FOTONOVELL. Maria Nyman kombinerar fotograferandet med att skriva noveller. Resultatet blir fotonoveller. I dag har vi glädjen att presentera en sådan.
Maria Nyman är 52 år, kultursociolog och fotograf. Numera bosatt i Malmö. Hon lämnade tillvaron i Sverige mellan 2018 och 2020 för att upptäcka livet i syd- och mellanamerika med Buenos Aires som hemvist. Här vandrade hon runt med sin kamera, fångade bilder från vardagslivet på gatorna och dokumenterade människornas levnadsvillkor.
När pandemin slog till blev Nyman utslängd från Argentina och eskorterad till Spanien. Sitt tredje resande år tillbringade hon i transit och karantän i Malaga och Barcelona. Ett fotografiskt år som skildrar det lokala gatulivet som blev kvar i skuggan av turismen och pandemin. Tillbaka i det folktomma Sverige fick hon lusten att börja skriva historierna bakom alla dokumenterade porträtt som hon samlat på sig under resan. Du kan bekanta dig mer med Nyman på hennes instagramkonto @lensnovels.
Fotonovellen, som vi nu har glädjen att presentera, är ett brottstycke från en ännu outgiven novellsamling där valda bilder från åren på vift blandas med självupplevda korta berättelser.
CAROLINA THELIN
Spöken i Malaga
Hon var vacker, men utstrålade slitage från livet på gatan. I kvarteret, nära pensionatet jag kom ifrån, satt hon utanför en mataffär med sitt pass, saxade tidningsartiklar och framför sina skor en bit kartong med handskriven text: ”När han blir fångad är jag fri”. Hennes ögon talade till mig medan jag tittade runt på konsten i hennes gatugalleri. Små vackra alster, som hon själv gjort.
Plötsligt reste hon sig engagerat upp. Visade sitt pass, sin identitet och började prata om sin pappa. En man från Nazitysklands inre krets. På fri fot, inte synlig för någon. Hennes pappa var en av de största förbrytarna från förintelsen. Hon ville få upprättelse i sin rättsprocess. Ställa sig själv och världen till rätta. Det var därför hon satt där med sin konst. För att tjäna pengar till friheten att komma hem. Sen skulle hon härifrån. Bort från Malaga. Hennes tavlor var för dyra. Men jag gav henne 10 euro och försvann.
Följande dagar valde jag en annan affär med mat. Jag kände mig mätt efter vårt senaste möte. Men under min sista kväll i staden dök hon upp igen. En krock i motsatt riktning, runt hörnet av mitt kvarter. Vi kramades med vilda kindpussar. Jag bjöd in henne till en bistro intill för att lyssna vidare på hennes historia. Hon hängde med. Vi slog oss ner och synade vad köket kunde erbjuda. Men jag hejdades av insikten att mitt betalkort var tomt och behovet av att uppsöka ett växlingskontor. Det fanns många i närheten.
Vi pratade under promenaden till ett av dem. Som två väninnor i turistvimlet. Hon hade rest. Främst kors och tvärs genom Indien och jobbat med textil. Verksam som kläddesigner. Gift med en man som var dj i Prag och därför flyttat dit. Men allt hade vänt 2013 då processen inleddes med hennes pappa.
Halvvägs blev hennes ryggsäck för tung för hennes ben. Jag bad henne återvända till hörnet där vi träffats, för att i stället växla pengar själv. Vi skildes åt. Men inom mig skulle vi mötas igen, en stund senare med tapas och vin. Jag halvsprang tillbaka till hörnet med 100 euro, men såg henne ingenstans. Hon var borta.
…….
Jag berättade genast för honom om mötet med kvinnan som jag först träffat vid mataffären. Min beskrivning av henne var som att relatera till ett spöke. Inte ens denna ikväll förstod jag att även han var mer död än levande. Jag kände bara hans dragningskraft som var stark och stor. Ändå var han rätt uppstudsig och liten.
Två kvällar hade passerat. Med konversationer som hittills kamouflerat våra öden. Ändå i ett mönster av närmanden, bit för bit, som om att ta av varandras kläder. Han satt med kex och vin i pensionatets enda rum för sällskap. Här stängde vi fönsterluckorna varje natt och gjorde rummet till vårt eget. Ute i köket hade han lagat mat i ensamhet och frikostigt bjudit på det som var över till alla gäster. Själv åt han ingenting. Han hade svårt att öppna munnen och låta tänderna göra sitt.
Han lärde mig om livet där vi satt. Och tillrättavisade min dramatiska sida. Kvinnan hade utan tvivel planerat att råna mig. Men tröttnat och dragit iväg på grund av min brist på kontanter. ”Sluta vara så naiv och överempatisk” sa han med en fjollig gest. ”Malaga är ingen bra plats. Jag har bara råkat fastna här. För värmen” fortsatte han och avvisade med hela sitt väsen nyfikna följdfrågor.
I stället växlade vi om till Tom Cruise leende och hans tänder. Raka och vita ett Hollywoodstaket. Han hade också varit där, i Tinseltown. Och börjat längs Manchesters Canal Street i sin ungdom. Med ett vackert leende och en dansande kropp. Han älskade opera och kunde texten till varje låt av Queen. Vi skrattade mycket och pratade ivrigt. Ibland i mun på varandra. Som en minnesduett i en sista dans där han förde och jag följde något undergivet. Han visade sin handled. För ett tag sedan hade den nästan gått av. Han tog tag i mig och skrek av panik. En dödsångest där min hand blev ett stöd och där närvaron av min röst tog bort lite av rädslan. Han ville inte ta mediciner mer. Han var inte stressad för att dö. Att ta sig igenom slutskeendet var det jobbiga. Det var därför han var här.
”Jag kommer sakna dig” sa han innan vi skildes. Nästan som om han var kär. ”Jag kommer om tre månader igen”, sa jag. Han gav mig en kram och började sjunga I Want That Man med Deborah Harry och viskningen lät som en vind i mitt öra: ”Då finns jag inte mer”.
info@opulens.se
