FÖRDUMNING. Museibesökare ska förmås visa större respekt för mänskliga kvarlevor. Samtidigt ska framstående personligheter från det förflutna rensas bort, om de haft tvivelaktiga politiska ståndpunkter. Vårt neurotiska förhållningssätt till historien gör oss dummare, menar Lars Anders Johansson.
Mänskliga kvarlevor har alltid fascinerat och förfärat. Få lämnas oberörda vid åsynen av skallarna från miljontals parisare vars ben deponerades i katakomberna sedan stadens kyrkogårdar av sanitetsskäl fått grävas upp. Några av de mest mytomspunna kvarlevorna är mumier av döda inkakungar och faraoner, föremål för fascination, fasa och fiktion. Att det är mänskliga kvarlevor det är frågan om torde ingen tvivla på.
Nyligen vädjade British Museum och andra brittiska museer till sina besökare att sluta kalla mumier för just mumier. Istället uppmanas vi att kalla dem för “mumifierade personer”, då det påstås vara mer respektfullt. Mumier förknippas nämligen, menar förespråkarna av den nya benämningen, med populärkulturella föreställningar om gengångare, snarare än med de avlidna personer som mumifierats. Som om det vore benämningen mumier som låg bakom de populärkulturella skildringarna, och inte det faktum av att det är något kusligt och mystiskt med de mumifierade kvarlevorna av faraoner och andra framstående personer ur svunna civilisationer.
Naturligtvis är alla som kallar en mumie för en mumie medvetna om att det är mänskliga kvarlevor som det rör sig om. Den som inte förmår uppträda respektfullt inför detta faktum kommer sannolikt inte att göra det för att man byter benämning på de mumifierade kvarlevorna. Uppmaningen att sluta använda ordet mumie är bara ännu ett exempel på vår samtids neurotiska inställning till det förflutna och vår övertro på att genom ordmagi förändra verkligheten. Här tycks museivärlden gå i framkant.
Ett besläktat fenomen är benägenheten att vilja städa undan och lägga till rätta delar av historien som inte passar våra samtida måttstockar. Till exempel framträdande personer ur det förflutna som haft suspekta politiska uppfattningar. Nyligen rapporterade många medier att Etnografiska Museet plockat bort stora delar av utställningen om upptäcktsresanden Sven Hedin, sedan nya uppgifter om dennes samröre med Hitlertyskland framkommit i en ny bok. Nu verkar detta till stora delar vara en tidningsanka, till följd av ett tvivelaktigt reportage i vänstertidskriften ETC – enligt museet har den förändrade utställningen ingenting med boken att göra, och uppgifterna om Hedins sympatier med Hitler är välkända – men att den politiska dimensionen bidragit till marginaliseringen av Hedin är inte alltför långsökt.
Tilläggas bör dock att den som bidrog mest till att marginalisera Sven Hedin, redan under dennes levnad, var Sven Hedin själv, som höll fast vid sina Hitlersympatier även efter att den fulla vidden av nazismens förbrytelser lagts i dagen. Hedin var av allt att döma en politisk idiot, som försatte både sig själv och stora delar av sitt umgänge i vanrykte på grund av sina ställningstaganden. Hedin har naturligtvis sig själv att skylla för detta, och hans politiska åsikter har varit välkända ända sedan hans levnad. Likväl har hans insatser som forskningsresande trots detta kunnat uppmärksammas, fram till nu.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Hedins bidrag till det etnografiska museets samlingar är betydande och som upptäcktsresande bör han ha en framstående plats i den permanenta utställningen. Han var också länge en prominent figur i den svenska offentligheten, med stort inflytande i svenskt kultur- och samhällsliv, innan han genom sina allt underligare politiska ställningstaganden som sagt lyckades marginalisera och svärta ned sig själv. Men det var inte på grund av sina politiska uppfattningar sent i livet som Hedin fick en framskjuten position i den svenska offentligheten, utan tvärtom dessa som gjorde att han förlorade sin position. Är inte detta en intressant historia att berätta för eftervärlden? Att personer som Hedin, tillika med delvis judiskt påbrå och inte någon antisemit, kunde hemfalla åt att hysa beundran för Adolf Hitler och dennes mördarregim är i sig en viktig pusselbit i förståelsen av vår historia. Att städa undan sådant kommer inte att göra eftervärlden klokare.
En parallell finns i kontroverserna kring det Centralafrikanska Museet i Bryssel, som uppfördes som ett propagandanummer av kung Leopold II över hans privata koloni i Kongo. Leopolds framfart i Afrika kritiserades redan av hans samtid, sedan foton och redogörelser för de belgiska kolonisatörernas grymheter mot befolkningen fått spridning över världen. Museet har kritiserats för att det framställer den grymma koloniseringen av Kongo ur ett för kung Leopold fördelaktigt perspektiv. Men vad är det som man är rädd för? Att någon ska ta Kung Leopolds parti? Även personer ur historiens skräckkabinett bör visas upp för eftervärlden, inte bara trots sina illdåd, utan just på grund av sina illdåd. Leopold II var ifrågasatt redan av sin samtid, och hans museum betraktas knappast med de ögon som han själv hade tänkt sig. På samma sätt bör vi inte riva Sovjetiska kulturpalats som påminner oss om kommunismens brott.
Vårt neurotiska förhållningssätt till historien gör oss dummare. Vi kan förhålla oss till en framstående upptäcksresandes samlingar på ett museum, även om han, med Axel Odelbergs ord, var mannen som alltid hittade rätt i geografin men för evigt gick vilse i politiken. Och låt oss för farao kalla en mumie för en mumie.
larsanders.johansson@opulens.se
