VÄNSKAP. “Klart är att ett definitivt slut på en vänskapsrelation, en riktig skilsmässa, kostar på. För fler än de närmast berörda.” Lars Thulin diskuterar manlig vänskap.
Den irländska filmen Banshees of Inisherin i regi av Martin McDonagh träffade mig i magen i biomörkret. Det är uppenbarligen fler än jag som fått den känslan eftersom den har nominerats till nio Oscar, bland annat för bästa manliga huvudroll, bästa manliga biroll, bästa regi.
Den recenserades i Opulens och fick en stark trea. Recensenten var en ganska ung man. Av någon i min ålder, 69, hade den nog fått mer. Filmens tema blir mer relevant med stigande ålder. För rynkor och högt hårfäste är kvitton på livserfarenhet, ibland dyrköpt. Kunskap som yngre har kvar att lära sig.
Filmen handlar om manlig vänskap. Ovanligt – i film och litteratur har kvinnorna nästan monopol på skildringar rörande djupa relationer och sann vänskap. Mäns mellanhavanden har schablonmässigt förpassats till skrål på fotbollsläktare, råsupande, jakt, fiske, bilar och brudar.
Inte här. Allt utspelas 1923 på en ö utanför Irland. Inbördeskriget kastar sin skugga över tillvaron. Det är fattigt och samhället är inskränkt och trist. Colm, i övre medelåldern, och Pádraic i yngre medelålder, har varit vänner sedan urminnes tider. En dag får Colm nog, utan att något egentligen hänt. Han står inte längre ut med Pádraic. Han är för tråkig. Colm vill inte lägga energi på honom utan satsar allt på musiken. Colm vill inte ens prata med sin före detta gode vän. För att understryka allvaret i kravet hotar han att med en ullsax klippa av sig ett finger varje gång som Pádraic söker kontakt.
Filmen är både enkel och svår. De avklippta fingrarna är en metafor av något slag. Fast jag får inte ihop det. Men visst, det är oerhört bildmässigt. Och bilderna är en av filmens styrkor. Vilket foto! Vilka vyer!
I en kärleksrelation är det helt okej att totalt bryta upp från sin partner. Att attraktionen är död, att man vuxit från varandra, att man känner sig kvävd, måste gå vidare, eller helt enkelt träffat någon annan – är allmänt accepterade skäl. Kärlek och hat är trots allt starka känslor som liknar varandra.
Då hjälper det inte om man haft en lång historia tillsammans och bokstavligt talat delat allt. Att par som separerat aldrig pratar med varandra mer än nödvändigt, är inte ovanligt. Inte heller ovanligt att man snackar skit om varandra.
Men när det gäller djup vänskap är det annorlunda. Man verkar inte få bryta helt, undantaget om något dramatiskt har hänt: våld, förtal, ”stöld av partner”, bråk om pengar. Fast att bara totalt tröttna som skäl för att inte stå ut med en gammal vän? Nja.
Det svåra i detta framgår i filmen. Personer som står männen nära kämpar för att de ska skärpa sig, ta sig samman. För så där kan de ju inte bete sig. Om ett före detta älskande par gjort samma sak hade vänner nog inte försökt på samma sätt.
Vad är skillnaden? Förmodligen att det i en kärleksrelation mycket ofta finns en stark fysisk attraktion. Den är mer basal och hormonberoende än den själsliga och kan stängas av och sättas på. Hormoner i blodomloppet slår enkelt tankar i främre pannloben där vårt komplexa tänkande finns. Men kan inte den själsliga vänskapen ändå bara dö totalt? Bli så tråkig att man inte står ut? Och ska man tillåta sig att leva ut de känslorna?
Stöd Opulens - Prenumerera!
Jag har exempel på vänskap som går nästan 50 år tillbaka i tiden. Där två män pratat fotboll och musik, kämpat på högskolor, druckit för mycket öl tillsammans, snackat om tjejer, gift sig, fått barn, köpt dyra bostäder, fått följa föräldrar till sista vilan, följt och stöttat den andre då ohälsa slog till mot denne eller någon av dennes närmaste. Gjort livsresan tillsammans. Har man rätt att säga att detta inte är något värt? För att man bara tröttnat?
En sådan relation kan blekna, visst. Man kan glida ifrån varandra, få olika intressen. Men det innebär sällan ett totalt uppbrott. Utan att djup vänskap blir en allmän bekantskap. Vänlig, men lite sval.
Det är aldrig ens fel när två träter. Men vad gör parterna då irritationen med den andre växer, då samtal väldigt lätt hamnar fel, när man ofta känner sig missförstådd? Behandlad på ett elakt sätt. Och båda upplever det fast i olika grad? När möten kostar mer energi än de ger? Har man då rätt att ta fram ullsaxen och bildlikt klippa relationen för gott?
Motfrågan blir: hur mycket får det kosta att inte bryta? Vissa knutar och misshälligheter kan lösas genom långa och seriösa samtal där missförstånd reds ut. Kanske räcker det med en ordentlig långpromenad för att reda ut det hela. Kanske behövs en rejäl dos alkohol för att lirka upp och hitta tillbaka. Det är förmodligen en typiskt irländsk metod. Men när det inte går?
Regissören, som också skrivit manus, ger inget svar. Slutet av filmen är helt öppet. Det kan tolkas som en ny accepterande vänskap som växer fram efter att de gjort varandra illa. Eller att oförsonlighet och fiendskap fortfarande gäller.
Svaret på de här svåra frågorna får var och en söka inom sig själv. Klart är att ett definitivt slut på en vänskapsrelation, en riktig skilsmässa, kostar på. För fler än de närmast berörda.
Se där, det kan vara jobbigt, och nyttigt, att gå på bio. Så se filmen! Om ni törs.
lars.thulin@opulens.se
