Crosby har hittat hem

Musik.
Crosby på scen 1976 under Crosby & Nash show vid Frost Amphitheater, Stanford University. (Foto: David Gans / Wikipedia).
Crosby på scen 1976 under Crosby & Nash show vid Frost Amphitheater, Stanford University. (Foto: David Gans / Wikipedia).

MINNESORD. Musikern och kompositören David Crosby, grundare av banden Byrds och Crosby, Stills & Nash avled nyligen. Gussy Löwenhielm är tacksam för all den musik som Crosby skapade.

Det är svårt att hitta till orden när en av ens stora förebilder lämnar jordelivet i koncentrerad form. Och kanske var det därför den unika David Crosby gjorde det till sitt signum att lämna orden ute i sina tidlösa melodier som bara svävar fritt. För att orden helt enkelt inte räckte till. För Crosby var en komplex person. Hans svärta avspeglar sig i hans vackra gitarrspel och sköra melodier. Men på scen var han en helt annan. Där fick publiken sällan stifta bekantskap med hans mörker.

Min långa bekantskap med Crosby började i USA 1988. Min bror och jag gick genom ett blåsigt New York i jakt på en skivaffär där vi kunde lösa ut det presentkort vi fått av vår syster som då bodde i New York. Vinden avtog när vi steg in i den överdimensionerade skivbutiken som inte liknade någon skivaffär jag tidigare sett. Men jag la ändå snabbt beslag på ett säkert kort genom en dubbelskiva med mina dåvarande husgudar Lynyrd Skynyrd. Min nyssfyllda 17-åriga bror däremot var mer sofistikerad i sitt musikval och löste ut ”4 Way Street” med Crosby, Stills, Nash & Young, en kvartett jag aldrig tidigare hade hört talas om, men som skulle göra ett stort intryck och sedermera avtryck på mig och min musiksmak.

Skivan var unik i sitt slag eftersom den ena skivan var akustisk och den andra elektrisk med ackompanjemang av en enastående rytmsektion. Märkligt nog fascinerades jag av båda sidorna av gruppen lika mycket. Jag hade väldigt lätt för att ta till mig av de lågmälda vackra sångerna som ramades in genom en personlig och varm atmosfär. Framför allt älskade jag inledningen till Graham Nashs ”Right Between the Eyes” där Graham Nash och David Crosby börjar sjunga på samma ton men med olika texter och man hör David Crosby ursäkta sig med orden”sorry dude”. I en tid när Jon Bon Jovi hade lite för mycket att säga till om kändes detta extremt äkta och var därmed väldigt unikt. Jag älskade det.

Hans rykte kom helt enkelt i vägen för den underbara musik han skapade

Men inget överträffade Crosbys signaturmelodi ”Long Time Gone” (som också är titeln på hans självbiografi). Från de första två slagen på trummorna är man med i gemet. Gitarren tar vid och Crosby levererar med en fullständigt lysande sångprestation där han helt ger sig hän åt musiken. Det här var min ingång till David Crosbys fantastiska värld. Det var genom den jag förstod David Crosbys storhet. En inledning på en lång, fin och inspirerande relation som eskalerade när jag vid 14-års ålder för första gången hörde titelspåret till supergruppens skiva ”Déjà Vu”. Trots motsägelsen i titelns natur hade jag aldrig hört något liknande. Det här var ett mästerverk. Det förstod jag redan då. I min ringa ålder. Hur låten börjar som något hämtat från en medeltida marknad i 6/8-delstakt med Crosbys egensinniga nynnande som får draghjälp av Graham Nash för att sen tona ut då Crosby räknar in låten igen och den envetna sången suger in oss i en vidunderlig värld. Det här var David Crosbys signum. Att med enkla medel, ofta bara gitarr och sång, skapa suggestiv musik som förflyttar en i tid och rum. Det är gränsöverskridande, medryckande, harmoniskt och bitvis väldigt mörkt. Brokigt som Crosby själv. Och man kan därför lätt dra slutsatsen att det här är en man som har fått jobba en del med sig själv.

David Crosby började sin musikaliska bana i The Byrds under en tid då sinnesutvidgande preparat var kutym, inte bara i musikkretsarna i San Francisco. Men det var där Ringo Starr fick sin första LSD-upplevelse med hjälp av David Crosby redan 1965. Samtidigt som John Lennon och George Harrison gjorde sin andra sinnesutvidgande resa. Men för Crosby var det vardagsmat. Och kanske var det därför folk inte kunde ta till sig av hans musik på allvar.

Hans rykte kom helt enkelt i vägen för den underbara musik han skapade vilket skulle resultera i att han blev omöjlig att samarbeta med i takt med att hans dåliga vanor eskalerade. John Lennon lär ha sagt till Crosby: ”It´s amazing how low you go to get high”. Och 1982 var kraschen ett faktum när Crosby krockade på väg till en konsert med Stills och Nash. Med blodet fullt av otillåtna kemiska substanser och ett handskfack med en pistol utan licens var ett fängelsestraff oundvikligt. I samband med en liveturné inspelad med Crosby, Stills and Nash 1982 kan man se en David Crosby som är allt annat än där. En total frånvaro som gör konserten omöjlig att ta in. För det var ju det som var det spektakulära med Crosby. Hans värme. Och hans närvaro.

”I guess we´re never sure what mood we´re gonna be in ever” säger han innan han framför sin vackra ”Triad” på skivan 4 Way Street. Och där får vi stifta bekantskap med den verkliga David Crosby. Där han ärligt delar med sig av vad som försiggår i hans hjärna. Och det var den David Crosby som jag skulle komma att älska. Den genuina och melankoliska Crosby. Och förmodligen var det den personen han ville röja med sitt drogintag. Han ville vara den roliga spelevinken. Den man får möta i BBC:s konsert med Crosby and Nash från 1970. Men där synliggörs det vilken dualism Crosby besitter. Melankolin gentemot det glättiga.

Jag ville skriva till David Crosby och berätta hur mycket han har betytt för mig

Jag bekantade mig med den melanoliske Crosby på riktigt någon gång på mitten av 90-talet. Jag var inne i en intensiv lyssning av Miles Davis 70-talskatalog. Jag slukade allt med Miles där det förekom Fender Rhodes el-piano vilket kulminerade i släppet av Bitches Brew-boxen 1998. En 4 skivors CD-box med de kompletta inspelningarna från Miles Davis stilbildande Bitches Brew-epok. På en av skivorna föreommer en 20 minuters-version av David Crosbys magnum opus ”Guinnevere”. Miles version fick mig att återupptäcka Crosby, Stills and Nashs bejublade debutalbum och framförallt ”Guinnevere”. Jag föll för hans okoventionella sätt att skriva låtar. Hur orden byttes ut mot nynnande. Och så stämmorna. Alltid hänförande stämsång. Jag återupptäckte bandets andra spelning någonsin. Den på Woodstockfestivalen 1969 när Stephen Stills säger ”This is our second gig, man. We´re scarred shitless”. Äkta. Opolerat. Och skört. Och det träffade mig rakt i hjärtat där jag befann mig i livet just då. Och gör fortfarande. Där jag är nu.

För två år sedan hängav jag mig helt åt hans musik efter att jag stött på David Crosbys och Graham Nashs första skiva som duo. Låten ”Where Will I Be” är skivans absoluta höjdpunkt och är nog det stycke jag betraktar som Crosbys höjdpunkt som låtskrivare. Vilket gjorde att den hade en viktig plats i mitt första Kalejdoskop för P2 i december 2020. Just textraden ”Where will I be when go back home” är ren och skär poesi. Därtill är musiken så egensinnig, vacker och målande att den nästan för tankarna till de franska impressionisterna vid sekelskiftet. Och den fick mig att vilja lyssna på allt Crosby släppt för att försäkra mig om att inte gå miste om något. Och det har jag gjort under det senaste året. Under hösten fick jag äntligen tag i jubileumsutgåvan av Crosbys underbara solodebut ”If I Could Only Remember My name” vilket ledde till att hösten helt ägnades åt David Crosbys musik.

Jag ville skriva till David Crosby och berätta hur mycket han har betytt för mig och eftersom jag följer honom på Twitter, där jag bland annat har följt hans vurm för Greta Thunberg, så skickade jag ett direktmeddelande till honom. I det bifogade jag även en video där jag spelar gitarr och sjunger i samma anda som han gjorde. Jag hoppas han fick höra det. För meddelandet skickades precis samma dag som han gick vidare. Men jag är ändå glad att jag hann tacka honom. Och säga vad han har betytt för mig. Och i förra veckan, när mitt senaste Kalejdoskop sändes i P2 var det just David Crosbys ”To the Last Whale” som avslutade programmet. Låten avrundades med orden: ”Wind on the water carry me home”. Och nu när han är hemma kan man undra var han är. Förmodligen fritt svävande som hans tidlösa melodier.

Tack David Crosby! Du var en av de bästa.

GUSSY LÖWENHIELM
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Musik

0 0kr