FÖRINTELSEN. “Att skönmåla sin historia och vägra konfronteras med det förflutnas mörka sidor hämmar utvecklingen i ett samhälle, och ökar risken att det hemska kan upprepas.” Det skriver Gregor Flakierski sin replik till Artur Szulcs nyansering av påståendet att polackerna kunde gjort mer för att rädda judar men avstod av antisemitiska skäl.
Jag är helt enig med Artur Szulc att människor som räddade judar undan Förintelsen ska hedras och ihågkommas med respekt. Men där tar enigheten slut.
Dödstraffet avskräckte naturligtvis, men man bör komma ihåg att listan på ”brott” som de tyska ockupanterna utdömde dödsstraff för var mycket, mycket lång. Under alla ockupationsåren verkade i Polen en stark underjordisk motståndsrörelse, deltagande var givetvis belagt med dödsstraff.
Det var runt 100 000 personer i vapen, dessutom fanns mångdubbelt fler som var mer eller mindre behjälpliga, med leveranser, med att tillhandahålla gömställen för kurirer, vapen, trycksaker, med mera. För alla dessa aktiviteter riskerade man att bli avrättad, trots det tog många risken. Men det var för de sina, för etniska polacker. För de andra, judarna, var riskbenägenheten långt mindre.
Dödsstraff kunde utdömas också för brott som smuggling av mat från landsbygden, vilket inte hindrade många att bedriva det i stor skala. Trots att den tyska ockupationen i Polen var exceptionellt våldsam och brutal, var polackerna ingalunda ett vettskrämt folk som höll sig borta från allt riskabelt, rädda för ockupanternas hämndlystna rättsskipning.
Szulc uppger siffran 2 300 polacker avrättade för hjälp åt judar, en siffra som gärna framhålls av högernationella krafter ivriga att till varje pris skönmåla den egna historien. Ibland uppges än högre siffror.
Låt mig vara tydlig, all heder åt dessa 341 som offrade livet.
Emellertid har Institutet för nationellt minne (Instytut Pamięci Narodowej, IPN) publicerat resultatet av forskningar i ämnet som har pågått i flera år, och kunnat fastställa antalet avrättade för hjälp åt judar till 341. Forskning pågår fortfarande, och det är ganska troligt att siffran kan komma att stiga.
Låt mig vara tydlig, all heder åt dessa 341 som offrade livet för att bistå sina judiska landsmän (oavsett bevekelsegrunder), men det är fjärran från de fantasisiffror som ”patrioter” slänger sig med i det missriktade syftet att ärerädda nationens historia.
Att dödsstraff för hjälp åt judar aldrig infördes i de ockuperade länderna i Västeuropa är förvisso sant, däremot tillämpades det i Belarus, Ukraina och Serbien.
När det gäller de polsk-judiska relationerna under kriget finns det en större bild, medaljens baksida så att säga. Det förekom utpressning och angiveri i stor skala mot de judar som gömde sig och de polacker som hjälpte dem. De tyska ockupanterna saknade personella resurser och lokalkännedom och fick därför nästan helt förlita sig på medverkan från polacker i sin jakt på judar som försökte undkomma dem.
De som gömde judar fruktade inte främst tyskarna utan sina egna grannar, det var deras landsmän som var det stora hotet.
Det finns en del riktigt vidriga historier om människor som gömmer judar mot betalning och lämnar över dem till Gestapo när pengarna tar slut. Ett polskt par tar emot ett litet judiskt barn, lämnar över det till tyskarna med en gång men fortsätter att ta emot betalning från föräldrarna så länge de är i livet.
Szulc nämner en polsk polis som var angivare och som avrättades av motståndsrörelsen. Och visst förekom det, men mycket sällan. Betydligt oftare gjorde förband i motståndsrörelsen, både Hemarmén och än mer den högernationalistiska Nationella Väpnade styrkorna, sig skyldiga till övergrepp och även mord på judar. Det gäller även polska civila.
Den polska polisen och civila på landsbygden anordnade regelrätta jakter efter gömda judar. Det förekom också organiserat sökande efter förrymda judar längs med järnvägsspåren till förintelselägren.
Det är svårt att se det som något annat än en långtgående avhumanisering som bottnade i en rabiat antisemitism, något som var ett allmänt förekommande fenomen i Polen före kriget, och uppenbarligen tilltog under den tyska ockupationen och Förintelsen.
I takt med den ökade öppenheten efter 1989 och tillgången till arkiv har det framkommit att de ockuperade folkens, inte minst det polska, medverkan i Förintelsen var långt större än man har vetat eller ville veta. Det har föga förvånande väckt mycket harm inte minst i högernationalistiska kretsar.
Att skönmåla sin historia och vägra konfronteras med det förflutnas mörka sidor hämmar utvecklingen i ett samhälle, och ökar risken för att det hemska kan upprepas.
Nu finns det ingen anledning att särskilt peka finger åt just polackerna. Övergrepp, samarbete med nazisterna i Förintelsen, likgiltighet och brist på sympati och medlidande, förekom i stort sett i hela det av tyskarna ockuperade Europa.
Så visst ska vi hylla de hjältar som Szulc framhåller. Men vi ska också komma ihåg vilka illdåd som antisemitism, rasism och allsköns xenofobi under extrema omständigheter kan leda till. Det är viktigt, inte minst idag.
info@opulens.se
