns tidigare relationsdramer. Nu, mer eller mindre insjuknade i alzheimerliknande tillstånd, fräser de åt varandra, i en blandning av grälsjuka och djupt liggande sympati. Emellanåt minns de inte i vilken tid de egentligen finns: då och nu blandas och precis som de andra gestalterna talar de oftast förbi varandra. Av allt detta gör dessa skådespelare stor konst.
bjorn.gustavsson@opulens.se
