RETROKULTUR. Jesper Nordström går på vinyljakt i lantlig miljö och finner ett album med en ungersk Elvisimitatör.
Så blev det höst på allvar och det var dags att hjälpa föräldrarna att stänga ner sommarstugan inför vintern.
Som typisk stadsbo och lite världsfrånvänd bokmal tar jag ofta chansen att i typisk klyschig anda få göra lite “riktigt arbete” med tung våt lövräfsning och stapla ved som ska täckas med presenning…fast gärna då med en Brucknersymfoni och kaffekask med utsikt över havet efteråt…
Så trillade färgen av mig och det framgick med all tydlighet vilken urbaniserad vekling jag ändå är när skräcken var ett faktum: här ute bland kobbar finns ingen nättäckning.
Som fd storrökare kändes det som att cigarettpaketet var tomt just inför första balkongblosset.
Nej, det är bara till att erkänna, jag blir nog aldrig den där trygga bistra mannen från skärgården med solbränd råbarkad hy och vegamössa. Vad som nu inträffade var ett utslag av mild besatt galenskap och att jag skriver detta är som om jag vore min egen distanserat registrerande psykolog.
Jag går med resoluta steg ner i hamnen och här är det invaderat av tyska fågelskådare med högteknologiska husbilar.
Där låser jag upp kedjehänglåset till byalagets gemensamma flakmoped. Känner tyska blickar i ryggen och knattrar i väg. För en svindlande kort stund är det jag som just är “gubben i sydväst”.
Färden går genom ett frodigt men också kargt landskap som är särarten för den här regionen.
Väl inne på centralortens volymhandelsområde med Mediamarkt och Elgiganten och övriga kedjor blir det till slut en batteridriven skivspelare från Biltema.
Om jag säger så här: dess kvalité lämpar sig icke för oknastrigt bevarade jazzrariteter från 1958.
Men “mjukvaran” då, det vill säga skivor att spela? Här kommer loppisen “Korsets hopp” till hjälp.
Det är second-hand-butik, av det utrotningshotade slaget, som drivs av lite charmigt tankspridda vithåriga kristna damer, och inte av hippt arroganta popvänstertyper vilket börjar bli standard i storstäder. Jag rotar och rotar i backarna men …Jan Sparring och Artur Eriksson är inget som kommer in i min skivsamling.
Det räcker att där redan finns Rune Eliasson, den sjungande långtradarchauffören.
En rockabillygubbe stövlar snabbt in och lyfter med sig hela kartongen singlar och han verkar tankeläsa min fråga och “ja alltså jag har precis renoverat upp en jukebox så…”
Så plötsligt bränner det till i blädderfingrarna. Vad är detta!? En …ungersk Elvisimitatör? Tja, liknelsen med nikotinisten utan cigaretter kommer fram igen; jag tar vad jag får. Nämligen ett album med Komár László – med titeln “Emlék -Elvis Presley”.
Jag läser senare att till Komár Lászlós mest populära låtar räknas “No Miss”, “Mondd kis kócos”, “Táncoló fekete lakkcipők” och “Mambo Italiano”. Vidare att han under sin karriär utkom med 18 studioalbum och att han sålde totalt 3 miljoner skivor.
Lyssna här på Elvislåten “One Night” i ungersk tolkning “Egy Éjszaka” .
Sedan är det ju det här med den märkliga gränsdragningen mellan vad som bara är dåligt och vad som i alla fall är lite camp.
Jag bestämde mig där och då på loppisen för att gränsen går mellan “Pärleporten” och en ungersk Elvisimitatör och körde hem med mitt nya fynd på den närmast antika och knattrande flakmoppen, väl medveten om att min dag på en plats som denna är något som ligger bortom den värld där Spotifys algoritmer styr.
jesper.nordstrom@opulens.se
