JULSERIE. “I Kring Ringsjön finns både poesi, sakprosa och dramatik, överraskningar och påhittigheter.” Så inleder vår medarbetare Bo Bjelvehammar sin nya bok Kring Ringsjön vars fristående kapitel utgör Opulens julserie i år. Tillfälliga nedslag som sprider ljus över en rik kulturbygd men med läsvärde även för de som aldrig varit vid denna skånska sjö.
På väg
Det är inte helt enkelt att finna fram, det är vanskligt i gammal myrmark och på mossar, stubbar överraskar. Stenar sticker plötsligt upp, stenar talar alltid sitt tunga, starka språk. Snubbelrötter är halvdolda. Bredvid jord- öppningar med fukttillväxt. Kaviteter som hastiga krevadgropar, skevheter. Elsa i Soldattorpet, dotter till en plöjare, såningsman och skördare, talar om ett sånt hål, som slukade hennes bror, det var också här, som den stora älgtjuren tvingades ut på ett öppet slagfält.
Stigen går genom halvtät blandskog, kalhygges- marker med ris och bråte, plötsligt lyser ett vattenhål fram, det förefaller farligt och bottenlöst. Ett smalt vatten försöker att finna en fåra. Små vattenleder, som meandrar i ett landskap, som ett ådernät.
Landskapets spår av veck och koder.
Stigen kröker sig, smalnar av, försvinner för en stund, är borta, kommer tillbaka, på sina ställen har sly tagit över. På andra ställen har djur skapat alternativa gångstigar.
Det råder en viss förvirring och en sorts förödelse. Det är som platsen är övergiven, det är inte många, som går här. En gång fanns det odlingsmark här, nu är det ändlösa arbetet med jorden borta, ingen får någonsin mer uppleva höstjordens, tunga, oljiga stenlock.
Insekter är ettriga, svirrar och surrar.
Nu är det vid den tiden när blåbärsriset lyser grönt och nytt, med fint sågade blad, de små rosa blomklockorna är stolta och urnlika.
Ibland glesnar det mellan träden, ljuset träder fram, det finns tecken på gammalt, spår av liv och vistelse och arbete, folksånger, som dör bort. Här är en gärdsgård, mossklädd, resterna av en jordkällare, några glittrande glasskärvor. Några fragment stannar kvar, men de flesta tecknen trasas sönder. Och försvinner vid bristningar, något lite kvarstår, som lätta rivsår, som fransiga tidsrytmer.
Som gester.
Det är att ge sig ut på minnets sköra spång.
Nu kommer en husklunga, en liten by utan namn, på båda sidor om vägen, där rör sig olika människor, både barn och vuxna, liksom husdjur.
Det finns träd, buskar, ett litet vatten, mossmarker och ett kärr. Det doftar jord och vatten. Vinden susar, vatten skummar och en söndrig eka, ligger i björkdungen. Ett stycke bort ligger en nedlagd affär, en busshållplats och ett ålderdomshem, med vita blommor i fönstren.
bo.bjelvehammar@opulens.se
