POLITIK. “Nu är det allvar och ingen lek.” Lars Thulin diskuterar orsaker till varför Sverige är i behov av en samlingsregering.
I en krönika i DN argumenterade Niklas Ekdahl för att Sverige bör införa samlingsregering under en tid. Jag är varm anhängare av parlamentarisk demokrati med seriös opposition samt regelbundna maktskiften, men är beredd att hålla med. Normalt införs samlingsregeringar under krigstid. Där befinner vi oss inte och vi ska inte överdramatisera Sveriges läge. Något omedelbart militärt hot finns inte. Och vårt samhälle fungerar på det stora hela acceptabelt. Men nu finns ändå skäl till att en samlingsregering är attraktiv. För politik handlar om att våga. Och framförallt att se till ett lands bästa. Och inte minst – att få något gjort.
Det första är det säkerhetspolitiska läget. Oavsett vad man tycker om Nato, riksdagen har bestämt att vi ska bli medlemmar. Vi har skickat in en ansökan som 2 av 30 länder tvekar inför av skäl som inte har det minsta med Nato som sådant att göra. I detta läge måste Sverige stå samlat. Frågan om medlemskapet får inte bli inrikespolitiskt käbbel där man kan ta enkla poäng. Speciellt som det parti som de facto styr Sverige, SD, har en lång historia av beundran och samröre med Ryssland.
Nu är det allvar och ingen lek. Vi är ett bortskämt land som sluppit de fasor som ett krig innebär, något som de flesta europeiska länder har i färskt minne. Därför tror vi att vi kan bete oss som vi gör. Men vår kontinent står inför ett hot mot den säkerhetsordning vi haft i decennier. Vi har ett angreppskrig när ett stort land i vår närhet bryter mot alla internationella överenskommelser och krigets lagar. Då måste vi kliva upp ur sandlådan. En samlingsregering skulle tala med en röst utåt.
Det andra är den kris som kriget i Ukraina kastat in oss i. Som rör vår tillvaros blodomlopp – elektriciteten. Nuvarande system utsattes för stresstest av Putin. Och klarade inte den. Sveriges och Europas energiförsörjning måste organiseras om. Dessa beslut kräver långsiktighet och förutsägbarhet. Liv över maktskiften. Idag är det sandlåda även där.
Det tredje är brottsutvecklingen där parallella rättskipningar i parallella samhällen skakar Sverige. Den förkrossande majoriteten av invånarna berörs inte av de faktiska händelserna. Fast skräcken, oron och frustrationen tär på alla. En mängd åtgärder krävs. Från förskola upp till domstolar. Det är ett långsiktigt arbete som kräver tålamod, pengar och beslutsamhet från det goda samhället. De måste också ställas över fjantigt tjafs om att det ”minsann är den andra sidans fel”.
Det fjärde är att vi har i en rad år prövat minoritetsregeringar som hamnar i knäet på ytterkantspartier. Facit av detta är inte vackert. December- och januari-överenskommelser var svajiga dokument som inte blev långlivade då de mötte verkligheten. Tidöavtalet är ännu märkligare. Med bisarra skrivningar om vandel samt att partierna på den regerande sidan inte ska tillåtas tala illa om varandra. Huvuddelen av överenskommelsen handlar om integration. Men det finns ju även andra problem.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Det femte är en allmän infantilisering och Trumpifiering av den politiska debatten. Det har fått den vanliga väljaren att i allt högre grad tröttna på politik och tappa förtroende för dem som företräder och styr landet. Debatter handlar sällan om sakfrågor som avhandlas på ett vuxet sätt, där fokusering och problemlösning prioriteras. Istället grälsjukt käbbel där det handlar om att ”vi inte har gjort fel utan allt är ert fel”. Och orimliga löften som alla vet är orimliga. Men som ryms på en affisch.
De som ska bedöma politikerna – alltså pressen – dras ner till samma nivå. Det viktigaste är vem som vann debatten. Och vem som snärtade till med den mest elaka repliken. Hur deltagarna, främst kvinnorna, var klädda. Vi som vill att partierna ska berätta vad de tycker och vill, har inget att hämta i dessa massmediala gyttjebrottningar. Nej, både politiker och media fick bakläxa av svenska folket i den senaste valrörelsen.
Det sjätte är en fråga om demokrati. Nämligen att i en demokrati avgör oftast majoriteten. Men inte minst Tidöavtalet och även de borgerliga partiernas agerande och ibland tystnad visar att ett extremt ytterkantsparti i princip kör Sverige med fjärrkontroll.
Och den avslöjande SVT-dokumentären Maktspelet visade att V hoppades på samma position om vänstersidan vunnit valet. Men 70 procent av svenska folket röstade INTE på något av dessa partier. Ändå gör polariseringen och ett maktutövande som ofta har drag av utpressning, att de återstående 30 procenten får den största makten. Det är enligt mig ett akut och allvarligt problem.
Med en samlingsregering kan dessa partier hängas av och ägna sig åt seriös opposition istället för populism och utpressning som gör det möjligt att regera landet.
När jag spelade fotboll på grusplanen i Lindeparken i Stockholmsförorten Enskede på 60-talet, bröt vi då och då matcherna för att dela om. Eftersom spelet blev tråkigt med de lag vi hade. Nisse samt Kalle och Benke fick byta lag.
Måhända är det vad vi ska våga göra. Vi sade: grabbar, vi delar om! Nu bör vi säga: Sverige, vi delar om regeringen!
lars.thulin@opulens.se
