Olikheter är ett faktum – hur vi hanterar dem är ett val

OFFENTLIGA SAMTALET. “Nästintill tvångsmässigt spyr vi idag ut elakheter mot varandra, särskilt i sociala medier. För mig är det inte nytt. Det gradvisa höjandet av smärttröskeln för vilket beteende som kan anses försvarbart är precis vad som föregick våldsamma krig i forna Jugoslavien”, skriver Haris Agic.

Sverige mår bra. Bättre än på många år. Enligt senaste World Happines Report är vi bland de tio lyckligaste av världens alla länder. Men dessa mätningar måste ha missat något för under ytan verkar vi inte alls må så bra. Den neoliberala koloniseringen av framtiden på den globala arenan har under de senaste två decennierna satt sina spår och banat vägen för den stegrande högerextrema vågen i hela västvärlden – inklusive vårt fina land. Igen! Ökade klass- och kunskapsklyftor, social exkludering, främlingsfientlighet, alternativa fakta, högerextrem terror åtföljd av en alltmer hätsk offentlig debatt och barn som dör för varandras hand är resultatet. 

Mitt i det spända politiska klimatets epicentrum kan vi se hur vårt sätt att prata med varandra förändras. Ribban för vad vi tillåter oss att säga till varandra har höjts. Folk tar sig ton. Blir uppspelta och ilskna. Stubiner är korta! Vi debatterar. Gärna! Men de flesta av oss tycks bli allt sämre på det. Man skulle kunna tro att övning ger färdighet. Men inte i det här fallet. Reptilhjärnans dominans verkar stark.

Meningsmotståndare, även bland familj och vänner, drabbar samman i brutala verbala strider. Vi söker slå hål i varandras föreställningsvärldar genom aktiv misstolkning, svartmålning, travestering och förlöjligande. Eventuell sympati för välgrundade argument och reson anses vara mossigt – utdaterat PK-flum som bara står i vägen för folks sunda förnuft.

Historiskt sett har människan varit rätt usel på att vara en god medmänniska

Nästintill tvångsmässigt spyr vi ut elakheter och är oförskämda mot varandra på ett sätt som inte riktigt har varit så vanligt tidigare. Särskilt vanligt är det på olika former av online fora, sociala medier och dylikt. Men för mig är det inte nytt. Jag har sett detta förut. Det gradvisa höjandet av smärttröskeln för vilket beteende som kan anses försvarbart är precis vad som föregick våldsamma krig i forna Jugoslavien. Grannar, bröder, systrar, kollegor och vänner stod plötsligt där – till en början på motliggande sidor i debatten, därefter på motliggande sidor av slagfältet. Det började med att folk tog sig ton. Slutade med att de tog livet av varandra.

När det offentliga samtalet görs om till hatpropagandans arena frigörs en särskild typ av ondska vars kraft ingalunda bör underskattas! Den är kolossal, effektiv och hänsynslös. Och väl igång är den svår att stoppa. Att vädja till förstånd och reson kanske kan få en att lätt framstå som en mossig moraliserande domedagsprofet. Men det är en risk vi måste våga ta. För mänskligheten har begått liknande misstag så många gånger förut.

Historiskt sett har människan varit rätt usel på att vara just en god medmänniska. Olika trosbekännelser, etniciteter, hudfärger, nationaliteter, kön, sexuell läggning, vilken musik vi lyssnar på och vilka böcker vi läser – eller inte läser – hur vi klär oss, vad vi dricker och äter och vilket fotbollslag vi hejar på har alltför ofta kantats av allt från olika typer av grann-, släkt-, klan- och ättfejder till våldsbejakande extremism, nationalism och även imperialism. Vår oändligt innovativa förmåga att omvandla varje liten olikhet till grund för hat och våld – spontant till vardags likväl som strukturerat och systematiskt – är lika outgrundlig som skräckinjagande.

Genom ett öppet, nyfiket och inkluderande förhållningssätt kan vi berikas av våra möten med varandra inte bara trots våra kulturella olikheter utan snarare just på grund av dem. En generellt bristande förmåga att se ett värde i olikheterna, utan att på något sätt döma enligt det egna perspektivet som måttstock, försvårar kommunikationen och bäddar för krockar. Men krockar på grund av olikheterna är ingen naturlag utan är snarare ett resultat av de val vi gör.

Det är inte olikheterna i sig som är problematiska utan hur vi hanterar dem. Olikheter är ett faktum. Hur vi hanterar dem är ett val. För ofta är det lönlöst – och inte heller särskilt önskvärt – att söka jämna ut olikheter genom att kräva förändring från andra. Däremot, det var och en av oss har direkt makt över är det egna förhållningssättet till våra olikheter.

För människan har också varit duktig på att vara just en god medmänniska. Filantropiska och demokratiska krafter och rörelser samt allt det osjälviska ideella arbete som har gjorts genom historien och som också görs varje dag runtom i världen är ett kvitto på detta. Låt oss var och en nyttja denna inbyggda godhet till att också göra gott gentemot och för varandra.