REALISM. Maria Johansson skriver om en utställning som för tillfället visas på Konstakademien i Stockholm. Hon fascineras av Christina Thomas Dahlbergs realistiska måleri där vardagliga objekt får en sällsam laddning.
Var är hemma?
Christina Thomas Dahlberg
Konstakademien, Stockholm.
Utställningen pågår t o m den 25 februari
En målning från en utställning som just nu visas på Konstakademien har då och då sista veckorna passerat förbi i utskick och sociala medier och på ett oförklarligt vis fångat mitt intresse. Det är en målning av en dörr med den enkla titeln ”Köksdörren”. Och om än så oansenligt både motiv och titel kan tyckas vara så triggar den mitt intresse. I kombination med en ganska märklig utställningstitel ”Var är hemma” blir den än mer mystisk.
Trots det hemtama motivet inger målningen också känslan av distans. Den tycks inte beskriva något personligt och verkar berätta om något snarare än utgöra en traditionell målerisk beskrivning av ett rum och dess inventarier. Den verkar byggd av lager på lager av syften och iakttagelser. Hur tingen, med tiden, motståndslöst smälter samman med vad som pågår runt dem. Och om något som inte kan ersättas eftersom det bygger på förutsättningar och skeenden som redan har passerat och därför inte längre är möjliga att återskapa.
Det är dagarna som går utan att vi noterar dem.
Samtidigt fortsätter tiden att gå. Det tycks handla om hemmet som plats snarare än om någon specifik persons hem. Vem är man utan ett hem? Vad är ett hem utan någon som bor där? Filosofiskt kan man hävda att ett hem är något man bär inom sig, dit jag går, där är mitt hem. Men tingens och platsens betydelse i hem-skapandet kan nog underskattas. Det är inte så enkelt att det handlar om nostalgi. Snarare om en relation vi har till tingen runt oss som är svårt att sätta fingret på. En relation som är mer, eller åtminstone lika mycket, fysisk som psykisk. Det är dagarna som går utan att vi noterar dem. Det är bara så det är.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Christina Thomas Dahlbergs målningar har enkla titlar; ”Taket”, ”Fåtöljen”, ”Randig stol”, ”Bokhyllan”. Titlar som verkar registrera, inte beskriva. Som en inventering. Det här handlar inte om att någon vill berätta om sitt hem. Eller sig själv. Det här handlar i så fall mer om vad tingen själva berättar. Tingen som intervjuobjekt eller varseblivning. Möjligen om vad ett hem innebär, hur det uppstår och värdet i just det.
Målningarna är gjorda efter fotografier från andras hem. Hem som konstnären i sitt arbete i hemtjänsten dagligen, under många år, besökt och tillbringat mycket tid i. Och känner likt sitt eget. Men det är inte hennes eget. Målningarna är enkla, väl utförda med känsla för måleri som hantverk. De gör inte så mycket väsen av sig men lämnar ändå betraktaren med känslan av att något specifikt berättas. Något dolt som vill komma upp till ytan.
Christina Thomas Dahlberg smälter samman sitt konstnärskap med sina dagliga iakttagelser som hemvårdare. Till en berättelse om tid som passerar runt ting och platser, om vår relation till platsen, men också om måleriet som språk. Det låter kanske flummigt men det märkliga är att intrycket inte alls är flummigt. Snarare direkt och modernt.
info@opulens.se
