KONFLIKTER. “Nyhetsförmedlingens liturgi skapar också konflikter. För en bra story bör ha tre ingredienser: offer, förövare, experter” Lars Thulin diskuterar varför människor dras till dåliga istället för goda nyheter.
Om jag på en middag med nya bekanta berättar att jag varit journalist får jag ofta höra den här typen av kommentarer: “Usch, ni skriver bara om hemskheter! Aldrig något positivt. Men ni måste förstås sälja lösnummer och få klick! Jag har tröttnat på nyheter.” Innebörden är skakande. En yrkesgrupp som rapporterar om det som folk inte vill veta av! Ändå tjänar media pengar. Hur är det möjligt? Låt oss bena upp problemen.
Att dåliga nyheter upplevs dominera är en sanning, även om det också finns många positiva. Så vad är en nyhet? Jo, något som just är nytt och avviker från det normala. Att rapportera att solen går upp varje dag får inga läsare. Om den INTE gick upp skulle tidningar sälja slut och nyhetssajter krascha. Det som inträffar plötsligt och oväntat är ofta olyckor, skandaler, ekonomiska krascher. Att medellivslängden ökar, att barnadödlighet halverats i ett land, att hiv som dödlig sjukdom snart är ett minne blott är en smygande förändring. Inget som kan spikas till ett datum eller klockslag.
Det ligger i vårt DNA att identifiera faror. Detta för att vi ska överleva. Enkelt uttryckt: att grannen i hyddan bredvid för 150 000 år blev pappa, var väl kul. Betydligt viktigare var att en sabeltandad tiger stod utanför dörröppningen och var hungrig. Att upptäcka faror för att bemästra dem är en anledning till att människan överlevt. Därför ”dras” vi till faror och olyckor. För att förstå och lära. Detta kallas ibland att vi uppför oss som hyenor. Men det sitter djupt rotat i vår arvsmassa.
Nyhetsförmedlingens liturgi skapar också konflikter.
Samma med att vi älskar skvaller och gärna läser om när det går dåligt för kändisar. Människan är ett flockdjur. Ensamma ute på savannen var vi dödsdömda. Men när vi ingår i en flock agerar vi gentemot andra för att hitta vår plats i hierarkin. Därför måste vi förstå och känna andra och utnyttja kunskapen för att hitta en plats i det sociala sammanhanget. Detta är varken fel eller rätt. Det är att vara människa.
Varför bryr vi oss så mycket om det som händer i vår nära omgivning, medan det är värre i andra delar av världen, är en vanlig kritik. Visst är det så. Som nybliven nyhetsredaktör på en landsortstidning fick jag en brutal lista, dock inte nedtecknad. Ett dödsoffer i Eskilstuna skulle få samma uppmärksamhet som fem döda i Stockholm, 20 i Köpenhamn och tusen i Kina. För det är våra närmaste vi kan identifiera oss med, främst enligt tesen ”det kunde varit någon i min familj”. Dessutom räcker vår empati inte till. Om vi blev förkrossade av varje olycksoffer i världen skulle vi gå under.
Ofta sägs att pressen snaskar i människors olycka. Så kan man se det. Men en gyllene regel i nyhetsförmedling och opinionsskapande är det som kallas human interest. En dramatisk händelse måste hängas upp på något mänskligt för att beröra. Under flyktingkrisen för några år sedan drunknade tusentals på Medelhavet. Siffrorna skrämde men var overkliga. Så kom bilden på Alan, minns ni den? En treårig pojke i röd tröja, död i vattenbrynet på en grekisk ö. Han fick ett ansikte och han fick ett namn. Och vi såg även hans förtvivlade pappa. Världen fick tårar i ögonen – något måste göras. Då flyttade den pågående tragedin på allvar in i våra vardagsrum.
Det gäller även djur. De omfattande skogsbränderna i Australien för några år sedan var bara ytterligare en naturkatastrof. Så spreds bilden av en tilltufsad koalabjörn som övergiven klängde på en sönderbränd gren i en skövlad skog. Genomslaget blev enormt.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Nyhetsförmedlingens liturgi skapar också konflikter. För en bra story bör ha tre ingredienser: offer, förövare, experter. Någon eller några som råkat illa ut, någon eller några som bär skulden till det. Samt några som kan förklara vad som hänt och vad som borde hänt istället. Ibland finns inte denna treenighet. Då försöker pressen skapa den. Ett exempel är tsunami-katastrofen 2004. Offer fanns det hur många som helst, experter på geologi och räddningsarbete likaså. Men förövare var kontinentalplattor, djupt under havets yta. De var ytterst svåra att intervjua och ställa till svars.
Till sist började rapporteringen runt tsunamin gå på tomgång. Att hitta förövare blev nödvändigt. Då valdes stats- och utrikesminister samt en statssekreterare ut. De borde agerat annorlunda de första timmarna denna vidriga annandag då havet dränkte delar av Sydostasien och 200 000 dog. Men de var knappast skyldiga till katastrofen. Fast den som följde nyhetsrapportering och tyckande i krönikor fick nästan den uppfattningen. En konflikt som kanske inte fanns, skapades.
Med tanke på det jag beskrivit i min text ovan blir argumentet: ni är vidriga som bara vill ha klick och prenumeranter, märkligt. Uppenbarligen rapporterar pressen om det som folk vill läsa. Men verkar skämmas för att vilja läsa. Det ger dock intäkter i form av prenumerationer och att företag vill annonsera. Även journalister måste kunna sätta mat på bordet till sina familjer.
Det har gjorts åtskilliga försök med publikationer typ ”Goda Nyheter”. Marknadens dom har blivit hård. De försvinner snabbt. I princip ingen vill betala för dem.
lars.thulin@opulens.se
