HÄLSA. Robert Myhreld skriver om sin bipolära sjukdom och reflekterar över synen på den. Det är en text om psykisk hälsa, rättvisa och orättvisa.
Då och då hänger jag i väntrummet på Bipolärmottagningen. Ännu ej från taket. Till väntrummet vallfärdar människor som ska träffa en läkare, psykolog, sjuksköterska, arbetsterapeut, fysioterapeut – eller någon annan. Sällan mig.
De kommer direkt från kontoret eller bygget. Vissa från daglig verksamhet. En från matvarubutiken på hörnet. Andra direkt från vansinnet. En är välklädd, men de allra flesta är klädda som de allra flesta är klädda. Vissa sitter inte still. Någon vill ha cyanid på recept. De allra flesta är antagligen vid hyfsat god vigör. Alla möten med vården är inte dramatiska.
När jag igår var i väntrummet funderade jag kring psykisk hälsa, rättvisa och orättvisa. Det händer att jag får höra att det är orättvist att just jag är sjuk. Det händer också att jag läser och hör om personer som menar att det är orättvist att just de blivit sjuka.
För min egen del tänker jag att det varken är rättvist eller orättvist. Det kvittar om jag ska vara ärlig. Det är kanske beklagligt, hemskt, ledsamt, tragiskt, meningslöst, fruktansvärt, smärtsamt, försvårande, lite extra jobbigt. Men det är inte orättvist.
Moraliska värden är för mig oanvändbara i förståelsen kring detta.
Forskning menar att vissa har genetiska dispositioner som ger dem mindre tacknämliga odds på o-lyckohjulet där storpriset är en sjukdom man tillfrisknar från först när man dör. Det går i släkten, alltså. Man kan misstänka att miljön på något vis också kan spela in, men läkarvetenskapen tycks inte veta särskilt mycket om det.
Moraliska värden är för mig oanvändbara i förståelsen kring detta. Jag har den, de flesta inte. Fastnar man i det garnet och internaliserar orättvishetskänslan misstänker jag att man till slut ger upp. Särskilt om man utan framgång länge kämpat med (och mot) sjukdomen på olika vis.
I andra sjukdomssammanhang går det att med utan minsta darr på stämman påstå att en tydlig miljöpåverkan finns. Då är rättvisefrågan i hög grad aktuell.
Orättvist i det här sammanhanget är olika vårdmöjligheter. Mycket framstår som slumpmässigt. Vilken mottagning man hamnar på. Läkarens bedömning. Huruvida man har en trygg social omgivning. För egen del hade jag fått leta länge efter en bipolärmottagning om jag inte bott i Göteborg.
robert.myhreld@opulens.se
