NATURROMANTIK. “Handberg beskriver kärleksfullt trion som kom att betyda så mycket för varandra. Jag fylls av förundran över hur häpnadsväckande moderna de var. Handberg kan konsten att väcka dessa 1800-talsmänniskor till liv och göra deras tankar och känslor begripliga.” Carolina Thelin om Jag ville leva på djupet.
Jag ville leva på djupet. Essä av Peter Handberg
Natur och Kultur (2017)
Som barn var min favoritlek “Fattiga och rika”, inspirerad av Kulla-Gulla. När vi var fattiga hämtade vi vatten i en rostig spann som det läckte ur och gick barfota i det frostiga gräset mot vårt imaginära ruckel långt in i skogen. Det kändes väldigt äkta. När vi sedan, av olika anledningar blev rika flyttade vi inomhus och trippade omkring i mormors gamla spetsgardiner.
Jag var född i fel århundrade, avskydde allt modernt, ville tillbaka till 1800-talet och tvingade min mor att sy ett par mamelucker som jag till och med hade på mig i skolan. När jag blev äldre byttes mina naturromantiska svärmerier ut mot en stark önskan att vara en del av det pulserande stadslivet. Så blev det också. Som vuxen har jag aldrig haft en längtan tillbaka till skogen och de små stugorna. Jag såg potentialen för radikal samhällsförändring i staden. Det är ju på gatorna, i demonstrationstågen och i allaktivitetshusen det händer, har jag tänkt.
Författaren, transcendentalisten, slaverimotståndaren och djur- samt naturälskaren Henry David Thoreau (1817–1862) tänkte annorlunda. Han byggde sig ett litet hus, inte större än en friggebod, vid sjön Walden Pond, nära staden Concord i Massachusetts för att “leva på djupet och suga all märg ur livet”. Här skrev han sitt mest kända verk Skogsliv vid Walden som handlar om att leva självständigt i samklang med naturen. Tillsammans med essän Civil olydnad – där Thoreau argumenterar för civil olydnad mot en orättvis stat – inspirerar den än idag både miljöaktivister, anarkister och filosofer.
Peter Handberg har bland annat skrivit en skönlitterär självbiografisk svit (Skuggor, Klubb Ibsen och Den vita fläcken) och översatt Friedrich Nietzsches brev. 2006 kom han ut med den senaste översättningen av Walden. I Thoreaus anda levde han under arton månader isolerat och spartanskt i en enkel stuga i Stockholms skärgård och förde dagbok, precis som Thoreau.
I Jag ville leva på djupet reser Handberg en höst till Walden för att ta reda på mer om sin stora inspirationskälla och idol. Han tar in på Thoreau´s Walden Bed & Breakfast. Ägarinnan Barbara är, liksom Thoreau, en sann djurvän och hennes gäster äter sin bastanta amerikanska frukost medan ekorrar, blåskrikor och nötväckor för liv utanför fönstret. Handberg tillbringar dagarna med att vandra omkring i Thoreaus fotspår och föra samtal med Thoreaukännare. Resan utmynnade i denna kunskapsrika och välskrivna essä.
De amerikanska transcendentalisterna hade de tyska romantikerna och i synnerhet Goethe som förebild, skriver Handberg. Man hyllade intuitionen, i stället för det rationella. “Den besjälade naturen” i stället för “människans förkonstling”. En alternativ livsföring stod på agendan såsom ekologisk odling, kvinnans jämställdhet och radikala undervisningsmetoder med leken i centrum.
En viktig röst i den transcendentalistiska rörelsen var den Concordbaserade tidskriften The Dial. Den utgjordes av bland annat Thoreau och hans närmaste vänner: författaren och filosofen Ralph Waldo Emerson och feministen, journalisten, författaren, läraren och kritikern Margaret Fuller (som skrev det epokgörande feministiska verket Woman in the Nineteenth Century).
Handberg beskriver kärleksfullt trion som kom att betyda så mycket för varandra. Jag fylls av förundran över hur häpnadsväckande moderna de var. Handberg kan konsten att väcka dessa 1800-talsmänniskor till liv och göra deras tankar och känslor begripliga. Kanske för att deras andliga och politiskt radikala tankevärld kan anpassas till såväl vår tids flummiga New Age-teorier som kritiken av konsumtionssamhället och det överhängande klimathotet.
Thoreau dog i tuberkulos, endast fyrtiofem år gammal. Efter hans död skrev Emerson i sin dagbok:
“Thoreau var genom sin egen person ett praktiskt svar, nästan en vederläggning av socialismens teorier. Han krävde ingen falang, ingen regering, inget samhälle, nästan inget minne. Han levde oförberett från timme till timme, precis som fåglarna och änglarna: kom varje dag med ett nytt förslag, lika revolutionärt som det dagen innan, men annorlunda; den enda lediga personen i sin stad, och hans oberoende fick alla andra att se ut som slavar.”
Som luttrad och stressad storstadsbo har nog även jag mycket att lära av den mannen.
carolina.thelin@opulens.se
