ROMAN. Gregor Flakierski har läst John Boynes senaste roman ”Alla förlorade platser”, uppföljaren till succén ”Pojken i randig pyjamas”. Han är inte alltigenom övertygad om bokens kvaliteter.
Alla förlorade platser av John Boyne
Övers: Maria Nääs
Norstedts
John Boynes senaste roman ”Alla förlorade platser” är en uppföljare till succén ”Pojken i randig pyjamas”. Men om den sistnämnda var en ungdomsbok, vänder sig uppföljaren till en mer vuxen publik.
Gränsen är naturligtvis inte knivskarp, och en bra barn- och ungdomsbok utmärks av att den med fördel kan läsas av alla åldrar.
För er som inte är bekanta med ”Pojken i randig pyjamas” kan jag berätta att nioåriga Bruno bor med sin familj i en flott villa bredvid det som vuxna kallar ”bondgård”, men som Bruno snart upptäcker är något helt annat, smått obegripligt och riktigt otäckt. Hans pappa är chef på stället som med ett underligt namn kallas ”Allt Svisch”. Nyfikenheten driver fram honom till taggtrådsstängslet som omger platsen, och där blir han kompis med den jämnårige Schmuel. En dag försvinner Schmuels pappa och han ber Bruno om hjälp att leta efter honom. Bruno drar på sig en ”randig pyjamas”, tar sig genom ett hål i stängslet – och försvinner spårlöst för alltid.
”Alla förlorade platser” är berättelsen om Brunos då tolvåriga syster Gretel och hennes öden efter kriget.
Pappan hängs som krigsförbrytare, medan hon och mamman byter identitet och flyttar från Tyskland. Berättelsen utspelar sig mellan London 2022 och först Paris 1946, sedan Sydney 1953, och därefter London från samma år och fram till nutid. Där knyts de olika tidsplanen elegant samman.
Under hela sitt långa liv efter 1945 tvingas Gretel att ständigt ljuga om sig själv, sitt förflutna, sin familj. Rädslan för att bli avslöjad hänger över henne som ett Damoklessvärd, och hon jagas av traumatiska minnen i livets alla situationer.
En ännu större rädsla är att bli påmind om brodern. Så intill den milda grad att hon vägrar att ens uttala hans namn. Att inte benämna personer, platser och händelser blir till ett sätta att tänka bort, att få dem att försvinna i ett slags magiskt tänkande.
På samma sätt som med brodern namn kallar hon konsekvent Auschwitz för ”det där andra stället”.
Så formar sig romanen till en uppfordrande berättelse om sorg, skuld och medbrottslighet. Vilken skyldighet har man som vittne? Och gäller det också helt unga människor? Hur ska de förhålla sig till brott som begås av människor som de älskar? Till exempel en far?
Eller är man skyldig till allt gott man inte gjort, som en av personerna, själv inte utan skuld, säger: ”Genom att inte göra något, gjorde du allt.”
Ingen begär förstås att en tolvåring ska kunna stå upp mot Förintelsen. Men senare? Gretel har möjlighet att vittna om nazismens brott, hon kan också peka ut många av de skyldiga. Men hon avstår, av rädsla för att själv bli avslöjad som Monstrets dotter.
Och kanske också på grund av en viss ambivalens till det förflutnas hjältar och deras ideal.
Romanen lider dess värre av en viss förutsägbarhet och en del filosofiska resonemang som enbart framstår som konstruerade och påklistrade.
Men det är bra driv i berättelsen, det är ändå spännande, karaktärerna är trovärdigt utmejslade, konflikterna levande och slutet oväntat.
En roman som vågar lyfta fram svåra moraliska problem, ställa svåra frågor och få läsaren att reflektera över rätt och fel och de val man gör.
info@opulens.se
