BIO. Ingela Brovik tipsar om intressanta filmer som visas på bio under vintermånaderna.
“All the beauty and the bloodshed” har redan omskrivits och recenserats i Opulens, men jag vill ändå nämna denna dokumentärfilm om fotografen Nan Goldin, i regi av Laura Poitras. I mitt tycke är det en av säsongens allra bästa filmer, angelägen för alla, oförglömlig med sitt politiska engagemang för rättvisa gestaltat med visuell kraft.
En annan amerikansk film med kvinnlig huvudroll är “I wanna dance with somebody” om Whitney Houston, i regi av Kasi Lemmons. Den afrikanamerikanska sångerskan gjorde succé redan som ung tjej. Hon kom emellertid i konflikt med andra afrikanamerikaner som demonstrerade mot henne som “viting” trots hennes svarta identitet. Varför denna attityd gentemot henne blev så ilsken skulle man vilja veta mer om, i denna film som ägnar lite väl stort utrymme åt att beskriva Whitneys förvandling från naiv tjej till destruktiv stjärna.
Filmen är som bäst när den skildrar hur hon gör sina historiskt berömda konserter med sitt unika sätt att sjunga som lyfter rösten/sången rakt upp i himlen, vilket får publiken att jubla. Men jag tycker inte att filmen gör Whitney Houston rättvisa.
“Min vackra stjärna”, i regi av japanen Hirokazu Kore-eda, berättar om barn som lämnas bort i Sydkorea. Det sker i en lucka till ett slags barnhem. Filmen skildrar hur några män utanför barnhemmet försöker finna en bra familj till barnet, på riktigt. Filmen blir till en existentiell road-movie genom ett Sydkorea, där männen faktiskt visar mer känslor och engagemang än kvinnorna vilket ger nya perspektiv. Det är en engagerande film som är konsekvent i sin egen stil.
Ett annat manligt perspektiv gestaltas i “Skogshuggarens saga”, i regi av Mikko Myllylahti. Det rör sig om en finsk arbetarklasshistoria med bitter undertext, om skogshuggare som jobbar hårt ute i skogarna. Deras vrede väcks när deras arbete hotas av nerläggning. Detta är en genuin arbetarfilm, ovanlig i vår tid. Dock utan den ironiska energi som finns i till exempel de finska regissörerna Kaurismäkis filmer.
Liknande arbetarklassperspektiv finns i “Pissa i motvind”, i regi av Lise Akoka och Romane Gueret. Det är en spelfilm som utspelas i fransk förort där unga kids får chansen att få vara med i en filminspelning, som man sedan inte riktigt vet vart den skall ta vägen. Aggressiv attityd och vass humor präglar de unga killarna och tjejerna i denna förort. Filmen gestaltar hur de med ambivalens söker sin framtid.
Filmerna jag nu har nämnt har olika perspektiv, men en gemensam nämnare i att de alla speglar vår splittrade tid och polariserade värld.
info@opulens.se
