ROCK. Jimi Hendrix fyller 80 år. Musiktidningen Rolling Stone, tidskriften Time och Gibson.com har alla utnämnt Jimi Hendrix till den bästa gitarristen genom tiderna. Här skriver Gussy Löwenhielm om vad Hendrix betytt för honom.
Det var i augusti 1988. En tisdag kanske. Jag minns inte så noga. Hulken var på tv. Det fick mig att tänka på annat. Spänningen i att se den timida mannen Bruce Banners flanellskjorta spricka i linningen de två välavvägda gångerna per avsnitt då han förvandlades till den gammastrålade besten. Hulk.
Tanken var i varje fall att serien skulle få mig att tänka på annat. Men den fick inte den effekten. Inget kunde slinka igenom den blöta filt av otrygghet och ovisshet som låg täckt över min snart 14-åriga hjärna. Ovissheten var värst. Att behöva lämna allt. Och helt hänge sig åt något okänt. Det handlade visserligen bara om tre och en halv vecka (känns som en tafatt prequel till Mickey Rourkes genombrott på vita duken). Men för en 14-årig var det en evighet. Att hoppa in i något främmande och lämna den trygghet och frihet en 14-årig sommarlovsfirare känner när den kan äta, dricka, cykla, sova och bada när helst den vill. Men framförallt lyssna på musik.
Det var 1988. Och cd-spelaren hade ganska nyligen gjort entré i vårt hem. Med ett då högst mediokert utbud av den annars så glädjepsridande lilla runda saken som kunde frigöra så mycket endorfiner. Till slut hade nyfikenheten och kärleken till musik övervunnit min sparsamhet och jag hade med beskedliga steg tagit mig till mitt vattenhål på Norrlandsgatan 18 i Stockholm och gjort slag i saken. Det var hög tid att utöka och framförallt toppa utbudet med något jag själv ville höra. Nog för att overtyren till Mozarts lustspel ”Figaros Bröllop” var intressant. Den var ju ledmotiv till ”Ombytta Roller” med Eddie Murphy och Dan Aykroyd. Men det var dags att hänge sig åt något jag gillade och som skulle skänka mig ohyggligt många endorfinrus i framtiden. Min första cd-skiva. ”Blood, Sweat & Tears Greatest Hits” med då oöverträffliga hits som ”Go Down Gamblin´” och favoriten ”Lucretia Mac Evil”.
Väl där, i skivbutiken, såg jag något annat som fångade mitt blå glasögonförsedda öga. ”Jimi Hendrix Smash Hits” med en gul cirkelformad etikett som bar de vackra orden ”Nice Price”. Översatt från Skivfönstret-lingo betydde det 45 kronor. Det hade man alltid till övers. Man kunde alltid ha råd med en ”Nice Price”-platta. Och i synnerhet nu.
Jag hade bara en Hendrixplatta sedan tidigare. Den postumtsläppta otippade samlingen ”Stone Free” med välvalda alster som ”Johnny B. Goode” (favoriten), ”All Along the Watchtower”, ”Angel” och titelspåret ”Stone Free” som då som nu känns som en hyllning till Rolling Stones. Nu var det hög tid att gå på det tunga artilleriet. Det var dags för hitsen att göra entré på vinyl i det cd-försedda hemmet. Och ”Smash Hits” var ju ett perfekt steg att ta.
Skivorna hade gått varma under dagen. Men efter att ”Lucretia Mac Evils” outro där David Clayton Thomas annonserar att ”Ah here she comes” (Lucretia alltså), ”truckin´” hade klingat ut för fjärde gången var det dags för Hulken att hjälpa mig att stålsätta mig mot min oro.
Att släppa allt och hänge mig åt Gud i tre och en halv vecka skapade många nya tankegångar i mitt krullfärsedda kranium. Skulle jag komma tillbaka som en kristen missionär? Skulle jag bli Ansgar? Vad händer med en när man helt hänger sig åt högre makter och lämnar den ”comfort zone” en 14-åring helt är i händerna på? Jag visste inte. Jag visste ingenting. 14-åringar gör ju inte det. Mer än att det var ett magert utbud av mat på denna institution kallat konfirmationsläger. Och att det skulle arbetas. Ätas i ytterst små doser. Sovas i baracker och tvättas kläder i saltvatten. Elen skulle, ja lysa, med sin frånvaro och tobaksprodukter som Generalsnus portion skulle lämnas så långt ifrån denna kristna tillvaro som möjligt. Trots att det var allmänt känt att vår pastor bar på en tung last av ett lite för romantiskt förhållande till Jesu blod. Vin alltså. Eller alkohol i största allmänhet. Pastorn gillade att hänge sig åt denna frestelse när konfirmanderna skulle absorbera dagens intryck då kvällen tog sig an den lilla skärgårdsön i Stockholms skärgård.
Men jag skulle bli erfaren på ett annat sätt. Jag hade ju min Landolagitarr med mig.
Men det visste jag inte än. Det jag visste var att jag skulle sakna mina nyförvärv i skivsamlingen. Och det var att betrakta som tortyr att, dagen innan man skulle lämna all elförstärkt musik i nästan en månad, gå och toppa skivsamlingen med de bästa skivorna hittills. Elchockstortyr i all ära. Men att inte ha tillgång till Jimi Hendrix var en chock som grundade sig på en avsaknad av el som jag skulle bli varse. En erfarenhet (läs experience) jag gärna skulle varit utan.
Men jag skulle bli erfaren på ett annat sätt. Jag hade ju min Landolagitarr med mig. I ett golf-rutigt gitarrfodral som min mamma hade köpt åt mig i julklapp för att mitt musikintresse skulle rimma med 80-talsmodet i det lilla utsatta samhället Djursholm. Jag brydde mig nog inte så mycket om det utan tänkte nog att det var insidan som räknades. Gitarren alltså. Och det ligger nog något i det. Fodralet alltså. Och trots att lägret var, ja belägrat, av flera av mina närmsta vänner så var nog gitarren den vän jag skulle komma allra närmast. Och jag var långt ifrån ensam. Med att ha gitarren med mig som en sköld mot stela konversationer och oönskade möten. Redan på skärgårdsbåten mot ön tog flera blivande konfirmander upp sina nylon– och stålsträngade gitarrer och spelade. Och det var där jag först skulle komma i kontakt med E7+9-ackordet. Det dur- och mollpräglade dominantackord som egentligen likt en nödraket ska signalera att nästa ackord är grundackordet, tonikan, men som Hendrix använder som tonika i sin hit ”Purple Haze”. Mannen som gjorde sig ett namn på att sväva långt utanför boxen och gav friheten i gitarrspel ett ansikte. Jimi Hendrix var inne. Nästan 18 år efter sin död.
Alla som hade haft den goda smaken att ta med sig gitarr till ön kände till hans låtar. Förstod hans storhet och inflytande på rockmusiken. Men framförallt på det moderna gitarrspelet. Och ingen ville erkänna att han var att anse som avantgarde för gemene 14-årig som egentligen hellre lyssnade på soundtracket från filmen ”Cocktail” eller kanske INXS nu när ”I´ve had the time of my life” från ”Dirty Dancing” kändes uttjatad trots att titeln var något jag skulle kunna ta till mig av efter denna ”experience” (läs erfarenhet).
Vi spelade E7+9-ackordet och hävdade att han sa ” ‘Scuse me while kiss this guy”. Men för varje gång jag spelade det där förbannade ackordet så insåg jag hur mycket jag saknade den futuristiska Bang Olufsen-stereon som skänkte mig en kompromisslös glädje. Tortyren hade bara börjat. Men det hade även min nya relation till musik även gjort. För varje lägereldssittning där vi blandade Taubevisor med skojfriska sånger och schlagers om troll och människor som åker jetplan så kom gitarren och jag närmre varandra. Den gav mig glädje, tröst och ljuv musik. Den svek mig aldrig. Trots att jag inte hade några extra strängar med mig så svek min Landolagitarr mig aldrig. Den var min trofasta kumpan. Pålitligare än någon annan. Den frånvarande Gud som länge hade vandrat vid min sida men som nu besatte min själ. Det här var omvänd excorcism. Jag drev in musikens ande i min själ och det fanns inget pastorn i vår lilla församling kunde göra för att förhindra detta.
Gitarren bygger broar. Den öppnar upp för nya relationer. Musik är ett universalspråk som gör att man kan kommunicera på helt nya nivåer. Det fick jag lära mig då min granne, i baracken bredvid på ön, också visade sig ha gitarren med sig. Där och då påbörjades vår resa tillsammans som har mynnat ut i 22 års musikkommunicerande i vårt band Clark Nova.
Konfirmation är högst associerat med kristendom och den Gud vi aldrig har fått stifta bekantskap med. Eller har vi det? För vad är Gud? Är det en man eller kvinna? Eller ett väsen? Eller är det uttryck för våra innersta begär? Vi som har haft borgerligt dop och som hänger oss åt yoga och meditation lever ju i tron om att vi faktiskt får samma utdelning som den som helt hänger sig åt kristendomen. Det handlar om att hänge sig åt nuet. En mindfulness i koncentrerad form. Som den gången när jag som 7-åring inte kunde hitta den skiva jag sökte i min systers skivsamling och bad till Gud om att jag skulle finna new wave-skivan med Adam & the Ants.
Min Gud var musik. Och Hendrix var dess frälsare.
Till slut, när jag lugnt och metodiskt gick igenom skivsamlingen, fann jag den. Gud fanns då. I allra högsta grad. Men så här med facit i hand handlade ju det bara om en medvetenhet. Att i ett medvetet tillstånd vara högst närvarande i det man gör. Något som känns betydligt svårare idag men som är än mer viktigt. Och där kommer konfirmationen till sin rätt. När man som 14-åring, med alla diffusa intryck och krav som ställs på en, ska komma undefund med vem man är. Det handlar om att inte ryckas med av alla intryck och grupptryck. Att bli jordad. Inte sväva upp bland molnen och kyssa skyn utan stå på jorden på stadiga ben, ta ett djupt andetag och följa sitt hjärta. Är hjärtat fast förankrat i Bibeln, ske din vilja. Gå med Gud. Men glöm inte bort att ägna en tanke åt vem Gud är. Och det förstod jag då.
Min Gud var musik. Och Hendrix var dess frälsare. En apostel utsänd för att göra universum till en betydligt trivsammare plats.
När jag någon vecka efter hemkomst från lägret fyllde 14 år fick jag en videokassett i present med doumentärfilmen som skildrar de tre dagarna på den legendariska Woodstockfestivalen. Filmen avslutas med Hendrix hyllade travesti på den amerikanska nationalsången som sedermera går över i Purple Haze med E7+9-ackordet. Det nedkortade Hendrixsegmentet avslutas med ”Villa Nova Junction Blues” som på skivan lite slarvigt är döpt till ”Purple Haze Instrumental Solo”.
Det här är enligt min mening det bästa Jimi Hendrix skapade under sin korta och högst komprimerade verksamhet som proffesionell musiker och influencer. Det bästa gitarrsolot jag vet. Och det norpade förstaplatsen när jag rangordnade mina 100 favoritgitarrsolon genom tiderna. Och när man hör det är det ju lätt att betrakta aposteln som Gud. Och kanske är det därför man kysser skyn. Hendrix ger mig styrka. Inte som Hulk. Men nästan. Och vill jag ha samröre med en annan gitarrhjälte får jag nöja mig med Clark Nova. Och vill man kan man säkert hitta ett samband där till ”Villa Nova”. Hendrix är överallt. Hela tiden. Tack för allt! Du gjorde mig erfaren (”Läs experienced”).
info@opulens.se
