Helgporträttet: “Hotet mot det fria ordet är ett växande problem”

YTTRANDEFRIHET. Grethe Rottböll, ordförande för Sveriges författarförbund, var nyligen med och ledde en manifestation till stöd för den fängslade förläggaren och författaren Gui Minhai. Jenny Wickberg fick ett samtal om yttrandefriheten som är under hot både inom och utom våra gränser, och om vår tid där många drömmer om att skriva men allt färre läser.

Det är åtta år sedan den svenska medborgaren Gui Minhai fängslades, där Sveriges Författarförbund höll ännu en manifestation för att uppmärksamma det.

Hur var genomslaget?

– Det var stort med många olika organisationer och representanter för media på plats. Det finns ett starkt engagemang i frågan.

Vad vet ni om Gui Minhais situation idag?

– Vi har inte fått något livstecken och vet inte ens om han lever.

Har ni haft någon kontakt med den nya regeringen i frågan?

– Vi har i artiklar uppmanat Ulf Kristersson agera och kommer nu att ta personlig kontakt med honom, för att trycka på att det är en viktig fråga. Han har tidigare uttalat sitt stöd och vi räknar med att han nu kommer att ta tag i det.

Frågan om yttrandefrihet har på flera sätt blivit aktuell på nytt, både i Sverige och andra länder. Varifrån kommer de största hoten mot det fria ordet?

– Det är ett växande problem i många länder. Kulturutövare i Ukraina och Belarus har det mycket svårt men situationen hårdnar också i Ryssland, som fler och fler nu vill lämna. Turkiet är ett annat exempel på land där situationen förvärras. I Författarförbundet kämpar vi just för att journalister och författare från bland annat Belarus ska kunna komma hit, i alla fall för att få skriva och vila upp sig en tid utan att behöva tänka på att de kan fängslas snart. Men vi får så många förfrågningar om att vara med och tala, att vi hade behövt ha en heltidsanställd bara för att hinna med alla.

Finns det ytterligare något enskilt fall i utlandet som ni och andra svenska organisationer stödjer?

– Det är den svenska journalisten Dawit Isaak, där situationen är likartad då protesterna här fortsätter men där vi inte heller vet så mycket om hans öde.

Hur ser du på situationen för yttrandefriheten i Sverige?

– Det verkar som om allt fler har tappat känslan för hur viktig den är. Det är en illavarslande trend. Vi har nog levt i tron att allt sådant som har med yttrandefrihet att göra ordnar sig av sig självt, vilket det ju inte gör. Ett exempel är det som händer kring hbtq och våra bibliotek. Det är helt absurt att vi har politiker som ser det som en fråga som angår dem. Vi måste få ett större medvetenhet och förståelse kring vad det betyder att politiken ska hålla armlängds avstånd och inte lägga sig i innehållet i kulturen.

Vad kan vi göra för att värna om det fria ordet?

Svenska medier är fantastiska som aldrig släpper de här frågorna. Vi i Författarförbundet står ibland tillsammans med andra utanför kinesiska ambassaden för att demonstrera mot fängslandet av Gui Minhai. Det är små aktioner där vi aldrig har någon större publik, men trots det rapporterar medierna alltid som om det var frågan om en massrörelse. Den enigheten är viktig, för att visa att vi sätter ner foten.

I Sverige har intresset för litteratur minskat. Vad ser du för orsaker till det?

– De finns flera saker som konkurrerar ut läsandet, som tillgången till serier, filmer och Youtube-klipp. Men en viktig orsak är att man inte värnar om läsandet i skolan. Och trots många rapporter om att läskvaliteten och koncentrationen minskar när man läser på skärm istället för på papper, så låter man barn i tidig ålder sitta med paddor i skolan istället för med böcker.

När det gäller den nutida svenska kvalitetsromanen så har upplagorna sjunkit kraftigt, eller hur?

– Ja, det är mycket bekymmersamt. Det ges ut fantastiska böcker men för att nå ut behöver läsarna veta att de finns. En nyckel till det är att det finns bemannade bibliotek med bra öppettider och kritiker som skriver om dem. Vi hade också behövt ha fler bra litteraturprogram i radio och tv.

Vad vet du om läsintresset i andra länder?

– Där får jag förlita mig på vad mina kollegor i andra länder säger, och den bild de målar upp är att intresset är större i nästan alla andra länder. I till exempel Frankrike och Tyskland försvarar man bokens och litteraturens intressen på ett helt annat sätt än här, bland annat genom prissättningen där en bok kostar lika mycket i den fysiska bokhandeln som om man köper via nätbokhandlarna. I Sverige har inställningen varit mer att vi framför allt värnar om den fria företagsamheten, vilket har gynnat ljudbokens utveckling på bekostnad av pappersböckerna.

Den nya regeringen vill införa en litteraturkanon. Hur ställer du dig till det?

–  Vi i Författaförbundets styrelse såg att frågan var på väg och diskuterade det redan för ett år sedan. Ingen i styrelsen var då för. En litteraturkanon är inte något som staten ska styra över. En naturlig kanon mejslas däremot fram där det finns böcker och bibliotek i skolorna, och där de lärare som undervisar redan vet att det finns författare och verk som det råder en bred allmän uppfattning om och att det är verk som anses betydelsefulla och bra. En statligt bestämd kanon blir som huggen i sten och riskerar att skada mångfalden, att det helt enkelt inte finns utrymme för andra böcker.

Finns det några nya trender inom litteraturvärlden, som du kan se?

– En trend jag hoppas på är att litteraturen får den plats den kan ha och också har haft. Jag tänker på hur det var på Strindbergs och Ibsens tid. Att den blir central och vägledande i debatten om vilka vi vill vara och vilket samhälle vi vill ha.

Samtidigt som svenskarna läser allt mindre, så drömmer var tredje svensk om att skriva och ge ut en bok. Vad tror du ligger bakom alla dessa författardrömmar?

– Ja, det är fascinerande. Det kan bero på att det är möjligt att ge ut en bok idag, utan att gå omvägen om ett förlag, att det sporrar. Det handlar nog också om att man vill dokumentera något och bli förevigad. Det som är bekymmersamt är när människor som vill skriva inte förstår betydelsen av att också läsa. Läsandet och skrivandet går hand i hand, och ju mer man läser desto bättre skriver man.

Samtidigt har väl de redan verksamma författarna inte det särskilt fett?

– Nej, läget ser inte alls bra ut, mycket på grund av ljudboken där ersättningen till författarna är usel. De som skriver genrelitteratur som romance och spänningsromaner kan ge ut en bok om året, och ändå nästan inte tjäna något på det. De flesta författare har ett jobb vid sidan av, även om många har det inom litteraturens värld. Men att också kulturartiklar är så dåligt betalda är ett växande problem.

Du blev tidigt föräldralös?

– Min pappa dog när jag var tio år och min mamma när jag var arton. Pappa var dansk motståndsman och ville att familjen skulle bo i Australien efter kriget. Tyvärr dog han innan vi kunde flytta. Mamma dog av sjukdom. Eftersom min pappa var dansk medborgare blev jag det automatiskt. Något som varit viktigt för mig att behålla eftersom det påminner mig om mina rötter.

Du skrev och publicerade en roman tidigt, 1981 när du var 25 år, men var sedan framför allt verksam som sångerska?

– Skrivandet var ett måste för mig när jag var ung. Författarna och böckerna jag läste blev min familj. Utan litteraturen hade jag inte klarat mig så bra som jag gjort.

Skriva är ju något man gör ensam med eftertanke. Att sjunga är att agera, ha publik och glömma sig själv. Egentligen två väldigt bra yrken som kompletterar varandra. Dessutom bidrar musiken till känslan för ordens rytm och språkets form.

Du har under senare år gett ut barnböcker. Där skriver du för en ålder där både läsintresset och läsförmågan är på nedåtgående. Vad kan vi göra för att bryta den trenden?

– Slukaråldern som tidigare fanns är så gott som borta idag. För att barn ska läsa måste skolan hjälpa dem att hitta fram till litteraturen. Där är det viktigt att det verkligen finns bibliotek på alla skolor, med lärare och bibliotekarier som kan visa barnen vilken rikedom av böcker som finns.

Har du mycket kontakter med dina unga läsare?

– Det har jag och det är underbart att träffa de små barn som läser det man har skrivit. Vi har fantastiska pedagoger på våra förskolor som läser för barnen och som har kreativa projekt kring det, där de ritar, spelar teater och utvecklar egna karaktärer. Pedagogerna är en grupp som förtjänar högre status och där man borde lyssna mer till deras argument i debatten om barns läsande.

Vad är ditt råd till föräldrar för att få barnen att börja läsa?

– Låt inte små barn sitta ensamma med sina paddor. Läsningen är ett första steg mot ett samtal. Att de vuxna sitter med och läser tillsammans med barnen är därför viktigt. Det är inget barnen ska sitta ensamma med.

Och ditt råd till lärare?

– Bjud in författare. Det personliga mötet och samtalet som uppstår kan inte nog överskattas.

Vad läser du själv helst?

– Jag läser det som är aktuellt för att följa med i vad som händer och i vad mina medlemmar skriver. Det blir både sakprosa och skönlitteratur. Det är mycket jobb som ska göras och tiden räcker inte alltid till för allt, men jag läser en eller två böcker i veckan.