POP/ROCK. Timo Kangas musikspalt tar den här veckan upp nya skivsläpp med Merit Hemmingson, Kanot, Les Big Byrd, Epilogen och Anna Järvinen. Lyssnandet rör sig från vackra ljudlandskap via mystiska atmosfärer för att så landa i en skönt strömförande hängmatta.
Om jag säger svensk folkmusik på hammondorgel kommer automatiskt en specifik person upp i tankarna. I fjol var det ett halvt sekel sedan Merit Hemmingson släppte sin epokgörande LP Huvva! – svensk folkmusik på beat. För att fira tilldragelsen gjorde hon albumet Huvva! Vad tiden går, med nya versioner av låtar från Huvva! och de två påföljande skivorna Trollskog och Bergtagen.
Med starkt stöd från såna som Lena Willemark, Sofia Karlsson, Sara Parkman, Dan Berglund och Martin Hederos från Tonbruket, Anders Norudde från Hedningarna – och Refused-gitarristen Mattias Bärjed! – visade Hemmingson att hon visst kan leva på gammal Merit.
Nu släpper hon Huvva! Tredje sviten (Supertraditional, LP/DL) i samma anda. Fyra spår den här gången, med flera av samma medverkande, och flera låtar som jag inte hittar i Merits tidigare utgivning. Fast vid närmare undersökning visar de sig blott inte bara vara omstöpta, utan även omdöpta. Det är vacker musik, likt detaljerat målade svenska landskap. Att tolvtummaren är ensidig betyder inte att musiken är det. Vinylen är därtill smyckad med en vacker etsning på den musikfria baksidan.
Helt andra musikaliska landskap böljar förbi i ögonvrån på min färd medelst Kanot. Göteborgsduon Kanots nya album Textile Fantasies (Höga Nord, LP/DL) är instrumentalmusik utan någon möjlig genrebenämning. Tysklands kosmische musik från 1970-talet (don’t mention the kraut!) kommer kanske närmast. Men Kanot har ändå hittat ett eget liv, nära andarnas buskage. Låtar som ”La Danse Des Corneilles”, ”Bottenmannen” och ”Nectar Eyes” skapar suggestiva, sugande atmosfärer.
Kanotklubbens medlemmar är Jesper Jarold och Anton Kolbe, bekanta från koko-konstellationer som Uran Gbg, Fontän, Tross och luriga logotypsnattarna Ultra Satan. De senare minns varje fan särskilt från när de för fem år sedan lånade symbolen för Västra Götalandsregionen till sina T-shirts, bara för att bli anklagade för varumärkesintrång. Mycket vatten har flutit under broarna sedan dess, och ni väntar vi bara på att Kanotcentrum Göteborg ska höra av sig och klaga på duons namn.
Les Big Byrd är besläktade med Kanot i sin ljudbild. Med medlemmar från högprofilerade band som Teddybears, Caesars och Fireside är de huvudstadens busiga motsvarighet, men med fler vokala inslag och låtigare låtar. Att Jocke Åhlund jobbat med alla från Robyn över Håkan Hellström till konstnären Jockum Nordström ökar förstås bandets synlighet.
Eternal Light Brigade (Chimp Limbs, LP/DL) är fylld med krautig, psykedelisk rockmusik som tänjer de få ackorden och riffen till det yttersta. Stundtals hörs ekon av Caesars mitt i den malande men melodiska monotonin, men här tas svängarna på Autobahn. Gammal musik blir skinande Neu! i klorna på Les Big Byrd. Eller för att travestera Kraftwerk: Der große Vogel ist kein graues Band.
Aningen mer svårtillgänglig musik finner vi hos Epilogen på nya albumet Dekonstruktion (Fonogrambolaget, DL). Stockholmsduon Jakob Berglund (sång, synthar och maskiner) och Anders Carlström (gitarrer och bas) skapar sällsamt sotade ljudlandskap över sex långa, filmiska, långsamma spår.
På fjolårets debutalbum Den tysta massan tolkade duon Eva Dahlgrens låt ”Häxorna”. På uppföljaren är allt egenkomponerat material, med den där svärtan som vi ibland kan finna hos Thåström och Ossler, men dragen till en annan sorts spets. Söndersprängd men sammansvetsad svävar och knarrar musiken sakta fram för att sedan brista ut i kreativa krevader där suset från avgrunden gör sig påmint.
Om jag säger att herrarna tidigare har hörts i band som heter A Swarm Of The Sun och The Isolation Process berättar ordvalen i namnen en del om hur det låter. Men de projekten utgjorde kanske blott prologer till Epilogen. Nu kan de två musikskaparna prata fritt till lyssnaren.
Prata fritt verkar Anna Järvinen också kunna göra numera. Den purfärska skivan Liila (Is This Art!/Playground, LP/DL) är inte heller särskilt publikfriande, men desto mer personlig.
Det är som om något släppt i henne nu när hon sjunger på finska över ett helt album.
Nåja, den finns utgiven på svenska också, under namnet Lila. Då fattar alla svenskspråkiga att det är Neil Youngs munspel hon sjunger om i den intagande låten med samma namn.
Det är trolsk sång i en karelsk kokong. Var Anna Järvinen ett karelskt trågspinnarfly i ett tidigare liv?
Tapio Viitasaari har hjälpt till med musiken som åtföljer Järvinens smärtsamt ljuva lyrik. Han medverkade redan på 2020 års Vestigia terrent (Sing a Song Fighter), men får här större utrymme.
De två har tidigare i år också släppt Dagen var mulen – sånger av Kaj Chydenius (Texicalli, CD/DL) ihop; Anna Järvinens första duoprojekt. Sex låtar av den finländska viskompositören och nationallegenden iklädda en mer akustisk ljudbild – flygel, orgel, cello, kontrabas, flöjt – än soundet på Liila. En riktig pärla att leta efter på andra sidan landsgränsen.
På färska Liila träder Anna Järvinen istället fram som något av en sverigefinsk motsvarighet till moderna franska artister som lägger sig i den strömförande hängmattan mellan chanson och modernare klanger. Ett slags Cocteau Finns?
info@opulens.se
