HISTORIA. “Boken är en föredömligt pedagogisk och kunskapsrik framställning i ämnena kvinno- och industrihistoria”, skriver Lena S. Karlsson som läst Johannes Dauns När man sydde kläder på fabrik.
När man sydde kläder på fabrik – Svensk konfektionsindustri cirka 1900—1980
av Johannes Daun
Daidalos förlag
Det fanns en tid då svensk konfektionsindustri försörjde befolkningens behov av nya kläder. Idag existerar knappt någon inhemsk tillverkning av dam- eller herrkonfektion i Sverige. Här finns istället de stora klädjättarnas huvudkontor och försäljningsorganisation, men processen att tillverka kläder har förskjutits till länder som Bangladesh och Kina samt till Sydostasien, på senare tid även mot Östafrika.
Johannes Daun är historiker och förste antikvarie på Textilmuseet i Borås, vars arkiv har varit en rik källa att ösa ur för detta ambitiösa bokprojekt, “När man sydde kläder på fabrik”. Boken är en föredömligt pedagogisk och kunskapsrik framställning i ämnena kvinno- och industrihistoria med fokus på svensk konfektionsindusti åren mellan 1900 och 1980, även om han även fortsätter studien mot 90-talet då textilindustrin i Sverige fick dödsstöten.
I bokens första del avhandlas konfektionsindustrins historia i Sverige från att de första företagen startas och löper fram till 90-talets kris. Den andra delen tar mer fasta på frågor som arbetets organisering, kvinnodominansen, försäljning och lansering.
Branschen föddes under de senare åren av förrförra seklet, ur de gamla hantverken sömnad och skrädderi. Man arbetade med förlagssystem, där ensamma sömmerskor bedrev sin verksamhet hemifrån på uppdrag av en förläggare som placerade ut utrustning och material hos de hemarbetande och sedan samlade in produkterna för försäljning.
Den första perioden, slutet av 1800-talet till 1920-talet karakteriserades av icke sofistikerade maskiner, symaskinerna drevs med ångdrift och trampor, fabrikerna moderniserandes alltmer med elektriciteten som ny kraft. Den andra från 20-talet fram till 1945 var genombrottets tid för den svenska konfektionsindustrin, Man följde utvecklingen inom fordonsindustrin och införde Taylorsystemet, dvs. löpande band och specialisering för olika arbetsmoment.
Under 50-talet blomstrade svensk konfektion.
Maskinparken moderniserades och produktiviteten ökade, liksom lönsamheten. Det Daun kallar Guldåldern inträffar efter 1945 då det fanns ett uppdämt behov av konsumtion då alla ransoneringar togs bort. Under 50-talet blomstrade svensk konfektion. Man sysselsatte under dessa rekordår mer än 40 000 anställda och i Sverige fanns mer än 700 fabriker. Denna trend uppåt berodde delvis på en ökande tillgång av pengar i hushållen, vilket gjorde att konsumtionen ökade. Inte minst barnbidraget gjorde skillnad, liksom den framväxande ungdomskulturen.
I och med ändrade sociala strukturer och började kvinnor komma ut i förvärvslivet. Inom konfektionsindustrin leder detta till högkonjunktur och Sverige som helhet går som tåget under hela 50-talet.
Det är i början av sextiotalet som orosmolnen börjas skockas, en utveckling som drabbar hela tekoindustrin som i sin tur är beroende av utfallet av en internationell kris. Många textilarbetare förlorar sina jobb och dras med i fallet. Den stora inbromsningen inträffade när den utländska importen blev marknadsledande. På 70- och 80-talen blev konfektionsindustrin på några få år en krisbransch från att ha varit en basindustri. I slutet fick konfektionsindustrin statligt understöd eftersom man ansåg att branschen borde finnas kvar av beredskapsskäl, men till slut höll inte den modellen. De kvarvarande företagen förlade sin tillverkning utomlands.
Johannes Daun har valt att förlägga sin studie framförallt till textilstaden Borås och den omgivande Sjuhäradsbygden, men störst var till en början anläggningarna i Stockholm och Göteborg. Borås med grannkommuner präglades totalt av tekoindustrin, snart sagt alla invånare hade något samröre med tillverkningen på olika nivåer, inte minst hemarbetet som aldrig förlorade sin betydelse för tillverkningen. I fokus finns Bröderna Magnussons Damkonfektionsfabrik, som ett exempel på en av de mer framgångsrika företagen. Om man jämför med de tunga industrierna som stålindustrin var konfektionsindustrin spridd över ett stort antal mindre anläggningar. De flesta fungerade som ett slags underleverantörer åt de stora konfektionsföretagen, liksom hemsömmerskorna som sydde på uppdrag.
Kläder, som tidigare i stor utsträckning tillverkades av hemsömmerskor eller var resultat av husmödrarnas egen tillverkning, blev i stor utsträckning nu försåld av detaljisterna och varuhusen. Fortfarande under femtiotalets mitt fanns två i stort sett oexploaterade marknader, barn- och ungdomskläder tillverkades fortfarande i hemmen, men nu skedde ett trendbrott. I synnerhet sedan tonåringar och unga vuxna kvinnor blev konsumenter, med högre konsumtion av klänningar, blusar och kjolar än genomsnittet, vilket ökade branschens lönsamhet.
Inom konfektionsindustrin tillverkades kostymer, västar, skjortor, damkappor, klänningar, kjolar och till och med underkläder i Sverige, med god avans. Herrkonfektionen var först ut, framför allt handlade det om ytterkläder och kostymer. Ett annat pålitligt kort var arbets- och sportkläderna som var en stadig inkomstkälla till skillnad från den modepåverkade damkonfektionen, där man ibland arbetade med ofta olönsamma små serier av enstaka plagg och då stundtals drabbades av kännbara förluster. Modet skiftade år från år och osäkerheten om vad som kommer att bli populärt är vansklig att avgöra när smaken varierar.
Med influenser från den amerikanska marknaden hade branschen lärt sig metoder att sälja kläder med annonskampanjer, ofta bekostade av tillverkarna. Många lanserade dessutom varumärken som blev mer uppmärksammade än tillverkaren själv. Modevisningar under festliga former förekom både på Grand Hotel och i Gamla stan i Stockholm dit modeskribenter inbjöds tillsammans med detaljisterna och andra modeintresserade. Här dominerade givetvis dammodet, som växlade från säsong till säsong.
Svensk design blev under denna tid och några decennier framåt känd över hela västvärlden. Klädskapare som Gunillla Pontén och Katja of Sweden visade upp sina alster på alla världens catwalks och fick ett fint mottagande. Tyvärr har inte Johannes Daun varit så intresserad av denna aspekt, med ett undantag. Ylva Segh var en föregångare, hon tilltalades titeln direktris, vilket i praktiken var en beteckning för chefsdesigner. Tillsammans med tillskärare och provsömmerskor utvecklade hon nya modeller för den svenska marknaden. Inspiration fick hon från den internationella modebranschen, inte minst från visningar i Paris och haute couture, som anpassades till masstillverkning och fick bred spridning i Sverige.
Då beställningen så småningom kom i ett stort paket var spänningen stor
Postorderförsäljning var en av många distributionsvägar. Som jag minns det från min barndom var det en högtidsstund när katalogerna kom med sina nyheter. I Borås skapades flera nya företag, delvis ur sådana som tidigare inriktat sig mot postorder med metoder som liknade Åhlén och Holm i Insjön. De nya jättarna hette Josefssons och Rowells. När man läste katalogerna stöttes och blöttes det senaste modet. Då beställningen så småningom kom i ett stort paket var spänningen stor. Postorder gjorde att handeln med kläder blev rikstäckande och betydde mycket på landet och i mindre orter, där detaljister saknades.
Johannes Dauns “När man sydde kläder på fabrik” är både ett stycke industri- och kvinnohistoria. Av historiska skäl var konfektionsindustrin en kvinnornas och ungdomens sfär, både när det gäller konfektion och konsumtion. Johannes Daun beräknar att ungefär 85 procent i tillverkningen utfördes av kvinnor i de många yrken som rymdes i branschen och som blev allt fler ju längre specialiseringen inom industrin utvecklades för att nå en kulmen under de gyllene åren på 50- till 70-talen.
Kvinnodominansen har haft sin betydelse för löneutvecklingen och det fackliga engagemanget samt för hur arbetet organiserades. Inte så få kvinnor tillbragte hela sitt liv på samma arbetsplats där de började som springflickor för att i ett senare stadium avancera till sömmerskor, basar och arbetsledare. Hierarkierna var tydliga, arbetare och tjänstemän hade olika villkor.
När man sydde kläder på fabrik är en kunskapsdiger bok för alla som är intresserade av såväl kvinno- som industrihistoria.
info@opulens.se
