VERKLIGHETSUPPFATTNINGAR. Mathias Jansson reflekterar över hur alternativa världar skildras i litteraturen och populärkulturen.
Multiverse är en het trend i dagens populärkultur. I filmer som “Dr Strange in the Multiverse of Madness” (2022), “Everything Everywhere All At Once” (2022) och “Spider-Man: No Way Home” (2021) färdas huvudpersonerna genom olika universum och möter varianter på sig själva som lever i parallella historier. I till exempel “Spider-Man: No Way Home” sammanförs och träffas de tre olika skådespelarna som spelat Spindelmannen de senaste åren. Att alla tre personerna kan vara Spindelmannen samtidigt förklaras helt enkelt med att de lever i olika parallella universum.
Idén om olika universum och andra världar kan man spåra långt tillbaka i tiden. De återfinns i olika religioner och hos filosofier, men det som vi idag menar med multiversum är en tanke ursprungligen ur kvantfysiken där fysikern Erwin Schrödinger på 1950-talet visade att flera olika historier och händelser kan inträffa samtidigt i kvantvärlden. Varje vägval kan teoretiskt skapa ett nytt universum så att alla tänkbara historier sker samtidigt men i olika universum. Tänk att du går på en väg och kommer till en vägkorsning. I verkligheten väljer du en av vägarna, det blir din historia, men i kvantvärlden verkar en partikel kunna färdas på bägge vägarna samtidigt och skapa flera parallella historier. Årets Nobelpris i fysik kring sammanflätade kvanttillstånd är en del av det resonemanget.
Det har nu i historien även funnits idéer som är motsatsen till ett myllrande oändligt och variationsrikt multiversum. Edwin A Abbotts korta bok “Flatland” från 1884 berättar om en värld som bara består av två dimensioner. Att leva i två dimensioner det är väl som gå omkring i det gamla dataspelet Super Mario tänker du. Man kan bara gå till höger eller vänster och hoppa upp och ned. Men det Abbott beskriver är snarare en platt värld utan höjd, som mer liknar det gamla spelet Snake som fanns på de första mobilerna.
Flatland är en samhällssatir sett utifrån det viktorianska samhällets normer, men för en modern läsare framstår Flatland idag som ett misogynt och dystopiskt samhälle. Det är ett land utan färger för färger har staten förbjudit. Kvinnorna betraktas knappt som medborgare, de står längst ner i hierarkin, saknar förstånd och består bara av ett streck.
Desto fler hörn en medborgare har i Flatland desto högre rang har denne. Högst upp är prästerskapet som utgörs av månghörniga polygoner som liknar cirklar. Flatland är också ett land som förespråkar renrasiga medborgare eller rättare sagt likformig geometri. Oregelbundna former förskjuts av samhället och kan även dödas om dessa avviker för mycket från normen.
Huvudpersonen i Flatland är en kvadrat som tillhör medelklassen. En natt drömmer kvadraten om Lineland, ett land som bara har en dimension och där alla invånare rör sig längs en linje. Den tecknade figuren Linus på linjen skulle kunna vara en invånare i Lineland. När kvadraten försöker förklara för Kungen i Lineland att han kommer från en tvådimensionell värld blir han inte trodd, för den som lever i bara en dimension kan inte föreställa sig att det finns fler dimensioner än en.
Stöd Opulens - Prenumerera!
På samma sätt som kungen i Lineland får sin verklighet ifrågasatt så drabbas kvadraten av samma sak när en sfär en dag tränger sig in i Flatland och drar med sig kvadraten till den tredje dimensionen. Efter den omtumlande upplevelse, där han får se en kub som är det bland det vackraste han sett, återvänder kvadraten till Flatland och försöker förkunna och upplysa invånarna om att det finns en tredje dimension, men sätts snart i fängelse, för så farliga idéer får man inte uttrycka. Man kan se Abbotts matematiska roman som ett försök att visa för sin samtid att det finns andra sätt att organisera samhället på. Om man lyfter blicken från sin två-dimensionella värld så kan man se att det finns fler dimensioner och alternativ till hur samhället kan vara organiserat och hur det kan bli mer mångfasetterat och rikare.
Edwin A Abbott förvaltar ett arv från 1700-talets fiktiva och samhällskritiska reseskildringar som Jonathan Swifts “Gullivers Resor” eller Ludvig Holbergs “Niels Klims underjordiska resa”. Böcker där huvudpersonen hamnar i en helt annan värld som är väldigt olik vår egen och som har helt andra samhällssystem och värderingar. På så sätt kan författaren kritisera sin tids samhällssystem och makthavare utan riskera att råka ut för censur eller repressalier då allt bara är en fantasi om ett främmande land.
Idéen om osynliga gömda dimensioner är gammal. Platons grottliknelse säger ju att det finns en annan rikare dimension än den skuggvärld vi upplever och under 1980-talet när strängteorin var populär inom fysiken konstaterade man att vårt universum förmodligen hade 10-11 dimensioner. Oavsett antal dimensioner och universa så kan man se en ganska stor skillnad mellan Marvelfilmerna som bygger på kvantfysikens idéer om multivers och Edwin A. Abbotts bok med grund i euklidisk geometri, dvs objekt med en till tre dimensioner.
Marvel använder kvantfysikens idéer för att skapa spännande och visuellt påkostad underhållning. Någon större diskussion om multiversums komplikationer och dess filosofiska och existentiella frågeställningar finns knappt med i filmerna. Istället påminner multiverse-filmerna om ett annat populärkulturellt tema, nämligen tidsresor, som också är underhållande att se och läsa om, men i längden blir det ganska förvirrande när olika tidsaxlar krockar med varandra. Abbott använder däremot matematikens grunder för att skriva samhällskritik och diskutera hur man kan förbättra samhällssystem och förändra världen. I det här fallet stämmer nog uttrycket “less is more” för det enkla och okomplicerade är ofta det bästa sättet att få fram sitt budskap på, medan Marvelfilmernas multiversa innehållsmässigt förefaller ganska platta och endimensionella i sammanhanget.
info@opulens.se
